för den huvudsakliga omsorgen fram till dess att barnet fyllt tre år. Under denna tid skulle hustrun inte ha rätt att kräva ersättning för förlorad inkomst eller försämrade yrkesmöjligheter.
Jag slog igen mappen och lade handen ovanpå den, som om papperen annars kunde krypa ut och fortsätta tala.
— Erik.
— Mm?
— Här står det alltså att om vi får barn, så ska jag vara hemma i tre år. Och om jag under tiden förlorar jobbet, halkar efter i karriären eller tappar erfarenhet, så är det mitt problem. Har jag förstått rätt?
Han drog efter andan. Inte som någon som blivit överraskad, utan som en vuxen som måste förklara något självklart för ett barn.
— Anna, men hur skulle det annars vara? Du kommer ju ändå vara mammaledig. Det gör alla. Det är inte jag som har hittat på det, det är så livet fungerar. Juristen sa bara att det är bättre att skriva in allt från början, så att det inte blir några missförstånd sen.
— Vems jurist är det?
Det blev tyst. Bara ett ögonblick, men jag märkte det.
— En bekant till mamma, sa Erik. Varför undrar du?
Maria lade ifrån sig mobilen. Äntligen. Hon knäppte händerna i knät och såg på mig med ett milt, nästan ömsint uttryck. Så där man ser på någon som har fastnat vid en uppgift som egentligen borde vara enkel.
— Anna lilla, sa hon. Du behöver inte jaga upp dig. Det här är inte riktat mot dig. Det är bara för att allt ska vara rättvist och ordnat, som i en familj. Hos oss har det alltid varit så: mannen försörjer, kvinnan håller ihop hemmet. Jag uppfostrade Erik ensam, jag vet vad jag pratar om.
— Har du sett det här avtalet tidigare? frågade jag. Före i dag?
Hon log svagt.
— Jag hjälpte till att ta fram det. Annars hade du väl knappast rett ut alla de där paragraferna själv. Du är ju mer en sådan som håller på med kommatecken.
Där var det.
Kommatecken.
Jag satt kvar med handen vilande på den stängda mappen. Erik drack ur sitt te, reste sig och ställde koppen i diskhon. Han sköljde den inte, diskade den inte, bara lämnade den där. Sedan vände han sig om.
— Nå? Ska vi skriva under? Pennan ligger där. Jag har ett möte klockan sju, så vi behöver inte dra ut på det.
Jag hade trott att ilskan skulle komma. Det gjorde den inte. I stället fick jag en märklig känsla av att någon räckt mig ett manus och påstått att det var en sorts bok, fast innehållet visade sig vara något helt annat. Och nu stod författaren bredvid och väntade på att jag skulle sätta stämpeln ”godkänd för tryck”, bara för att jag inte orkade läsa ordentligt.
Jag öppnade mappen igen och bläddrade till sista sidan.
— Erik, har du själv läst hela avtalet? Från första raden till den sista?
— Jag sa ju att det är standard.
— Det var inte ett svar.
Han teg en stund.
— Jag har gått igenom det. Det viktigaste. Mamma och juristen har kontrollerat allt, varför skulle jag behöva sätta mig in i varenda detalj?
— Med andra ord har du inte läst det.
— Anna, varför gör du en så stor sak av det här? sa han och satte sig igen, nu med ett annat ansikte. Jag trodde att du bara skulle skriva på. Du brukar ju alltid… Du tycker inte om konflikter. Det är ju det jag gillar med dig. Att det är lugnt med dig.
— Lugnt, sa jag.
Lugnt. Alltså bekvämt.
Han försökte inte ens dölja det. Han var säker på att han kunde lägga åtta sidor framför mig, att jag skulle bläddra lite för syns skull, hitta orden ”lägenhet” och ”bil”, dra slutsatsen att allt var rimligt och sedan skriva mitt namn med den blå pennan med guldkant.
För att jag höll på med kommatecken.
För att det var lugnt med mig.
För att jag inte gillade tråkiga papper.
I fyra år hade jag läst just sådana papper för att människor inte av misstag skulle skriva under sådant som de aldrig borde skriva under. Och nu hade han lagt ett sådant dokument framför mig och räknat med att jag skulle vara just ett sådant misstag.
— Maria, sa jag. Får jag fråga en sak? I punkt sex, där det står att jag inte kan kräva ersättning för förlorad inkomst. Är det er formulering eller juristens?