Pennan låg redan bredvid mappen när jag hann slå mig ner vid bordet. Den var blå, med en smal guldkant, och den hörde inte hemma hos oss.
— Det är bara några småsaker, sa Erik och sköt mappen över bordsskivan mot mig. En ren formalitet. Mamma har låtit en jurist titta på allt, så det blir ordentligt gjort.
Maria satt i soffan vid fönstret och drog med fingret över skärmen på sin mobil. Hon tittade inte åt bordet. Alldeles för demonstrativt, om jag ska vara ärlig.
Jag slog upp mappen. Det luktade varm skrivare och ny plastficka. Åtta sidor, tät text, en och en halv radavstånd.
— Åtta sidor formalitet, konstaterade jag.
— Du vet hur jurister är, Erik log snett. De måste fylla ut allt. Läs inte sönder det där nu, det är standard. Lägenheten, bilen, sådant där. Bara så att allt blir rättvist om något skulle hända.
Han hällde upp te åt sig själv. Inte åt mig, trots att vattenkokaren stod närmare honom än mig.
— Bröllopet är om tre veckor, Anna, fortsatte han, nu med mjukare röst. Ska vi verkligen slösa tid på papper? Du tycker ju ändå att sådant där är dödstråkigt.
Det var exakt då jag började läsa långsamt.
Inte för att jag blev sårad. Tråkiga papper läser jag varje arbetsdag. I åtta år har jag arbetat på förlag, de senaste fyra med avtal och juridisk granskning. Varje vecka passerar ett tiotal sådana dokument över mitt skrivbord: förlagsavtal, licenser, bilagor, tillägg. Jag vet var det viktiga brukar gömmas. Det ligger nästan alltid i mitten, där ögonen börjar hoppa över rader.
Det hade Erik glömt. Eller också hade han aldrig brytt sig om att förstå det. En gång frågade han vad jag egentligen gjorde på jobbet. Jag svarade att jag granskade texter på ett förlag. Han nickade och sa: ”Jaha, kommatecken.” Sedan dess var det så han såg på mitt yrke. Kommatecken.
Punkt ett. Lägenheten på Södermalm var hans enskilda egendom från tiden före äktenskapet och skulle vid en skilsmässa förbli hans. Rimligt. Den var köpt innan jag fanns i bilden.
Punkt två. Bilen tillhörde honom. Även den från tiden före mig.
Vid punkt tre stannade jag.
— Läser du fortfarande? Erik kikade ner i sin kopp och rörde om med skeden. Det tar tid. Det står verkligen inget konstigt där.
— Mm, svarade jag.
Rubriken över punkt tre var ”Ordning för det gemensamma hushållet”. Det lät nästan elegant. Under den stod det att under äktenskapet skulle ansvar för hemmets skötsel, städning, matlagning och organisering av den dagliga hushållsrutinen åligga hustrun. Vidare stod det att ”hustruns utförande av ovan nämnda uppgifter inte ger upphov till ekonomiska anspråk och inte ska värderas i pengar vid eventuell bodelning”.
Jag läste stycket en gång till. Sedan en tredje gång. Inte för att innebörden var svårbegriplig. Den var tvärtom kristallklar. Jag behövde bara försäkra mig om att orden faktiskt stod där, att jag inte hade lagt till dem i huvudet.
— Erik, sa jag och lyfte blicken. Har du läst punkt tre?
— Vilken punkt tre? Han tittade inte upp från mobilen. Den om hushållet? Det är bara för att det ska vara tydligt vem som gör vad hemma. Mamma säger att sådant är bra att prata igenom från början, så man slipper bråka sedan.
I soffan vände Maria sida på sin telefon. Inte ett ljud kom från henne.
— Vem som gör vad, upprepade jag. Och vad gör du enligt den här punkten?
— Jag står för pengarna, sa han och såg äntligen på mig. Det är väl logiskt? Jag tjänar, du tar hand om hemmet. Ganska klassiskt.
Jag sänkte blicken mot mappen igen. Punkt fyra. Punkt fem. Nu läste jag snabbare, för jag visste redan vad jag skulle leta efter.
Punkt sex fastnade i minnet ord för ord, trots att jag bara såg den en enda gång. Där stod det att om ett barn föddes, skulle hustrun ta på sig huvudansvaret.