— Olof får klara sig ändå. Han kan tillbringa sommaren på landet!
Erik tryckte irriterat ner badbyxorna i resväskan och slet hårt i dragkedjan. Den fastnade i hörnet. Han svor lågt, ryckte en gång till så att metallfliken nästan lossnade och kastade sedan en snabb blick mot sin fru.
Anna stod tyst vid sängen och vek sonens små T-shirts.
— Anna, varför säger du ingenting?
Erik rätade på ryggen och satte händerna i sidorna.
— Jag förklarar ju för dig så tydligt jag kan. Mamma har problem med lederna. Läkaren sa att hon behöver havsluft. Resan kostar massor, vi hade aldrig haft råd att åka fyra personer. Jag har redan lånat pengar.
— Jag har hört vad du säger, Erik.
Anna drog varsamt ut en skrynklig fåll på en liten tröja med en dinosaurie på bröstet.
— Jaha, hon har hört.
Han började gå fram och tillbaka genom rummet, snubblade på en leksaksbil som Olof lämnat på golvet och sparkade undan den med foten.
— Du ser alltid ut som om jag begått något brott! Jag har lovat mamma en resa till havet i två år. Hon har uppfostrat oss, hon har väl rätt att vila ut? Och pojken är bara sju. Han kommer ändå inte att minnas Gotland. Din mamma kan se efter honom på landet. Frisk luft, bär, gräs under fötterna. Vad mer behöver ett barn?
Först då lyfte Anna blicken mot honom.
Tre veckor tidigare hade hon av en slump öppnat mejlen på hemmadatorn. Erik hade haft bråttom till jobbet och glömt att logga ut från sitt konto. Överst i inkorgen låg ett meddelande från researrangören: ”Ändring av resenär i bokningen har bekräftats.”
Hon hade inte skrikit. Inte anklagat honom. Hon hade bara klickat upp kvittot som låg bifogat. Där stod det, svart på vitt, att en rejäl mellansumma hade betalats från deras gemensamma sparpengar — pengarna de lagt undan för att äntligen renovera hallen. Extraavgiften gällde bytet: deras egen son hade strukits ur bokningen och Maria hade skrivits in i stället.
Anna stängde fliken. Hon kokade kaffe. Sedan satte hon sig på pallen vid fönstret och blev sittande länge medan hon såg fastighetsskötaren sopa bort löv på gården. Efter en stund tog hon fram sitt eget lönekort.
— Erik, vi hade ju bestämt det här tillsammans.
Rösten var låg och jämn, utan gråt.
— Vi har sparat till den här semestern i ett helt år. Olof har räknat dagarna. På förskolan har han berättat för alla att han ska åka med ett stort flygplan.
— Han överlever!
Från hallen gled Maria in med högtidlig min. I en färgstark bomullskofta, med skarpt läppstift och en tung ring på pekfingret såg hon inte det minsta sjuk ut. Snarare som någon som just klivit in på ett slagfält.
— Erik har alldeles rätt.
Svärmodern knep ihop läpparna på sitt välbekanta, undervisande sätt.
— Men lilla Anna, gör inte en katastrof av allt. Barn i den åldern gör ändå bara väsen av sig. Först ska kepsen av, sedan vill de dricka, och därefter måste någon följa med dem på toaletten.