Hon såg fräschare ut, nästan yngre, som om någon hade dragit undan en grå slöja från hennes ansikte. Figuren, som hon länge hade slutat tänka på, visade sig fortfarande vara vacker, och blicken i spegeln var inte längre matt och tom utan klar, levande.
Anna gick hem med kassarna i händerna och en märklig lättnad i bröstet. Det fanns ingen skuld där, inte ens en skugga av den. Pengarna hade hon tjänat ihop själv, med sin egen rygg, sina sena kvällar, sina sömnlösa nätter böjd över rapporter. För första gången på åtta år hade hon använt dem på den person som alltid hamnat allra sist i kön: sig själv.
Om hon bara hade anat vilket oväder som väntade innan dagen var över.
Erik var inte hemma. Han hade åkt till sin mamma för att laga det där taket på sommarstugan som hon pratat om i flera veckor. Anna packade upp sina saker, hängde försiktigt in kappan, ställde stövlarna bredvid varandra och kunde inte låta bli att le åt dem. Då ringde det på dörren.
Utanför stod Maria, hennes svärmor. En tung, självsäker kvinna i päls, med munnen hårt sammanpressad och en blick som genast började granska allt omkring sig. Anna släppte in henne, förvånad över besöket. Maria brukade åtminstone ringa först.
— Hej, Maria. Kom in. Vill du ha te?
— Te kan vi ta sedan, svarade svärmodern och gick rakt in i rummet som om hon ägde lägenheten. Hon såg sig omkring med ett undersökande uttryck. — Jag har ett ärende till dig, Anna. Ett viktigt sådant.
— Har det hänt något?
Maria satte sig i fåtöljen och rättade till pälsen över knäna.
— Det har hänt något bra, meddelade hon och log på ett sätt som inte alls kändes lovande. — Jag har hittat en resa. Ett hälsohem, tre veckor, behandlingar, vila, allt som läkaren har tjatat om i åratal. Ett riktigt bra erbjudande. Arton tusen kronor.
Anna sjönk långsamt ner på stolen mitt emot henne.
— Och då tänkte jag, fortsatte Maria, att Erik nämnde att du skulle få en rejäl bonus. Den har du väl fått nu? Då kan du hjälpa mig med resan. Vi är ju familj. Jag har uppfostrat Erik, och du, som en god svärdotter, kan väl visa lite respekt för hans mamma.
Anna svarade inte. Tystnaden hann knappt lägga sig förrän Marias blick fastnade på den nya kappan som hängde över stolsryggen. Ögonen smalnade. Hon reste sig, gick fram och drog med fingrarna över tyget.
— Vad är det här? Ny? frågade hon, och värmen försvann ur rösten. — Och det där då? Hon nickade mot telefonkartongen. — Har du bytt telefon också?
— Ja, sa Anna lugnt. — Det har jag. Och jag har lagat mina tänder. Det borde jag ha gjort för länge sedan.
Maria rätade på sig. Fläckar av ilska steg upp över hennes ansikte.
— Vänta lite nu. Betyder det att du redan har fått bonusen?
— Ja.
— Och allt gick till dig själv? Maria drog efter andan som om hon hade fått ett slag. — Till de där trasorna? Till tänder? Och jag då? Eriks mamma? Min resa?
— Maria, sa Anna och ansträngde sig för att hålla rösten stadig, — det var min bonus. Jag arbetade ihop den själv. Elva månader nästan utan lediga dagar. Jag använde den till sådant jag faktiskt behövde. I åtta år har jag knappt lagt en krona på mig själv.
— Vad inbillar du dig egentligen? Svärmodern höjde rösten. — Jag kommer till dig med en mänsklig, helt rimlig begäran, och du svarar med ”min bonus”! Själviskt, det är vad det är. Jag trodde att du respekterade familjen, men du… Du slösar bort pengarna på små kappor i stället för att hjälpa din mans mor!
Hettan rusade upp i Annas kinder och avslöjade allt hon kämpade för att hålla tillbaka. Ändå lät hon inte rösten stiga.
— Varför tog du för givet att jag skulle ge dig mina pengar till en resa? Ska jag ännu en gång avstå från något jag behöver, bara för att du ska tillbringa tre veckor på hälsohem? Jag gick med tandvärk i två år. Två år, Maria. Jag svalde värktabletter och väntade, för varje gång fanns det något annat som var viktigare.
— Äsch, tänder! Maria slog ut med handen. — Det hade du väl kunnat stå ut med lite till. En mamma är viktigare än dina tänder. Det där är familjens pengar, gemensamma pengar, och du har stoppat dem i egen ficka.
— Gemensamma? Anna reste sig. — Sedan när blev min personliga bonus gemensam egendom? Skulle jag lägga den i någon sorts familjekassa så att du kunde ta därifrån till din kurresa?
— Självklart! Maria blev så upprörd att pälsen gled ner från hennes axlar. — Du gifte in dig i familjen, alltså delar man på allt. Men du har tydligen inget samvete alls. Vänta bara tills Erik kommer hem. Han ska få höra hur du talar till hans mor.
Och då kom den där anklagelsen, skarp och full av förfäran: hade Anna verkligen lagt pengarna på sig själv?