– Är det verkligen för sextiotusen kronor?
– Nej. Det handlar om lögnerna. Om ditt ”packa dina saker”. Om att du inte ens nu kom hit för min skull, utan för att få tillbaka det bekväma liv du var van vid.
– Jag älskar dig.
Anna lät blicken glida ner till buketten i hans hand.
– Du älskar när jag betalar räkningarna, sitter tyst vid middagsbordet och för över pengar utan att ställa frågor.
– Det där är inte rättvist.
– Var det rättvist att kalla mig någon som bara levde på er?
Erik ryckte till och såg upp.
– Det har jag aldrig sagt.
– Din mamma gjorde det. Och du teg. För mig räckte det.
Han kastade buketten på bänken bredvid dem.
– Då får du väl leva ensam. Vi får se hur länge du klarar dig.
– Jag klarar mig.
– I dina små klänningar?
– Ja. I mina små klänningar.
Han vände sig om och gick därifrån med snabba steg, nästan som om han flydde. Anna böjde sig inte efter blommorna. En stund senare kom en granne ut ur porten, fick syn på rosorna och frågade:
– Är de dina?
– Nej, sa Anna lugnt. – Någon tog fel adress.
I september fick hon en förfrågan om att hålla en workshop på det kommunala hantverkscentret. Gruppen var liten, bara några kvinnor som ville lära sig sy kläder åt sig själva. Anna stod framför dem med måttbandet runt nacken och insåg plötsligt något märkligt: ingen frågade vem hon borde tacka. Ingen kallade hennes arbete för strunt. Ingen krävde att hon skulle lägga sina pengar på någon annans drömmar.
Efter lektionen kom en kvinna i sextioårsåldern fram till henne.
– Du förklarar som om du hade undervisat hela livet.
– Nej, svarade Anna. – Jag har bara börjat om väldigt många gånger.
Kvinnan log.
– Det märks.
Samma kväll köpte Anna en ny resväska. Den var inte dyr, bara stadig och mörkgrön med ett handtag som kändes tryggt i handen. Den gamla grå kastade hon inte. Den fick stå kvar i Marias förråd.
– Låt den vara där, sa hon. – Den hjälpte mig därifrån.
Maria skrattade.
– Och den nya då? Vart ska den?
– På resa. Jag har anmält mig till en tygmässa i Stockholm.
– Ska du åka själv?
– Ja. Själv.
I oktober meddelade tingsrätten skilsmässan utan några högljudda uppträden. Erik kom dit tillsammans med Margareta. Hon satt bredvid honom i korridoren och låtsades som om Anna inte fanns. Men när Erik gick bort mot fönstret lutade sig hans mamma fram.
– Är du nöjd nu?
– Jag är lugn.
– Erik har blivit helt förstörd på grund av dig.
– På grund av mig slutade han leva på mina pengar.
– Du är en hård kvinna.
Anna lade ner sin legitimation i väskan.
– Nej. Jag tillhör bara inte er längre.
Margareta öppnade munnen, men hann inte säga något mer innan Erik kom tillbaka. Han såg både arg och bortkommen ut.
– Anna, jag frågar en sista gång. Vill du verkligen inte göra upp på ett normalt sätt?
– Om vad?
– Ja… åtminstone hjälpa till med billånet. Vi har ändå varit tillsammans i så många år.
Hon mötte hans blick utan att höja rösten.
– Erik, du bad mig om sextiotusen kronor till din mamma. Sedan försökte ni båda få det att låta som om det var jag som förstörde familjen. Och nu vill du att jag ska betala av skulden på bilen. Har du en enda gång kommit till mig bara för att be om ursäkt?
Han tittade bort.
– Jag sa ju att jag tappade humöret.
– Det är inte en ursäkt.
– Vad vill du mer ha av mig?
– Ingenting. Det är just det som är skillnaden.
När allt var klart gick Anna ut på gatan. Dagen var torr och sval. Ingen särskild skönhet låg över den, ingen högtidlig musik hördes, inga tecken från ovan visade sig. Det var bara en vanlig dag då en lång historia tog slut.
Hon gick till busshållplatsen, men klev inte på den första bussen som kom. I stället ringde hon Maria.
– Nu är det färdigt.
– Hur mår du?
Anna såg sin spegelbild i glaset vid hållplatsen. Det kastanjebruna håret var uppsatt i en knut, kappan var knäppt och i handen höll hon den nya mörkgröna väskan som väntade på sin första resa.
– Stabilt, sa hon.
– Kom hit. Vi firar med te.
– Jag kommer. Jag ska bara förbi ateljén först. Det ligger en beställning och väntar.
– Du är hopplös.
– Tvärtom, sa Anna. – Jag har äntligen blivit bättre.
En vecka senare skickade Erik ett kort meddelande: ”Mamma säger att du ändå kunde hjälpa Sara. Hon har ju inget med saken att göra.”
Anna läste orden och märkte att hon för första gången på länge inte började leta efter ett svar som skulle skona alla andra. Hon skrev bara:
”Mina pengar löser inte längre er familjs problem.”
Sedan stoppade hon ner telefonen i väskan.
I ateljén doftade det av nytt tyg och ånga från strykjärnet. På arbetsbordet låg delarna till en mörkblå klänning åt en kvinna som efter pensionen hade bestämt sig för att ställa sig på scen i en amatörteater. Anna drog handen över tyget, kontrollerade axellinjen och log för sig själv.
Utanför fönstret grälade någon högljutt. I rummet intill skrattade hennes elever. Livet fortsatte utan Erik, utan Margareta, utan brådskande krav på överföringar och utan skulder som inte var hennes.
Anna tände arbetslampan.
Saxen vilade stadigt i hennes hand.
Den gamla grå resväskan hörde till det förflutna. Och de sextiotusen kronorna låg fortfarande kvar på hennes konto. Inte som hämnd. Inte som bevis. Bara som ett stilla stöd under fötterna på en kvinna som hade hört sanningen i tid och till slut valt sig själv.