Anna lyfte blicken. I samma ögonblick kom minnena tillbaka: nycklarna som kastats mot henne, inlägget på sociala medier, Karins hånfulla skratt genom telefonluren.
— Jag är beredd, sa hon.
Helena nickade kort, som om hon hade väntat på just det svaret.
— Då sätter vi igång. I dag skriver jag polisanmälan om bedrägeri. I morgon lämnar vi in den.
De lämnade kontoret mitt på dagen. Regnet hade upphört, och bakom de tunga molnen trängde ett blekt, kyligt oktobersken fram. Anna gick bredvid sin far och märkte hur något inom henne långsamt försköts. Rädslan drog sig undan. I dess ställe växte en kall, klar beslutsamhet fram.
Samma kväll satt Anna hemma vid köksbordet och sorterade papper när det återigen ringde på dörren. Hon reste sig, gick fram till titthålet och såg Eriks ansikte där utanför, spänt och förvridet.
Hon öppnade.
Erik stod på tröskeln. Han såg rufsig ut, mörka skuggor låg under ögonen och andningen var tung, som om han hade sprungit uppför trapporna.
— Har du verkligen gått till en jurist? slängde han ur sig innan hon ens hunnit säga något.
— Vad angår det dig?
— Mig? upprepade han och tog ett steg inåt, men Anna stod kvar utan att vika undan. — Någon ringde och sa att du hade begärt utdrag på din kreditupplysning! Fattar du vad du håller på med? Vill du få min mamma dömd?
— Jag vill veta varför det finns lån i mitt namn som jag aldrig har tagit, svarade Anna lugnt. Och jag vill att de som ordnat det ska stå till svars.
Erik stelnade till. Läpparna blev nästan vita.
— Du kommer inte kunna bevisa någonting. Inte ett dugg. Mamma är sjuk. Hon har blodtrycket, hjärtat… Om något händer henne hamnar det på ditt samvete. Begriper du det? Har du ens tänkt en enda sekund på vad som händer om hon hamnar på sjukhus? Eller om det blir ännu värre? Kan du leva med det?
— Din mamma ansvarar själv för sin hälsa, sa Anna. Och för sina handlingar. Precis som du.
Han såg på henne som om hon var en främmande människa.
— Du har förändrats, sa han lågt. Förr var du inte så här.
— Förr var jag rädd. Nu har jag inget kvar att förlora.
Erik vände tvärt och gick mot hissen. Anna stängde dörren efter honom och blev stående med ryggen mot den en stund.
Nästa morgon ringde Helena klockan nio.
— Anna, polisanmälan är färdig. Jag hämtar dig om en timme, så lämnar vi in den tillsammans.
Anna bytte om till en mörk, enkel kjol och en vit blus, samlade håret i en knut och gick ut. Vid porten väntade Helena bredvid sin bil, med mobilen mot örat. När hon fick syn på Anna nickade hon, avslutade samtalet och stoppade ner telefonen.
— Jag har fått fram något nytt, sa hon. Ett av lånen, det på fyrtio tusen kronor. Gissa vem som står som mottagare av pengarna?
Anna kände hur magen drog ihop sig.
— Karin?
— Just det. Pengarna fördes över till hennes konto dagen efter att avtalet tecknades. Det är ett mycket starkt bevis. De har inte ens försökt dölja spåren ordentligt. Så vi har ett ganska stabilt underlag redan nu. Kom, vi åker.
De satte sig i bilen och körde ut från gården. På polisstationen var det fullt av ljud och rörelse; röster, steg, telefoner som ringde. Helena gick säkert fram till rätt lucka, hälsade kort på tjänstemannen och lade mappen med handlingar på disken.
— Anmälan om bedrägeri, sa hon. Brottsbalken, nionde kapitlet. Samtliga underlag finns bifogade.
Polisen tog emot anmälan, stämplade den och lämnade över ett kvitto med diarienummer. Anna tog pappret mellan fingrarna och läste siffrorna. Först då sjönk det in på riktigt. Nu fanns det. Nu var det inte längre bara en mardröm i hennes huvud.
När de kom ut på gatan började Annas telefon ringa. Numret var dolt. Hon tvekade en sekund och svarade sedan.
Karins röst hördes i luren. Den här gången fanns inget skratt där. Bara torr, hård ilska.
