Anna nickade kort och gick mot porten. Ändå följde en tung, obehaglig känsla med henne uppför trapporna. Det var tydligt nu: Erik hade dragit i gång ett krig. Och allt tydde på att han inte hade minsta avsikt att lägga ner vapnen.
Ytterligare en vecka gick. På fredagskvällen ringde hennes lillasyster Sofia. Hon lät så upprörd att orden nästan snubblade över varandra.
— Har du sett vad de lägger ut på sociala medier?!
Anna tog upp mobilen och gick in på Karins sida. Där låg ett nytt inlägg. På bilden satt Karin på en bänk utanför porten med ett olyckligt, nästan martyraktigt uttryck i ansiktet. Under fotografiet stod det:
”Så här lever man nu. Min egen svärdotter har kastat ut mig på gatan. Hon tog bilen, slängde nycklarna rakt i ansiktet på mig. Och jag som älskade henne som min egen dotter. Gör inte gott mot människor — då slipper ni få ont tillbaka.”
Under inlägget hade kommentarerna redan börjat samlas. Ett trettiotal fanns där. Kvinnor som Anna inte kände skrev saker som: ”Håll ut, kära Karin”, ”Gud ser allt”, ”Vilken vidrig svärdotter du har, förlåt att jag säger det.”
Det svartnade nästan för Annas ögon. Hon stängde av skärmen och lade mobilen med displayen nedåt mot bordet.
En timme senare ringde Erik.
— Hej, sa han.
Sedan blev det tyst.
Anna sa ingenting hon heller.
— Jag vill prata, fortsatte han till slut. Inte i telefon. Vi kan väl ses någonstans. På neutral mark.
— Varför då?
— Du ser väl själv vad som händer. Mamma är sjuk. Du har förödmjukat henne inför alla. Hon kommer inte ens ur sängen. Läkarna säger att hon är helt slut i nerverna. Hon håller på att förbereda en anmälan mot dig och din pappa. Hon säger att du gick på henne och kastade nycklarna i ansiktet på henne.
Anna kände hur blodet steg i kinderna.
— Erik, du såg själv att det var hon som kastade nycklarna på mig. Jag hann inte ens böja mig efter dem. Din pappa stod precis bredvid.
— Vem bryr sig om vem som kastade först! vrålade Erik i luren. Fattar du över huvud taget vad du har gjort? Du har vänt dig mot familjen! Mot min mamma! Hon är en sjuk människa! Har du en enda gång frågat hur hennes blodtryck är? Ser du henne ens som en människa?
Anna slöt ögonen och räknade långsamt till fem.
— När du gick sa du att det skulle bli skilsmässa. Jag går med på det. Låt oss skiljas.
Det blev alldeles tyst i andra änden. Hon hörde bara Eriks snabba andetag, och det lät som om han gick fram och tillbaka i rummet.
— Jaha, så nu vill du skiljas? frågade han, den här gången med lägre röst.
— Ja.
— Okej. Då ska du få se. Det var du som ville ha det så här. Förbered dig. Jag har också rättigheter. Lägenheten är hyrd, men vi betalade hyran tillsammans. Jag har kvitton. Och bilen tänker jag inte bara släppa. Gåva eller inte, det får domstolen reda ut. Sedan har vi lånen också. Vi tog ett privatlån för två år sedan. Det var jag som betalade på det, om du nu har glömt det.
Anna rynkade pannan.
— Det lånet är avslutat. Jag gjorde själv den sista betalningen.
— Det vet inte jag något om. Papperen får visa vad som gäller. Gör dig redo, Anna. Du ville ha krig, och nu ska du få det.
Han lade på.
Anna satt orörlig i flera minuter med mobilen i handen. Sedan ringde hon sin far. Lars lyssnade på allt utan att avbryta. När hon var färdig sa han bara en enda mening:
— I morgon bitti går vi till en jurist. Jag har redan hittat en bra.
Den natten sov Anna nästan inte alls. Hon vred sig i sängen, gick igenom varje detalj, varje ord Erik hade sagt, och ju längre hon tänkte, desto tydligare blev det: han och hans mamma höll på att förbereda någon form av fälla.
