Jag hamnade på den där salongen av ren tillfällighet. Min vanliga frisör hade åkt på semester, och utväxten hade blivit så tydlig att jag omöjligt kunde vänta i två veckor till. En väninna skickade ett nummer och skrev:
— Gå till Karin. Hon tar inte hutlöst betalt och hon är skicklig med händerna.
Karin visade sig vara en pratglad kvinna i fyrtiofemårsåldern, med snabba fingrar och en vana att kommentera precis allt som föll henne in. Medan hon blandade färgen satt jag med mobilen i handen och lyssnade bara med ett halvt öra. Det var sådant där vanligt salongsprat: någon hade färgat sig för mörkt, någon hade låtit färgen sitta i för länge, någon ville bli blond fast kastanjebrunt egentligen passade henne bättre.
Sedan sa Karin plötsligt:
— Förresten, jag hade en stamkund som bad om nästan exakt den här nyansen. Andersson heter hon. En väldigt vacker kvinna, alltid välvårdad. Man ser direkt att hon tar hand om sig.
Andersson var min mans efternamn. Och mitt, sedan vi gifte oss.
Jag ryckte inte ens till. Åtminstone tror jag inte att något syntes i mitt ansikte. Jag slutade bara scrolla, lyfte blicken och mötte Karins ögon i spegeln.
— Andersson? frågade jag så lugnt jag kunde.
— Ja, precis. Sofia Andersson. Känner du henne?
Sofia. Inte Anna. Alltså inte jag.
Jag heter Anna Andersson. Min man heter Erik Andersson. Någon Sofia finns inte i vår familj. Ingen syster, ingen kusin, ingen avlägsen faster, ingen kollega med det efternamnet som jag någonsin hört talas om. Och Andersson må vara vanligt i Sverige, men i just vår närmaste krets och i vårt område var det ändå inget namn man bara råkade stöta på så där.
— Nej, sa jag. Det var bara efternamnet som lät bekant. Har hon gått hos dig länge?
Som pratglada frisörer ofta gör började Karin tänka högt. Hon berättade att Sofia hade varit kund där länge, nästan två år. Ibland kom hon in inför helgen för att få håret stylat. Någon gång hade hon i förbifarten nämnt Strandgatan och ett spakort som hon fått i present av sin man.
Strandgatan.
Erik och jag bodde på Björkgatan.
Jag satt kvar i stolen i ytterligare fyrtio minuter. Karin färgade min utväxt, men jag såg bara på min spegelbild och tänkte inte längre på håret.
Två år. Om Sofia Andersson hade gått till den här salongen i två år, då hade hon inte burit det efternamnet sedan i går. Hon bar min mans efternamn.
När Karin var klar betalade jag, lämnade dricks och gick ut. Det var oktober, luften var kylig och rå. Jag satte mig på en bänk utanför apoteket och ringde inte Erik.
Jag ringde Sara.
Sara arbetade på ekonomiavdelningen och hade en märklig förmåga att alltid veta vem man skulle vända sig till när något krånglade.
— Sara, jag behöver en jurist, sa jag. Inte för skilsmässa. Inte än. Jag vill bara prata med någon.
Hon ställde inga frågor. Tre minuter senare skickade hon ett telefonnummer.
Jag åkte inte hem direkt. I stället gick jag in på ett kafé, beställde te och tog fram mobilen igen. Jag försökte tänka igenom vad man egentligen kunde kontrollera utan att skapa en scen och utan att fråga sin man rakt ut. Det första jag gjorde var att logga in på myndigheternas e-tjänster.
Vår lägenhet hade köpts under äktenskapet, men den stod på Erik. Bolånet betalades av för två år sedan, och jag hade också stått som medlåntagare. Efter att lånet lösts gjorde vi ingenting mer — inga andelar skrevs över, inga kompletterande avtal upprättades. På papperet var bostaden hans. Enligt lagen var den vår gemensamma egendom. Men jag visste mycket väl hur snabbt ett sådant där ”vårt” kunde glida över till att bli någon annans, om man inte höll ögonen öppna.
Bilen stod registrerad på Erik. Sommarstugan stod på hans mamma, Ingrid. Jag hade mitt lönekonto, han hade sitt. Något gemensamt konto hade vi aldrig skaffat. Däremot förde Erik varje månad över en bestämd summa till mig för mat och hushåll. Vad han gjorde med resten av sina pengar hade jag aldrig lagt mig i. Jag hade aldrig gått igenom hans kontoutdrag. Jag litade på honom.
Just då lät ordet ”litade” i mitt huvud som om det handlade om någon annans liv.
Nästa dag ringde jag juristen. Kvinnan hette Ulrika och lät mig berätta färdigt utan att avbryta. När jag tystnade ställde hon tre frågor som jag själv inte ens hade kommit på att jag borde ställa.
— Anna, har ni barn?
— En dotter. Emma. Hon är elva.
— Bostaden är alltså köpt under äktenskapet, bolånet är avslutat och inga andelar är formellt fördelade?
— Ja.
— Vet du om din man under det senaste året har skrivit några fullmakter, tagit lån, gått i borgen för någon eller gjort större överföringar?
Det visste jag inte. Jag visste i själva verket nästan ingenting om hans ekonomi, förutom den summa han förde över till mig varje månad. Och den summan hade inte ändrats en enda gång på fyra år.
Ulrika bad mig göra tre saker.
För det första skulle jag beställa ett utdrag ur fastighetsregistret för lägenheten, bara för att försäkra mig om att bostaden fortfarande stod som den skulle och att det inte fanns några nya belastningar eller pantsättningar. Det kunde göras digitalt eller via ett servicekontor.
För det andra skulle jag kontrollera om det fanns några borgensåtaganden eller kreditförpliktelser kopplade till mig som jag inte kände till. Det skulle synas i min kreditupplysning.
För det tredje fick jag inte göra något förhastat. Inte skrika. Inte anklaga. Inte packa väskan och gå. Så länge jag saknade fakta hade jag bara ett efternamn som en frisör nämnt i förbifarten. Det var inget bevis. Det var en varningssignal.
Jag gjorde som hon sa.
Utdraget beställde jag samma dag. Kreditupplysningen begärde jag ut via e-tjänsten. Båda svaren kom inom ett dygn.
Lägenheten fanns kvar där den skulle. Inga nya belastningar. Ingen gåva, ingen försäljning, ingen okänd pantsättning. Jag drog efter andan av lättnad, men lättnaden varade inte länge.
För i min kredithistorik dök det upp en förfrågan. En bank hade kontrollerat mina uppgifter fyra månader tidigare. Jag hade aldrig vänt mig till den banken.
Ulrika förklarade att en sådan förfrågan inte automatiskt betyder att någon faktiskt har tagit ett lån.