— Så du gick till polisen ändå? Ja, det ska du få ångra. Tro inte att jag står ensam. Jag har också kontakter. Du kommer få veta vad det kostar att gå emot mig.
Anna sa ingenting. Hon avslutade samtalet och lade lugnt ner mobilen i väskan.
Helena såg frågande på henne.
— Min svärmor, sa Anna. Hon hotar mig.
— Vänj dig, svarade Helena utan att verka förvånad. Det här är bara början. När de märker att du inte backar kommer hoten att bli fler. Sedan kommer de börja tala om uppgörelser och kompromisser. Det är då du inte får darra på handen.
Anna nickade. De var på väg tillbaka mot kontoret när telefonen ringde på nytt. Den här gången var det hennes mamma.
— Anna, var är du? Marias röst skakade.
— Med advokaten. Vad har hänt?
— Karin har kommit hit. Själv. Hon satte sig på bänken utanför porten och vägrar gå. Hon säger att hon tänker sitta kvar tills du tar tillbaka polisanmälan. Och så säger hon att hjärtat håller på att ge upp, och att om hon dör så är det ditt fel. Grannarna har börjat samlas och titta.
Anna grep telefonen så hårt att knogarna vitnade.
— Mamma, lås dörren och gå inte ut. Jag kommer direkt.
När Anna och Helena svängde in vid hennes föräldrars hus hade en mindre folksamling redan hunnit bildas utanför porten. Några äldre kvinnor från gården stod där, en mamma med barnvagn hade stannat, och två män från grannuppgången betraktade scenen. Allas blickar var riktade mot bänken där Karin satt.
Hon hade virat en grå yllesjal runt halsen, satt på sig mörka solglasögon och höll ena handen tryckt mot bröstet. Hela hennes hållning var lidande, nästan scenisk. Bredvid henne stod en öppen väska där en vattenflaska och en karta tabletter stack upp.
Anna steg ur bilen. Karin lyfte genast huvudet och började tala högt, tydligt riktat till publiken omkring henne.
— Där är hon! Titta på henne! Min egen svärdotter! Hon tog bilen från en sjuk gammal kvinna, och nu har hon gått till polisen också. Hon vill få mig inspärrad. Hon vill att jag ska dö i fängelse. Och varför? För att jag behövde åka till läkare!
Ett mummel drog genom de samlade. Anna öppnade munnen för att svara, men Helena lade lätt en hand på hennes armbåge och steg själv fram.
— Karin, sa hon med klar röst. Jag företräder Anna. Det ni ägnar er åt just nu kallas förtal. Enligt svensk lag kan det vara brottsligt att sprida uppgifter som är avsedda att skada någons anseende, särskilt när det sker offentligt. Vill ni verkligen fortsätta inför vittnen?
Karin satte i halsen och tystnade för ett ögonblick. Sedan samlade hon sig snabbt.
— Kom inte här och vifta med era paragrafer! Jag är en sjuk människa. Mitt hjärta klarar inte det här. Ambulansen får väl komma och hämta mig vilken sekund som helst. Och du, Anna, du kommer få svara för det. Du också, advokat. Jag ska dokumentera allt.
— Gör det, sa Helena. Själv spelar jag redan in det här samtalet. Allt ni säger kommer att lämnas in som komplettering till ärendet. Dessutom finns det gott om vittnen. Grannarna har hört precis vad ni sagt.
Karin pressade ihop käkarna och blev tyst.
Lars, som hela tiden stått i portöppningen, gick nu ner till bänken. Han höjde inte rösten, men talade så tydligt att alla kunde höra honom.
— Karin, jag ber dig lämna gården. Min hustru bor här, våra grannar bor här, och du skapar en scen utanför deras hem. Om du inte går härifrån inom fem minuter ringer jag polisen. Jag har alla handlingar: både på bilen och på lånen som du och din son har ordnat i min dotters namn. Vill du fortsätta, så gör det. Men då fortsätter vi med polis på plats.
Det rörde sig i folksamlingen. De äldre kvinnorna bytte blickar. En av männen från grannuppgången sa högt:
— Vänta nu, är det alltså hon som lagt lån på svärdottern? Det var något nytt.
— Tre lån, bekräftade Helena. Samtliga tecknade utan Annas vetskap. Pengarna har använts till resor, elektronik och en dator. Utredningen är redan igång.
