— Vad skulle det göra för skillnad, lilla vän?
— Ganska stor, faktiskt. En jurist skriver in sådant som lagen medger. Men formuleringen om att jag avstår från mina ”yrkesmässiga möjligheter” handlar inte om juridik. Den handlar om att jag redan i förväg ska ge upp min karriär och sedan inte ens få nämna att den en gång fanns. Sådant lägger ingen jurist dit av sig själv. Det är någon som ber om det.
Leendet försvann från hennes ansikte.
— Vad är det du försöker antyda?
— Ingenting. Jag läser bara. Högt. Precis som ni ville. Ärligt och ordentligt.
Erik såg först på mig och sedan på sin mamma. För första gången den kvällen hade han minen av någon som faktiskt började förstå innehållet i avtalet han själv hade burit med sig.
— Punkt åtta, fortsatte jag och vände pärmen mot honom. Här. Läs den. Själv.
Han tog papperen, böjde sig fram och följde raderna med blicken. Läpparna rörde sig tyst.
I punkt åtta stod det att om äktenskapet upplöstes på hustruns initiativ, skulle hon lämna den gemensamma bostaden inom en månad och utan rätt till ersättning för pengar som lagts på renovering eller inredning. Renovering och inredning som vi, för övrigt, hade tänkt göra i den nya lägenheten. Den vi skulle köpa tillsammans, med bolån, där kontantinsatsen redan låg sparad från min lön — ja, just den lön som de nyss hade dissekerat ända ner till kommatecknen.
— Det där är inte… Erik lyfte blicken. Det är säkert bara en standardmall. Något som blivit kvar från…
— Från vad, Erik? Från den förra bruden?
Det blev alldeles stilla. Maria reste sig från soffan.
— Nu räcker det, sa hon skarpt. Sluta dramatisera. Det här är ett helt normalt avtal, anständiga människor gör så här. Du blåser upp ingenting till en katastrof. Erik, säg något till henne.
Men Erik sa ingenting.
Han satt bara kvar med blicken fäst vid sida åtta. Och just den tystnaden var värre än hela avtalet. Avtalet kunde åtminstone skyllas på någon främmande jurist. Men tystnaden var hans. Mannen som om tre veckor skulle stå bredvid mig och säga ja. Han hade kunnat säga: ”Mamma, vänta, det här är faktiskt för mycket, vi tar bort det.” En enda mening hade räckt. Men den kom aldrig.
Han valde att inte ta striden. Inte med sin mamma. Med mig var det enklare att vara tyst.
Jag slog ihop pärmen och sköt den blå pennan över bordsskivan, tillbaka mot honom.
— Jag skriver inte under.
— Anna, vi kan väl prata om det här i morgon när vi har sovit på saken, sa Erik hastigt. Du är trött, jag fattar…
— Jag är inte trött. Jag har läst klart.
— Och vad är det du tycker att du har läst, då? Maria avbröt med hård röst. Vanliga papper, inget mer. Du letade bara efter något att haka upp dig på. Vill du inte gifta dig, säg det rakt ut i stället för att spela teater.
— Jag vill, sa jag.
Och jag blev själv förvånad över hur tydligt det redan lät som dåtid.
— Jag ville. Fram till sida sex.
Jag reste mig och tog jackan från stolsryggen. Hallen låg i mörker, och det tog några sekunder innan mina fingrar hittade strömbrytaren. Bakom mig pratade Erik fort, osammanhängande, om att vi borde ”sova på saken”, att ”mamma inte menade så”, att ”vi ju är vuxna människor”.
Vuxna människor.
En vuxen man hade lagt ett papper framför sin blivande fru där hon redan från början reducerades till någon utan röst, utan rätt och utan säkerhet. Och han hade varit så övertygad om att hon inte skulle orka läsa det, att han inte ens själv hade gjort det ordentligt.
Jag stannade i dörröppningen och vände mig om.
— Erik. Trodde du verkligen att jag inte skulle läsa?
Han skruvade på sig.
— Jag tänkte att du… alltså… du brukar ju inte vara så där med sådant…
— Inte bry mig. Säg klart meningen.
Han sa den inte klart.
Inifrån vardagsrummet ropade Maria att jag minsann skulle ångra mig, att män som hennes Erik inte växte på träd och att man i min ålder inte hade råd att vara kräsen.