Svaret kom två dagar senare. På arbetstelefonen dök ett okänt nummer upp. När Anna svarade hördes en hes mansröst.
— Är det Anna? Jag ringer från inkassoavdelningen. Ni har en obetald skuld enligt kreditavtal nummer trehundratjugofyra slash femton. Den aktuella skulden uppgår till elvatusen tvåhundra kronor, plus dröjsmålsavgifter. När avser ni att betala?
Anna sjönk långsamt ner på stolen.
— Vilket lån? Jag har inte tagit något lån.
— Avtalet står i ert namn. Personuppgifterna stämmer. Datumet är april förra året. Ingen betalning har kommit in på tre månader. Vi är därför tvungna att inleda indrivningsåtgärder.
Det prasslade till i luren. Sedan hörde Anna en kvinnoröst i bakgrunden säga:
— Säg att de kommer att mäta ut lägenheten.
Därefter följde ett kort skratt. Anna hade känt igen det skrattet bland tusen andra. Det var Karin.
Samtalet bröts med några torra piptoner. Anna blev sittande länge med telefonen i handen. Det triumferande skrattet ringde fortfarande i öronen.
Hon ringde sin far igen. Lars kom hem till henne inom en timme, gick rakt ut i köket och lade sin gamla mobil på bordet.
— Berätta från början, sa han. Varenda ord.
Anna återgav samtalet så noggrant hon kunde. När hon kom till ögonblicket då Karins skratt hade hörts i bakgrunden, spände Lars käkarna så hårt att kindbenen vitnade.
— Alltså har de tagit ett lån i ditt namn, sa han till slut. Utan att du visste något. Och nu försöker de pressa dig på pengar.
— Pappa, jag har inte tagit några lån. Jag svär.
— Jag vet att du inte har det. Därför går vi till Helena i morgon bitti. Advokaten.
Han tog fram ett visitkort ur innerfickan och lade det på bordet. På den vita kartongbiten stod det med svarta bokstäver: ”Helena Lindberg. Familjerätt. Civilrättsliga tvister.”
— Har du redan varit hos henne? frågade Anna.
— Ja. Jag pratade med henne för två dagar sedan, när jag förstod att Erik inte tänkte ge sig frivilligt. Hon bad oss samla ihop allt du har. Legitimation, vigselbevis, gåvobrevet på bilen, kontoutdrag. Alla papper som finns hemma.
Anna nickade. De satt länge mitt emot varandra i köket, drack te och teg. Utanför fönstret tilltog regnet.
Nästa morgon körde Anna och Lars till Helena Lindbergs kontor. Det låg på andra våningen i ett äldre tegelhus. I korridoren blandades doften av papper, damm och kaffe. Advokaten mötte dem redan i dörren: en lång kvinna i fyrtioårsåldern, klädd i en strikt grå kostym, med kortklippt hår och en blick som tycktes lägga märke till allt.
— Kom in och sätt er. Lars har berättat huvuddragen för mig. Bilen har tagits tillbaka. Maken har lämnat hemmet. Svärmodern smutskastar dig på sociala medier. Och nu har det dessutom dykt upp ett lån som du, Anna, säger att du aldrig har tagit. Vi tar det från början. När ringde den här påstådda inkassopersonen?
Anna berättade allt i detalj. Helena antecknade i ett block och lyfte bara då och då blicken mot henne.
— Har du numret kvar?
Anna öppnade samtalslistan och läste upp siffrorna. Helena slog in numret på sin egen telefon och tryckte på ring. Efter några signaler svarade en mansröst.
— Hallå?
— Det här är Helena Lindberg, advokat för Anna, sa hon lugnt. Vem talar jag med?
Det prasslade i luren. När mannen svarade igen lät han redan mindre självsäker.
— Vad gäller saken?
— Det gäller kreditavtal nummer trehundratjugofyra slash femton. Jag vill att ni uppger ert företags fullständiga namn, organisationsnummer, juridiska adress och uppgift om er tillståndspliktiga inkassoverksamhet.
