— Den är hyrd, och det är jag som betalar hyran, sade Anna kort. — Det har jag gjort i åtta år. Så gå nu. Båda två. Jag vill vara ensam.
Maria ryckte åt sig sin kappa och väste något om otacksamhet, om att de hade ”tagit in en orm vid sin barm”. Erik stod kvar mitt i rummet och såg än på sin mor, än på sin hustru. Han fick inte ihop bilden. Den stillsamma, fogliga Anna, hon som alltid hade sagt ja, hade plötsligt blivit någon han inte kände igen: rakryggad, kallt beslutsam och omöjlig att rubba.
— Anna, lugna dig nu, sade han och sänkte rösten. — Vi pratar i morgon i stället, när alla har fått sova på saken.
— I morgon, ja, svarade Anna och nickade långsamt. — Det är precis då jag börjar.
De gick till slut. Maria med hårda, arga klacksteg över trappavsatsen, Erik med osäkra blickar över axeln, som om han väntade sig att Anna när som helst skulle ångra sig och kalla tillbaka honom.
Dörren slog igen.
Anna stod kvar med ryggen lutad mot den och lyssnade på sitt eget hjärta. Det rusade, men inte av rädsla. Det var något annat. Något häpnadsväckande lätt. Som om hon för första gången på många år hade fått luft.
Nästa morgon hade hon inte ändrat sig.
Hon vaknade tidigt, klar i huvudet, utan den där vanliga tyngden i bröstet. För första gången på mycket länge visste hon exakt vad hon skulle göra. Hon packade Eriks saker i två stora väskor och ställde dem ute i hallen. Sedan tog hon på sig och åkte till en jurist för att få veta hur en skilsmässa gick till.
Erik ringde hela dagen. Först var han arg. Sedan försökte han låta mjuk och försonlig. Mot kvällen lät han nästan ynklig. Han kom till och med dit och stod utanför dörren, bad henne öppna, bad henne att inte fatta förhastade beslut. Hans mamma hade bara tappat humöret, han själv också, sa han. De kunde ju glömma alltihop. Inte skulle hon väl skilja sig på grund av pengar? Det vore ju vansinne.
Anna öppnade inte.
— Det handlar inte om pengar, Erik, sade hon genom dörren. — Pengarna är inte problemet. Problemet är hur ni båda såg på mig den sekund jag för första gången tänkte på mig själv. Det kommer jag inte att glömma.
Maria gav sig inte heller. Hon ringde gång på gång, anklagade, snyftade, höjde rösten och påstod att Anna förstörde familjen på grund av ”en ynklig resa”. Hon kallade henne hjärtlös och påminde henne om hur väl hon minsann hade blivit mottagen i deras familj.
Anna lyssnade utan att avbryta. När Maria tystnade sade hon bara lugnt adjö och lade på.
Skilsmässan gick förhållandevis snabbt. De hade inga barn, nästan ingen gemensam egendom och inte mycket att tvista om. Erik trodde ändå in i det sista att Anna skulle backa. Han var så van vid att hon vek sig, förlät, svalde och gick vidare. Den här gången gjorde hon inte det.
Månaderna gick.
Anna bodde kvar i samma lägenhet, men nu ensam. Märkligt nog blev det lättare att klara hyran på en enda lön än det hade varit att bära ett helt hushåll, med svärmodern som ständig extrabelastning i utkanten. Hon upptäckte, nästan förvånat, att pengarna räckte. Till henne själv. Till sparande. Till små saker hon ville ha. Tidigare hade allt försvunnit ner i ett bottenlöst hål av andras behov.
En kväll satt hon vid fönstret med en kopp kaffe i handen. Koppen var ny, vacker, köpt utan anledning, bara för att hon hade tyckt om den. Hon drog tungan över de lagade tänderna; vanan hade blivit kvar, ett litet stilla nöje. Plötsligt började hon skratta där hon satt, ensam i den tysta lägenheten.
För tanken slog henne att bonusen faktiskt hade varit den bästa investering hon någonsin gjort. Tjugo tusen kronor. Tänderna, kappan, telefonen. Allt det där var konkret och synligt. Men det viktigaste hon fick för pengarna fanns inte på något kvitto och kunde inte värderas i kronor. Hon hade köpt sig sanningen. Hon hade äntligen sett vilken plats hon haft i deras liv — och vad hennes gränslösa snällhet egentligen var värd för dem.
En arbetskamrat frågade henne en gång om hon inte ångrade sig. Om det inte kändes ensamt. Om det kanske ändå hade varit bättre att försonas, efter åtta år tillsammans.
Anna tänkte efter en stund innan hon svarade.
— Vet du, sade hon, jag lagade tänderna då. Men jag botade något mer också. Något som hade gjort ont mycket längre och mycket djupare. Vanan att leva som om jag själv inte fanns. Som om jag var till för alla andra, medan jag själv fick vänta tills senare, någon gång, om det blev något över. Det där ”någon gång” kom aldrig. Men nu har det kommit. Och vet du? Jag trivs här.
Hon ångrade sig verkligen inte längre.
Stövlarna med ordentliga sulor höll tätt när slasket låg på gatorna. Tänderna värkte inte. Och varje morgon, när Anna gjorde sig i ordning för jobbet, mötte hon sin spegelbild och såg en kvinna som äntligen hade slutat vara bekväm för alla andra — och för första gången på många år hade blivit bekväm för sig själv.