Matvarorna hade Anna stått för. Räkningarna för el, avgift och försäkringar hade också dragits från hennes konto. Till och med bilen, den som Erik använde när han körde Margareta till mataffärer och vårdcentraler, var det hon som hade hjälpt till att betala av på. Och Saras födelsedagspresent, den hade köpts med Annas kort.
Samtidigt hade hon fått höra, om och om igen:
”Du borde vara tacksam som får vara en del av vår familj.”
På kvällen ringde Erik.
– Var är du?
– Hos Maria.
– Är du seriös? Hos den där frånskilda typen?
– Säg det du ska säga.
– Mamma gråter.
– Hälsa henne att hon inte får några 60 000 kronor.
– Du beter dig vidrigt.
– Jag vägrade skicka pengar till någon som försökte lura mig.
– Det är min mamma!
– Då får du lösa det själv.
Hans röst sjönk, blev mjukare.
– Anna, vad är det egentligen du vill uppnå? Vill du tvinga mig att välja mellan er?
– Nej. Det har du redan gjort.
– Jag har inte valt någonting.
– Jo. När du sa åt mig att packa mina saker.
Det blev tyst i luren, men tystnaden var tung och fientlig.
– Tror du att jag tänker springa efter dig?
– Nej.
– Då skiljer vi oss.
– Okej.
Erik sa ingenting. Antagligen hade han sparat just det ordet som ett vapen, som ett hot. Nu hade det bara landat som ett vanligt svar.
– Du kommer att ångra dig, sa han till slut.
– Kanske. Men inte pengarna.
En vecka senare ringde Margareta själv. Anna blev förvånad när hennes namn dök upp på skärmen, men hon svarade ändå.
– Anna, började svärmodern med en ovanligt len ton, du är ju en vuxen kvinna. Varför driva det här så långt att det blir skilsmässa?
– Ni ville sätta mig på plats.
– Men herregud, vem har fått dig att tro något sådant?
– Ni själv. Utanför porten.
– Jag var upprörd. Mitt blodtryck var högt.
– Margareta, snälla. Börja inte.
Svärmodern teg en stund.
– Nåväl. Då talar vi klarspråk. Erik är nervig just nu. Utan dig har han tappat fotfästet. Hemma ser det hemskt ut. Han äter vad som helst, kommer för sent till jobbet. Du vet ju hur han är.
– Det vet jag.
– Just det. Så kom hem igen. Och pengarna… om du inte vill ge 60 000, så kan du väl åtminstone föra över 30 000. Resten tar vi senare.
Anna slöt ögonen. Inte för att det gjorde ont. Hon var bara så trött.
– Efter allt som hänt ringer ni alltså för att be om halva summan?
– Jag ber för familjens skull.
– För Saras skull, menar ni.
Margareta drog häftigt efter andan.
– Sara är också familj.
– Då kan Erik skicka sina egna pengar till henne.
– Han har inte sådana pengar!
– Då får bröllopet bli enklare.
– Vad hård du har blivit.
– Nej. Jag har bara slutat vara bekväm.
Efter det samtalet följde tio lugna dagar.
Anna hyrde en liten etta för 8 000 kronor i månaden. Den låg inte längst ut i någon förort, men den hade heller inget överflödigt skimmer. Hon ställde resväskan vid garderoben, köpte två muggar, ett nytt set handdukar och en liten bordslampa. På kvällarna kom hon hem dit utan att någon påpekade att hon skurit brödet ”fel” igen, ställt kastrullen på ”fel” plats eller svarat Erik med ”fel” tonfall.
Hon arbetade som klädkonstruktör i en mindre ateljé. Länge hade hon kunnat ta egna beställningar vid sidan av, men varje gång hade Erik rynkat på näsan.
– Ska du hålla på med dina trasor nu igen? Gör något vettigt i stället.
Nu gav just de där ”trasorna” henne 7 400 kronor den första månaden. Sedan kom ännu en beställning. Därefter en återkommande kund, som tog med sig sin syster.
Maria sa:
– Skapa en egen sida. Visa upp vad du gör.
– Jag kan inte skriva snyggt.
– Men du kan skapa snyggt.
Anna gjorde som hon sa. Inga stora ord, inga tomma löften. Bara bilder, mått, tyger och leveranstider. En månad senare hade hon en kölista som sträckte sig tre veckor framåt.
Erik dök upp i slutet av augusti.
Han stod utanför porten till hennes hyrda lägenhet med en bukett i handen. Inte hennes älskade krysantemum, utan röda rosor, sådana han köpte till vilken kvinna som helst när han ville verka generös.
– Hej, sa han.
– Varför är du här?
– Jag vill prata.
– Prata då.
Han kastade en blick mot gården.
– Ska vi inte gå upp?
– Nej.
– Anna, jag har förstått allt nu.
– Vad exakt har du förstått?
– Att jag gick för långt. Mamma också. Hon är av den gamla skolan, hon säger saker klumpigt.
– Hon säger sanningen när hon tror att jag inte hör.
Erik gjorde en irriterad grimas.
– Måste du haka upp dig på vartenda ord?
– Har du kommit för att bli sams eller för att förklara varför allt ändå är mitt fel?
Han sänkte buketten.
– Jag är trött. Det går inte att vara hemma. Mamma tjatar varje dag. Sara och hennes fästman kräver pengar. Billånet ligger över mig. Jag… kort sagt, jag har förstått att jag har det dåligt utan dig.
Anna nickade långsamt.
– Självklart har du det dåligt. Det var jag som betalade för att du skulle ha det bekvämt.
– Säg inte så.
– Jo. Det behövs.
Han såg på hennes väska, den prydliga klänningen och hennes lugna ansikte.
– Du har förändrats.
– Nej. Du såg bara det som passade dig förut.
Erik tog ett steg närmare.
– Låt oss börja om. Jag ska prata med mamma. Ingen kommer att röra pengarna mer.
– Ansökan om skilsmässa är redan inlämnad.
– Den går att dra tillbaka.
– Jag tänker inte göra det.
Han pressade ihop käkarna så hårt att muskeln i kinden ryckte.