Jag lät det vara osagt.
– Skriv under här, sa Maria och petade med nageln mot raden längst ner. – Sedan slipper du höra mer från oss.
Jag lyfte blicken och såg på henne. Hon var runt trettiofem, välklädd, välvårdad, med den där sortens självsäkerhet som får människor att breda ut sig även där de inte hör hemma. Hon satt vid mitt köksbord som om hon hade all rätt i världen att göra det. Som om det var jag som stod i skuld till henne, inte tvärtom.
– Varför skulle jag göra det? frågade jag.
Maria rätade på ryggen, nästan som om hon hade väntat på repliken.
– Därför att Johan och jag försöker bygga upp något tillsammans. Vi vill bilda familj. Vi behöver bolån och kontantinsats. Det saknas fyrtiotusen kronor. Om du avstår från underhållsbidraget kan vi komma ikapp på ett och ett halvt år. Men som det är nu skickar han pengar till dig varje månad, och vår ekonomi går inte ihop.
Varje månad. Jag var nära att skratta rakt ut. På två år hade det kommit elva betalningar av tjugofyra möjliga. Var det det hon kallade varje månad? Hade han verkligen sagt det så till henne, att han skötte sig? Eller hade han även ljugit om beloppen?
Jag tog inte striden. Inte än. I stället lade jag armarna i kors över bröstet och lät henne prata färdigt.
– Du har ju jobb, fortsatte Maria, och hon gick över till du-formen så obehindrat att det nästan lät som om vi kände varandra. – Du klarar dig själv. Barnet har kläder, skor, allt han behöver. Vad ska du med de där pengarna till? Det är ju bara en formalitet.
En formalitet. Ettusen femhundrafyrtio kronor var bara en formalitet för henne. För mig var det avgiften till robotikkursen som Erik gick på varje tisdag. Det var vinterjackan jag köpte åt honom i november. Det var tre tandläkarbesök, eftersom mjölktänder inte väntar tills någon annans ekonomi passar bättre.
Maria satt tyst och inväntade mitt svar. Hennes naglar trummade mot bordsskivan: mörkt vinröda, spetsiga, perfekt filade. I hennes värld var saken tydligen enkel. Jag skulle skriva på ett papper, och sedan var problemet borta.
– Vet Johan att du är här? frågade jag.
Det blev en paus. Den var kort, men jag hann uppfatta den. Maria rättade till handväskan i knät.
– Det här är något vi har bestämt tillsammans, sa hon.
– Då kan han komma hit själv. Han kan sätta sig där du sitter och säga mig rakt i ansiktet att hans son inte angår honom och att han inte tänker betala för honom. Efter det kan vi prata.
Marias ögon smalnade. Det där hade hon inte räknat med. Hon hade kommit till en tyst, utmattad före detta fru, någon som skulle bli rädd, ta pennan och skriva under. Men jag blev inte rädd. Och jag skrev inte under.
– Du fattar inte, sa hon, nu med hårdare röst. – Han mår dåligt av det här. Han slits mellan er. Du pressar honom på pengar, samtidigt som han försöker börja om.
Pressar honom på pengar. Jag strök undan en lös hårslinga bakom örat och vände mig mot spisen. Jag satte på vattenkokaren, inte för att jag var sugen på te, utan för att jag behövde göra något med händerna. Jag behövde vända bort ansiktet en stund. Vattnet började sjuda och sedan koka. Jag hällde upp det i en mugg, lade i en påse mynta och stod där medan färgen långsamt drog ut. Den gröna ångan steg mot taket och blandade sig med doften av Marias parfym. När jag smakade var teet beskt; jag hade glömt sockret. Ändå drack jag upp, stående vid fönstret, med hennes blick mellan skulderbladen.
– Jag pressar ingen, sa jag utan att vända mig om. – Jag får det domstolen har fastställt. Varken mer eller mindre.
– Domstolen hit och domstolen dit, fnös Maria. – Är allt juridik för er? Vanliga människor pratar med varandra.
Jag satte mig mittemot henne igen. Muggen stod mellan oss, fortfarande varm, med en tunn strimma ånga över kanten.
– Jag har försökt prata, svarade jag. – Två gånger bara i år. Först skickade jag en tydlig sammanställning: vad han låg efter med och vilka månader det gällde. Han läste meddelandet och svarade aldrig. Sedan föreslog jag en avbetalningsplan: tusen kronor i månaden på skulden, plus det löpande underhållet. Han gick med på det. Månaden därpå betalade han inte en krona.
Maria teg. Sedan drog hon hårt i dragkedjan på väskan, snabbt och ryckigt, som om irritationen behövde ta vägen någonstans.
– Okej, sa hon. – Om det inte går att lösa på ett normalt sätt så ringer jag honom. Här och nu. Så får han säga det själv.
Hon tog fram mobilen och letade upp numret. Jag sa ingenting. Bara lät blicken glida förbi henne, mot hyllan. Min egen telefon stod där, stadigt placerad, och den lilla röda inspelningsmarkeringen blinkade nästan omärkligt.
Maria tryckte på ring och satte på högtalaren.
En signal gick fram. Sedan en till. Vid den tredje svarade Johan.
– Maria, vad är det nu?
Hans röst fyllde köket, vass och irriterad. Jag hade inte hört den på över ett halvår. Senast var när jag ringde för att påminna honom om Eriks födelsedag. Han hade sagt ”okej” och sedan aldrig hört av sig igen.
– Jag är hos ditt ex, sa Maria högt, nästan teatraliskt. – Hon vägrar skriva under. Prata med henne.
Det blev tyst ett ögonblick. I bakgrunden hos honom hördes ett tv-program mumla på låg volym.
– Maria, jag sa ju att du fick lösa det där själv. Jag orkar inte med de där kärringbråken längre.
Kärringbråk. Hans barn. Hans underhåll. Hans skuld. Och han kallade det kärringbråk. Jag stod kvar vid fönstret med muggen i båda händerna och sa inte ett ord. Teet hade redan kallnat, men jag höll ändå fast vid porslinet. Jag behövde hålla i något.
– Johan, hon förstår inte, sa Maria och höjde rösten. – Förklara ordentligt. Säg att ni har kommit överens.
– Men lyssna, låt henne skriva på bara. Jag är trött på allt det här tjafset. Vill hon ha pengar får hon väl jobba. Jag orkar inte mer.
Han nämnde inte Erik med ett enda ord.