I andra änden uppstod en lång paus. Sedan mumlade mannen något ohörbart och lade på.
Helena lade mobilen på skrivbordet och såg lugnt på Anna.
— Det där var inga riktiga inkassohandläggare. Det var någon de har satt upp för att skrämma dig. Troligen en bekant till din svärmor som fått i uppdrag att ringa och pressa dig. Ett seriöst inkassobolag presenterar sig, anger vilket företag de representerar och informerar om hur ärendet hanteras.
Anna drog efter andan av lättnad, men Helena höjde ett finger.
— Däremot betyder det inte automatiskt att lånet inte finns. Erik och Karin kan mycket väl ha lyckats ansöka om kredit genom att använda kopior av dina handlingar och dina personuppgifter. Tyvärr är sådant inte ovanligt, särskilt när det gäller mindre kreditgivare. Det måste vi kontrollera.
Helena drog tangentbordet närmare sig och började skriva. Efter några minuter vred hon skärmen mot Anna.
— Jag har, med ditt skriftliga samtycke, begärt fram din kredithistorik från ett kreditupplysningsföretag. Titta här. Det finns faktiskt en betalningsförsening registrerad på dig. Men det är inte bara en.
Anna stirrade på skärmen och kände hur golvet nästan försvann under henne.
Tre rader syntes tydligt. Den första gällde ett privatlån på elvatusen tvåhundra kronor, tecknat i april föregående år. Den andra var ett snabblån på fyratusen kronor, taget i juli. Den tredje var ett kreditkort med en limit på femtusen kronor, aktiverat i september.
— Jag har inte tagit något av det där, viskade Anna.
Lars lutade sig fram och borrade blicken i skärmen.
— Är allt det här Eriks verk?
— Vi ska inte dra slutsatser innan vi har bevis, svarade Helena och höjde handen en aning. Först fastställer vi fakta. Men datumen är intressanta. Alla tre avtalen har tecknats under tiden ni var gifta. Och beloppen tyder inte direkt på att pengarna gått till gemensamma hushållsutgifter. Anna, försök minnas: har Erik eller hans mamma gjort några större inköp under det senaste året?
Anna tänkte efter. Plötsligt var det som om något slog ner i henne.
— I april åkte Erik och Karin på semester vid kusten. De sa att Karin hade sparat ihop pengar från pensionen. I juli köpte Erik en ny laptop och påstod att han hade fått bonus på jobbet. Och i september skaffade Karin en ny tvättmaskin. Hon skröt till och med om den för grannarna.
Helena skrev ner varje ord. Sedan lutade hon sig tillbaka i stolen.
— Där har vi ett möjligt motiv. Pengarna kan ha gått till resa, elektronik och vitvaror, medan skulderna lades på dig. Vet du var dina ID-handlingar fanns i april förra året?
Anna blundade och försökte minnas. Jo. Erik hade bett om hennes legitimation och personuppgifter för att ordna en kopia till något på arbetet. Hon hade inte frågat närmare, bara gett honom det han bad om.
— Erik hade dem, sa hon långsamt. Han sa att hans arbetsgivare behövde en kopia av makans uppgifter för någon försäkring.
Helena nickade, som om svaret inte förvånade henne.
— Det är ett klassiskt upplägg. Sannolikt är underskrifterna på avtalen förfalskade. Det kan en handstilsundersökning visa. Om det stämmer hamnar Eriks och Karins agerande under brottsbalkens bestämmelser om bedrägeri.
Tystnaden lade sig tung över rummet. Det var Lars som först bröt den.
— Vad krävs för att sätta i gång?
— En polisanmälan, svarade Helena. Dessutom behöver vi väcka talan i domstol för att få kreditavtalen ogiltigförklarade. Parallellt kan vi begära ersättning för ideell skada och för alla kostnader som det här orsakar. Men innan vi gör något måste jag fråga dig, Anna: är du beredd att gå hela vägen? För när anmälan väl är gjord finns det ingen väg tillbaka. Så fort Erik och Karin får reda på det kommer de att försvara sig, och med största sannolikhet kommer de att slå tillbaka ännu hårdare.