Hur den skulle delas berodde på detaljerna: hur den var registrerad, när den hade köpts och vilka omständigheter som kunde styrkas. Vid en skilsmässa kunde den delas rakt av, men barnets behov kunde också vägas in. Om Erik däremot skulle försöka sälja lägenheten eller föra över den på någon annan krävdes mitt skriftliga, bevittnade godkännande. Utan det gick affären att angripa i efterhand. Ändå rådde Ulrika mig att inte luta mig tillbaka.
— Lägg in en spärr hos Lantmäteriet, sa hon. En markering om att inga ändringar får registreras utan att du personligen medverkar. Det är ingen dramatisk åtgärd, bara en ansökan. Men den kan spara dig mycket problem.
Bilen stod på Erik, men den var köpt under äktenskapet och räknades därför också som gemensam egendom. Skillnaden var att en bil var enklare att göra sig av med. Där behövdes inget formellt samtycke från den andra maken för själva försäljningen, även om man senare kunde bestrida affären. Ulrika bad mig skriva upp allt jag visste: modell, årsmodell, mätarställning och ungefärligt marknadsvärde.
Sommarstugan tillhörde Ingrid. Den skulle inte delas. Den var inte min fråga.
Underhållsbidraget gick hon också igenom. Om det blev skilsmässa brukade man för ett barn utgå från ungefär en fjärdedel av den officiella inkomsten, såvida man inte kom överens om något annat eller domstolen beslutade annorlunda. Eriks deklarerade lön låg på omkring 12 000 kronor i månaden. Men pengarna till Sofia hade inte gått från lönekontot. De hade kommit från ett annat konto. Det betydde att han hade ett sparkapital, eller någon annan inkomstkälla, som jag inte hade vetat någonting om.
Jag skrev ner allt i telefonens anteckningar, punkt för punkt, som om jag förde protokoll över någon annans liv.
Den femte dagen gick jag till servicekontoret och lämnade in ansökan. Fram till dess hade jag aldrig föreställt mig att jag en dag skulle stå i en helt vanlig kö, med mitt pass i handen, och i huvudet dela upp mitt liv i ett före och ett efter. Det var inget märkvärdigt med lokalen. Nummerlappar, plaststolar, ett lysrörsljus som gjorde alla ansikten trötta. Kvinnan bakom disken tog emot handlingarna och förklarade att spärren skulle registreras inom fem arbetsdagar. Jag skrev under, stoppade ner kvittot i väskan och gick därifrån.
På den sjätte dagen tog jag samtalet med Erik.
Emma var på födelsedagskalas hos en klasskompis. Erik kom hem från jobbet, bytte om och satte sig vid bordet. Jag ställde fram en tallrik gryta framför honom och slog mig ner mitt emot.
— Erik, vem är Sofia Andersson?
Han slutade inte tugga direkt. Först tuggade han färdigt, långsamt, som om själva rörelsen kunde köpa honom några sekunder. Sedan lade han ifrån sig gaffeln.
— Hur vet du det?
Inte: ”Vem menar du?” Inte: ”Vilken Sofia?” Utan just: ”Hur vet du det?”
Det räckte egentligen som svar.
— Det är inte det som är mest intressant för mig, sa jag. Du gav henne mitt intyg om inkomst. Hon använde mina uppgifter för att ansöka om lån. Det är bedrägeri, Erik. Förstår du det?
Färgen försvann ur hans ansikte. På riktigt. Inte som på film, utan så som en människa bleknar när han inser att samtalet inte kommer att handla om svek och känslor, utan om ansvar.
— Anna, det är inte som du tror. Hon tänkte inte…
— Jag bryr mig inte om vad hon tänkte. Jag bryr mig om vad du gjorde. Du tog mina papper. Du lämnade dem till en främmande människa. Den människan skickade in en låneansökan i mitt namn. Och samtidigt för du över pengar till henne varje månad. Lika mycket som du skickar till mig för hushållet. Det här är inte bara otrohet, Erik. Eller jo, det är det också. Men det är något värre än så.
Han teg länge. Sedan sa han lågt:
— Lånet blev ju inte beviljat. Det hände ingenting.
— Jo, det gjorde det. Mina personuppgifter hamnade hos någon annan. Förfrågan finns kvar i min kredithistorik. Och om lånet hade gått igenom hade skulden stått på mig. Begriper du ens vad det betyder?
Det gjorde han. Jag såg det i hans ögon.
— Jag trodde inte att det skulle bli så, mumlade han. Hon sa att hon bara behövde det en kort stund. Bara för att klara sig över till nästa månad.
Jag reste mig från stolen.
— Erik, jag tänker inte skrika. Jag tänker inte kasta tallrikar i väggen. Jag tänker bara säga vad som händer nu. I morgon följer du med mig till Ulrika. Vi går igenom allt: lägenheten, bilen, pengarna och Emma. Om du vägrar åka med mig gör jag en polisanmälan om försök till bedrägeri. Jag har bankutdraget, telefonnumret och skärmbilderna på överföringarna. Det här är ingen scen och inget hot. Det är information.
Han protesterade inte.
Dagen därpå åkte vi till Ulrika tillsammans. Erik satt ytterst på stolen, med händerna knäppta mellan knäna, och stirrade ner i golvet medan hon lade ut papperen framför honom.
Ulrika höjde aldrig rösten. Hon moraliserade inte. Hon ställde bara frågor, en efter en, så sakligt att det nästan blev värre.
— Erik Andersson, de här överföringarna till numret, vilket konto har de gått från?
— Ett sparkonto.
— Står det kontot i ditt namn?
— Ja.
— Kände Anna till det?
— Nej.
— Hur mycket finns där nu?
Han svarade inte genast.
— Ungefär tolv tusen.
— Och hur mycket fanns där tidigare?
Den här gången blev tystnaden längre.
— Runt fyrtio tusen.
Fyrtio tusen kronor. Ett sparkonto jag aldrig hört talas om. Pengar som han hade lagt undan — eller som vi hade lagt undan, beroende på hur man såg på saken — och som sedan hade runnit i väg till en kvinna på Ågatan.
Ulrika vände sig mot mig.
— Anna, vill du ansöka om skilsmässa?
Jag såg på Erik. Tretton år. Emma. Vårt hem. Allt vi hade byggt, eller åtminstone allt jag hade trott att vi byggde.
— Jag vill först se allt klart och öppet, sa jag. Varenda konto. Varenda överföring. Varenda skuld och förpliktelse. Efter det bestämmer jag mig.
Ulrika nickade långsamt.
— Då börjar vi med ett skriftligt avtal, sa hon och drog fram ett nytt dokument. Först måste vi få fram hela bilden.