Det ringde på dörren vid halv åtta på kvällen. Jag torkade av händerna på kökshandduken, gick fram till titthålet och såg ett ansikte jag inte kände igen.
Ute i trapphuset stod en kvinna i mörk kappa. Klackskor, axelväska, välgjorda naglar – hon såg ut som om hon var på väg till ett affärsmöte. Skillnaden var bara att det mötet hade hon bokat in utan att fråga mig.
– Anna? frågade hon med en röst som inte lämnade mycket utrymme för tvekan. – Jag heter Maria. Vi behöver prata.
Jag svarade inte. Inifrån vardagsrummet hördes ljudet från barnprogrammet som Erik tittade på före läggdags. Det doftade bovete och pannbiffar, en helt vanlig torsdagskväll. Och plötsligt stod där en kvinna på min tröskel, en kvinna jag bara hade sett på bilder i någon annans sociala medier.
– Jag är tillsammans med Johan, fortsatte hon, som om de orden förklarade allt. – Släpp in mig, är du snäll. Det här är inget man tar i trapphuset.
Jag hade kunnat låta dörren förbli stängd. Det hade jag haft all rätt i världen att göra. Ändå var det något inom mig som sa att jag borde höra vad hon hade att komma med. Kanske kunde det vara användbart. Kanske just i kväll.
Det hade gått två år sedan skilsmässan. Allt skedde via tingsrätten, enligt reglerna – Erik var fem då, och Johan ålades att betala underhåll. Tjugofem procent av inkomsten. En tusen femhundrafyrtio kronor i månaden. Inga enorma pengar, inget överflöd, bara en ganska vanlig summa som räckte till aktiviteter, kläder och den del av sonens vardag som Johan slutade se i samma stund som han flyttade ut.
Under det första året betalade han. Inte alltid i tid, men pengarna kom. Sedan började luckorna. Först en månad. Sedan två. Sedan tre i rad. När jag ringde sa han: ”Jag för över snart.” När jag skrev läste han meddelandena och teg. En gång gjorde jag en tabell med datum, belopp och uteblivna betalningar och skickade den till honom. Han öppnade den. Inte ett ord kom tillbaka.
På två år skulle tjugofyra betalningar ha gjorts. Elva kom in. Tretton gånger uteblev pengarna helt. Jag räknade, för att räkna kan jag. Det är dessutom mitt jobb. Som inköpsspecialist lär man sig värdet av varje krona och varje underskrift på ett dokument. Arton tusen kronor. Så mycket var Johan skyldig sin egen son.
För en vecka sedan frågade Erik om en ny skolväska. Han skulle börja tvåan i september och ville ha en blå med en raket på – en klasskamrat hade en likadan. Jag öppnade anteckningarna i mobilen och började summera. Kläder: fyrahundra. Skolmaterial och arbetsböcker: trehundrafemtio. Pennor, mappar och annat smått: hundrafemtio. Ryggsäcken: femhundra. Inneskor, gympakläder, väska till idrotten. Totalt ungefär tretusenåttahundra kronor för att få honom redo inför skolstarten. Då slog det mig att arton tusen inte var någon abstrakt skuld. Det var nästan fem sådana skolstarter. Fem gånger skulle jag kunna rusta mitt barn för ett nytt läsår. Under samma period hade Johan köpt en ny mobil åt sig själv och inte en enda gång frågat hur hans son mådde.
Samma kväll tog jag fram beslutet från tingsrätten ur skrivbordslådan, satte mig ner och fyllde i en ansökan till Kronofogden. Jag bifogade kontoutdraget där varje inbetalning och varje tom månad syntes. Den sjätte registrerades ansökan. Inom tre dagar hade ärendet dragits i gång.
Och nu stod Maria utanför min dörr.
Jag öppnade lite mer.
– Kom in i köket.
Hon klev över tröskeln. Doften av hennes parfym, tung och söt, spred sig genast i hallen. Klackarna slog mot klinkergolvet. Från rummet ropade Erik: ”Mamma, vem är det?”
– Ingen särskild, älskling. Titta klart på filmen.
Jag drog igen dörren till hans rum och gick efter Maria.
I köket var lampan tänd, och på spisen stod stekpannan med pannbiffarna och svalnade. Fönstret stod på glänt; utifrån kom kvällskylan och lukten av våt asfalt. Allt var precis som vanligt. Det var bara besökaren som inte passade in.
På köksbordet låg en plastmapp. Jag hade lagt den där redan på morgonen – en vana från jobbet, att ha papper sorterade och redo i förväg. Maria lade inte märke till den. Hon satte sig på pallen, placerade väskan i knät och lät blicken vandra över köket som om hon värderade lägenheten inför ett köp.
Själv tog jag upp mobilen ur fickan och ställde den på hyllan ovanför arbetsbänken, med skärmen vänd mot henne. Jag lutade den mot en burk med gryn så att den inte skulle välta. Sedan tryckte jag på inspelning.
I mitt eget hem får jag spela in vad jag vill. Det visste jag också – jag hade kontrollerat det redan veckan innan, när jag skickade in ansökan. Mina händer darrade inte. På arbetet förhandlar jag med leverantörer som ljuger mig rakt upp i ansiktet om priser och leveranstider. Det här var i princip samma sak.
– Vill du ha te? frågade jag.
– Nej, svarade Maria kort. Hennes långa, vinröda naglar knackade mot bordsskivan. – Jag blir inte långvarig.
Hon öppnade väskan och tog fram ett vikt papper.
Maria vek upp arket och lade det framför mig på bordet. Papperet var varmt, antagligen hade det legat pressat i väskan mot hennes kropp. Jag böjde mig fram. Överst stod det: ”Ansökan om avstående från indrivning av underhållsbidrag.” Det var utskrivet på en vanlig skrivare, med ett snett typsnitt och en tom rad längst ner för underskrift. Hon hade garanterat laddat ner det från nätet, från någon mall-sida där hälften av dokumenten saknar juridisk betydelse.
Det förstod jag direkt. I mitt arbete ser jag avtal varje dag – riktiga, slarviga och rena låtsaspapper. Det här hörde till den sista sorten. Men jag tänkte inte hjälpa henne med den insikten.