Det kunde lika gärna handla om en preliminär kreditprövning, en kontroll kopplad till en ansökan eller till och med ett rent misstag. Ändå rådde hon mig att kontakta banken och be dem förklara vad som hade hänt.
Jag ringde dit. Kvinnan i kundtjänsten letade länge i systemet innan hon till slut, med artig och försiktig röst, berättade att det fyra månader tidigare hade kommit in en ansökan om ett konsumtionslån. I mitt namn. Ansökan hade avslagits eftersom inkomsten inte kunde styrkas tillräckligt. Men själva ansökan fanns där.
Jag hade inte ansökt om något lån.
Mina händer blev iskalla. Det var inte beloppet som skrämde mig. Summan var inte särskilt stor, tjugo tusen kronor. Det som fick det att vända sig i magen på mig var insikten att någon hade använt mina uppgifter. Mitt pass låg hemma, i byrålådan i sovrummet. Två personer kunde komma åt det: jag och Erik.
På kvällen kom jag hem som vanligt. Emma satt inne på sitt rum och gjorde läxor. Erik satt vid köksbordet och åt uppvärmd bovete med en köttbiff. Från tv:n hördes nyhetsuppläsarens dova malande.
— Hur blev klippningen? frågade han utan att ens vända sig om.
— Bra. Jag färgade också håret.
Han nickade bara. Jag fyllde vattenkokaren och blev stående en stund med blicken på hans nacke. Tretton års äktenskap. Jag kunde den där nacken, öronen, sättet han åt på utan att släppa tv-skärmen med blicken, nästan utantill.
Jag frågade honom ingenting. Inte än.
Dagen därpå åkte jag personligen till banken. Jag tog med mig passet och bad dem ta fram uppgifterna kring ansökan, eftersom det var mina personuppgifter som hade använts. Jag sade till handläggaren att någon möjligen hade försökt lämna in en ansökan utan min vetskap. Först var hon avvaktande, men när jag nämnde misstänkt missbruk av personuppgifter gick hon igenom ärendet mer noggrant och visade vad som stod registrerat.
Ansökan hade skickats in digitalt. Som kontakttelefon fanns ett nummer jag aldrig hade sett tidigare. Det var inte mitt. Däremot stämde bostadsadressen, passuppgifterna och arbetsplatsen. Allt var korrekt. Allt var exakt.
Sådana uppgifter ligger inte öppet för vem som helst. Min arbetsgivare, min tjänst, hur länge jag hade varit anställd — det visste bara någon som hade sett mitt intyg om inkomst. Ett sådant intyg hade jag ordnat åtta månader tidigare, när vi funderade på att lägga om Eriks billån. Pappret hade blivit kvar hemma, i samma byrålåda som passet.
När Emma hade somnat den kvällen öppnade jag lådan. Passet låg där.
Intyget var borta.
Jag fick ingen panik. Det var något annat. En känsla av att den vardag jag trodde stod stadigt plötsligt hade rubbats en aning, och att jag redan hade hunnit märka det.
Jag tog bilder på allt som låg i lådan. Varför vet jag fortfarande inte riktigt. Ulrika hade sagt att jag skulle dokumentera sådant som verkade märkligt. Jag gjorde som hon sagt.
Tredje dagen bestämde jag mig för att kontrollera telefonnumret från bankansökan. Inte ringa. Bara söka. Först skrev jag in det i sökmotorn. Inget dök upp. Sedan testade jag i en meddelandeapp. Profilbilden var en rosa cirkel utan ansikte. Namnet var kort: Sofie.
Sofia Andersson.
Sofia Andersson, som gick till Karin var tredje vecka. Sofia, som bodde på Strandvägen. Sofia, vars man gav henne presentkort på spa.
Och Sofia hade försökt ta ett lån i mitt namn. Eller åtminstone använde hon det nummer som hade angetts i ansökan. Det räckte för att mina sista tvivel skulle försvinna.
Jag ringde inte Erik. Jag ringde Ulrika.
— Ulrika, jag har fått fram konkreta uppgifter. Vad gör jag nu?
Hon lyssnade utan att avbryta. Sedan sade hon:
— Anna, ansökan blev avslagen. Inga pengar betalades ut. Rent formellt finns det därför ingen ekonomisk skada. Men att försöka ta lån med någon annans personuppgifter är bedrägeri. Du har rätt att göra en polisanmälan. Frågan är om du vill göra det redan nu, eller om du först vill tala med din man.
Jag behövde ett dygn på mig att tänka.
Emma gick till skolan. Erik åkte till jobbet. Jag lagade middag, kontrollerade läxor, tvättade skolkläder och ringde mamma. Allt såg ut som vanligt. Som om ingenting hade hänt. Men inom mig hade allt redan förändrats.
Det var inte Sofia jag tänkte mest på. Det var intyget. På att Erik hade tagit mitt inkomstintyg och lämnat det vidare till en annan kvinna. Till en kvinna som hade försökt skuldsätta mig i mitt eget namn.
Det handlade inte längre bara om otrohet. Det handlade om att han hade släppt in en främmande människa i mina papper, i mina uppgifter, i mitt liv.
På den fjärde dagen kom jag hem tidigare än vanligt. Emma var fortfarande i skolan. Erik var på jobbet. Jag hade en timme för mig själv.
Jag rotade inte i hans saker. Jag satte mig bara vid vår gemensamma laptop, den som stod på köksbordet. Som av en slump — eller helt enligt hans vanliga slarv — hade Erik lämnat både mejlen och bankaviseringarna öppna. Jag skrev in ”Sofia” i sökfältet.
Det fanns inga mejl. Däremot låg det aviseringar från banken i inkorgen. Under den senaste månaden hade tre överföringar gjorts till samma nummer som stod i låneansökan. Ettusenfemhundra kronor varje gång. Totalt fyratusenfemhundra kronor.
Fyratusenfemhundra kronor.
Det var precis lika mycket som han varje månad brukade föra över till mig för mat och hushåll.
Jag tog skärmbilder. Skickade dem till min egen mejl. Stängde laptopen.
Det förvånade mig att händerna inte skakade. Jag drack ett glas vatten och ringde Ulrika för tredje gången.
— Ulrika, jag är redo att prata med min man. Men först måste jag veta en sak: vad riskerar jag att förlora om han hinner agera före mig?
Hon svarade sakligt, utan minsta dramatik.
Lägenheten räknades som gemensam egendom.