– Hur skulle det ens kunna gå åt tolv kubikmeter varmvatten där, Erik? Det bor ju inte en människa i lägenheten.
Anna satt ytterst på soffkanten med mobilen hårt knuten i handen. På skärmen hade hon öppnat bostadsförvaltarens app, och siffrorna där såg så orimliga ut att de nästan verkade påhittade.
Erik lyfte inte ens blicken från tv:n, där någon sportmatch rullade på. Han sträckte sig lojt, nacken knakade till, och sedan stoppade han en näve salta nötter i munnen.
– Mätaren kanske har fått fnatt. Eller så glömde du själv att stänga kranen sist du var där och tittade till stället.
– Jag var där senast för tre månader sedan. Hade en kran stått och runnit sedan dess hade vi redan fått betala renovering åt grannarna under. Och titta här, elen har också tickat iväg. Tvåhundra kilowattimmar. Vi gör av med mindre än så här hemma i vår trea, trots att vi tvättar, lagar mat och använder allt varje dag.
Hon lade ifrån sig telefonen och masserade tinningarna. Den lilla ettan på andra sidan stan hade varit hennes långt innan hon gifte sig, en generös examensgåva från föräldrarna när hon gick ut universitetet. För Anna hade lägenheten alltid varit en sorts trygg reserv, en ekonomisk livlina om något oförutsett skulle hända. Hon och Erik hade gemensamt bestämt att de inte skulle hyra ut den ännu. Den behövde en ordentlig renovering: tapeterna släppte i trasiga sjok, och rören i badrummet lät hotfullt varje gång man vred på vattnet. Planen var att spara ihop pengar, anlita ett bra bygglag, få allt i skick och först därefter släppa in ordentliga hyresgäster.
Nycklarna till den tomma ettan fanns bara hos Anna, hos Erik och i ett extra exemplar hos svärmodern, Margareta. Just den uppsättningen hade Anna själv lämnat över till henne förra vintern, när värmestammarna i huset skulle bytas och hon och Erik hade rest bort på semester. Margareta hade då erbjudit sig att släppa in hantverkarna och hålla ett öga på arbetet. Sedan hade nycklarna blivit kvar hos henne, mest ”för säkerhets skull”, som hon uttryckte det, ifall några blommor skulle behöva vattnas – om det nu hade funnits några där.
– Älskling, sluta jaga upp dig, sa Erik till slut och vände sig mot henne med ett överseende leende. – Mamma åker dit ibland. Hon nämnde att hon ville dra upp lite plantor på balkongen, fönstren ligger ju mot solen. Det är väl därför lamporna har varit tända. Och vattnet… ja, hon kanske har skurat golven. Du vet ju hur pedantisk hon är.
– Tolv kubikmeter för att torka golv? Erik, det räcker nästan till en liten pool. Och tvåhundra kilowattimmar för några tomatplantor? Har hon byggt ett industriellt växthus där inne?
– Anna, varför måste du hetsa upp dig över småpengar? Erik rynkade pannan, uppenbart irriterad över att hans lördagskväll stördes. – Betala fakturan bara, så swishar jag dig sedan om det nu är en sådan enorm summa för dig.
Anna svarade inte. Det handlade inte om pengarna, även om beloppet på fakturan faktiskt sved. Det var något annat: en klibbig, obehaglig föraning som kröp ihop som kyla någonstans under bröstbenet. Hon kände Margareta alltför väl. Svärmodern var sparsam till gränsen för det absurda. När hon var på besök kunde hon släcka lampan i hallen medan Anna fortfarande stod och tog på sig skorna, med kommentaren att elen minsann inte var gratis nu för tiden. Att just den kvinnan skulle slösa med någon annans vatten och ström i nästan industriell omfattning stämde helt enkelt inte med naturlagarna.
Dagen därpå väntade Anna tills Erik hade åkt till byggvaruhuset. Därefter klädde hon på sig, tog bilnycklarna och gick beslutsamt mot ytterdörren. Hon behövde se lägenheten med egna ögon.
Resan tog ungefär fyrtio minuter. När hon hade parkerat på gården utanför det välbekanta flerfamiljshuset lyfte hon blicken mot fönstren på tredje våningen. Köksfönstrets vädringsruta stod på glänt. Hjärtat slog genast hårdare. Hon mindes tydligt hur hon hade stängt vartenda fönster ordentligt, just för att regnvatten inte skulle tränga in och förstöra den gamla parketten.
Hon gick uppför trapporna och stannade framför sin egen metalldörr. Inifrån hördes ett dämpat tv-ljud. Samtidigt nådde en tydlig doft av stekt potatis och lök ut i trapphuset. Det fanns inte längre något utrymme för tvivel. Någon befann sig i hennes lägenhet.
Anna tog fram nyckelknippan. Fingrarna darrade lätt när hon förde in nyckeln i det övre låset och vred om. Ett klick. Sedan det nedre låset. Dörren gav efter nästan ljudlöst och gled upp.
På golvet i hallen låg ett par enorma, nedtrampade herrsneakers, och på kroken hängde en främmande kamouflagejacka.
– Karl, köpte du bröd? ropade en grov mansröst från köket.
Anna tog ett steg in och slog igen dörren bakom sig med en smäll. Tv-ljudet från köket tystnade omedelbart. Ut i korridoren stack en kraftig, orakad man i fyrtioårsåldern fram huvudet. Han bar en urtvättad t-shirt och mjukisbyxor, och i handen höll han en stekspade. Ögonen blev runda av förvåning.
– Hallå, vem är du? Han tog instinktivt ett steg bakåt och kramade hårdare om stekspaden. – Hur kom du in hit?
– Jag äger den här lägenheten, sa Anna och tvingade rösten att låta stadig, trots att hela kroppen skakade av ilska. – Frågan är snarare vem ni är och vad ni gör här.