Mumlet bland grannarna ändrade karaktär. Det var inte längre medlidande, utan misstänksamhet. Mamman med barnvagnen vände sig om och gick därifrån. En av de äldre kvinnorna knep ihop munnen och skakade långsamt på huvudet.
Karin märkte att hon höll på att förlora sin publik. Hon ryckte åt sig väskan, reste sig från bänken och väste mellan tänderna:
— Det här är inte över. Sanningen står på min sida. Ni ska få se vem ni har gett er på.
Sedan gick hon därifrån med snabba steg, nästan springande. Efter tio meter tog hon av sig solglasögonen.
Lars följde henne med blicken tills hon försvann, och vände sig sedan mot Anna.
— Nu går ni in. Din mamma är alldeles uppjagad.
Maria väntade i hallen. Hon var blek i ansiktet och händerna darrade.
— Gick hon?
— Hon gick, sa Lars. Och hon kommer inte tillbaka hit i första taget. Allt finns inspelat.
Han hjälpte sin hustru att sätta sig på en stol och hällde upp ett glas vatten åt henne. Under tiden gick Helena ut i köket, öppnade sin bärbara dator och började skriva en komplettering till anmälan.
— Det här ska också in, sa hon medan fingrarna rörde sig över tangentbordet. Hoten, förtalet, försöket att pressa er. Sådant ser varken polis eller domstol välvilligt på. Och när Karin börjar tala om sitt dåliga hjärta kommer vi redan ha både ljud och bild från dagens föreställning.
Tidigt nästa morgon ringde Helena igen.
— Anna, jag har nyheter. Polisen har inlett en förundersökning om bedrägeri. De kommer att göra en husrannsakan hos Karin i dag.
Anna satte sig upp i sängen. Förundersökning. Bedrägeri. Orden lät som en dom. Men inte över henne. Över dem.
— Vad händer med Erik?
— Han kommer också att kallas till förhör. Han förekommer i ärendet som möjlig medgärningsman. Om den tekniska undersökningen visar att namnteckningarna är förfalskade, då kommer båda få svara för det.
Anna åkte till jobbet senare samma dag, men lyckades inte koncentrera sig. Hon stirrade på skärmen utan att förstå vad som stod där. Klockan tre kom ett meddelande från Helena:
”Husrannsakan genomförd. Dator, handlingar och bankkort beslagtagna. Karin försökte låsa in sig i badrummet. Det hjälpte inte.”
En timme senare ringde Erik. Hans röst skälvde och brast gång på gång.
— Anna… snälla Anna… Vad har du gjort? De kom hem till oss. Mamma höll nästan på att föras till sjukhus. Blodtrycket var uppe i nästan tvåhundra. Hon ligger ner och kan inte resa sig. Förstår du att du tar livet av henne?
— Jag har inte anmält hennes hälsa, svarade Anna. Jag har anmält ett bedrägeri. Det är inte samma sak.
— Men vadå bedrägeri! Vi tog ju bara lite. Vi använde det bara tillfälligt. Vi är ju familj! Vi skulle ha betalat tillbaka allt. Jag svär, vi tänkte göra det. Vi hann bara inte.
— Du hade ett och ett halvt år på dig, Erik. Du betalade inte tillbaka någonting. Du köpte en dator och sa till mig att det var en bonus från jobbet. Samtidigt sparade jag in på mat och åkte buss för att pengarna skulle räcka. Minns du det? Frågade du mig en enda gång om jag ens hade pengar till resan till jobbet?
Det blev tyst i luren.
— Jag visste inte, mumlade han till slut. Jag trodde att du klarade dig.
— Jag klarade mig inte. Du såg bara inte.
Han teg. Anna hörde hans andetag, snabba och tunga.
— Kan du ta tillbaka anmälan? bad han. Snälla. Jag betalar tillbaka. Vi betalar tillbaka allt. Bara ta tillbaka den.
— Nej. En pågående brottsutredning fungerar inte så. Även om jag hade velat kan jag inte bara dra tillbaka allt.
— Då vet jag inte vad som kommer hända, sa Erik.
Sedan bröts samtalet.
På kvällen satt Anna hemma hos sina föräldrar. Lars hade satt på vattenkokaren och stod vid fönstret med blicken riktad ut mot gården.
— Han ringde, sa han till slut. Han bad om en sak.