I min bostad, vill jag väldigt gärna få veta det. Helst innan jag ringer polisen.
Mannen drog ihop ögonbrynen. Förvåningen i ansiktet ersattes av en rynka av motvilja, nästan som om det var Anna som var det obehagliga inslaget här. Han torkade av händerna mot byxbenen och fnös kort.
– Ägare? Vad pratar du om? Du måste ha gått fel, tjejen. Vi har hyrt den här lägenheten i ett halvår. Papper finns, allt är ordnat som det ska. Margareta hyrde ut den till oss. Så du kan lika gärna vända på klacken innan jag själv ringer polisen och anmäler dig för olaga intrång.
När svärmoderns namn föll i den trånga hallen small det till i Annas huvud som ett skott. Allt hon inte hade förstått lade sig plötsligt på plats i en enda klar och motbjudande bild. Tolv kubikmeter vatten. Tvåhundra kilowattimmar. Plantorna på balkongen.
– Visa mig avtalet, sa Anna, och hennes röst blev så kall att mannen faktiskt tystnade. Hon lade armarna i kors över bröstet. – Nu. Jag är ensam lagfaren ägare till den här bostaden. Margareta har ingen fullmakt och har aldrig haft rätt att hyra ut min lägenhet. Om jag inte får se handlingarna omedelbart ringer jag polisen.
Något i hennes tonfall måste ha fått honom att förstå att hon inte bluffade. Han stirrade på henne ett par sekunder, släppte ut en tung suck och försvann in i ett av rummen. Efter en kort stund kom han tillbaka med en bucklig plastmapp i handen. Ur den drog han fram några papper som satt ihop med en häftklammer och räckte dem motvilligt till henne.
Det var ett helt vanligt standardavtal för uthyrning av bostad, uppenbart nedladdat från nätet. Under rubriken ”Hyresvärd” stod Margaretas namn, skrivet med hennes prydliga, svepande handstil. Under ”Hyresgäst” fanns namnet Johan Bergman. Hyran låg en aning under vad liknande lägenheter brukade kosta, men summan var ändå långt ifrån obetydlig.
Anna lyfte blicken från papperen och såg på honom.
– Kontrollerade ni inte ens vem som ägde bostaden innan ni skrev på?
– Varför skulle vi göra det? svarade Johan och såg uppriktigt förbluffad ut. – Hon verkade ordentlig. Välklädd, trevlig, sådär. Hon sa att lägenheten tillhörde hennes son och svärdotter, att de hade åkt utomlands ett tag och bett henne hyra ut den för att täcka kostnaderna. Vi har betalat till hennes konto den femte varje månad. Det har aldrig varit något strul.
Anna tog upp mobilen. Med snabba, kontrollerade rörelser fotograferade hon avtalet, särskilt underskrifterna och beloppen. Därefter bad hon att få se Johans legitimation. Han protesterade med en grimas men plockade ändå fram den, och hon tog även en bild av den.
– Då gör vi så här, Johan, sa hon och räckte tillbaka papperen. – Ni har blivit lurade. Den kvinnan har ingen rätt till den här lägenheten, utöver att hon råkar vara min mans mamma. Avtalet ni har skrivit under är ogiltigt. Juridiskt sett befinner ni er här utan tillstånd.
Hans ansikte tappade färg. Den självsäkra, nästan stöddiga attityden han haft några minuter tidigare rann av honom.
– Vad händer nu då? frågade han hest. – Vi har redan betalat hyran för den här månaden i förskott.
– Det får ni ta med Margareta. Jag ger er exakt tre dygn på er att packa ihop och lämna bostaden. På onsdag kväll kommer jag hit med polis och låssmed för att byta lås. Om era saker fortfarande står kvar då hamnar de ute i trapphuset. Är det klart?
Han öppnade munnen, försökte säga något om pengarna, om att de inte hade någonstans att ta vägen, men Anna hörde inte längre. Hon vände sig om, gick ut och slog igen dörren med sådan kraft att ett fint puder av gammal puts föll från taket i trappuppgången.
När hon satt sig i bilen blev hon kvar bakom ratten utan att starta. Fingrarna darrade så våldsamt att nyckeln skramlade mot plasten. Ett halvår. I sex månader hade hennes svärmor hyrt ut hennes lägenhet bakom hennes rygg till främmande människor. Pengarna hade Margareta stoppat i egen ficka, medan Anna samvetsgrant betalat fastighetsskatt, försäkring och nu dessutom stod med orimliga räkningar för vatten och el.
Tankarna rusade. Vad hade Margareta gjort av alla de pengarna? Hennes pension var inte dålig. Hon hade alltid haft det bekvämt, aldrig saknat något.
Och då mindes Anna.
Eriks yngre bror, Marcus. Trettio år gammal och fortfarande på ständig jakt efter ”sin väg i livet”. Han bytte jobb oftare än andra bytte vinterjacka, skyllde varje misslyckande på tyranniska chefer och kom regelbundet till sin mamma för att låna pengar. För ett par månader sedan hade Marcus plötsligt dykt upp på en familjemiddag i en nästan ny utländsk bil. När Erik frågat varifrån han fått råd hade Marcus bara ryckt på axlarna och sagt att den var köpt på kredit och att mamma hjälpt till med kontantinsatsen. Månaden därpå hade han dessutom stolt visat upp en ny speldator som kostat en mindre förmögenhet.
Anna knep hårt om ratten tills knogarna vitnade.
Så det var alltså så det låg till. På hennes bekostnad hade Margareta finansierat sin älskade lille son.
Under hela vägen hem gick Anna igenom samtalet som väntade. Hon tänkte inte skrika. Hon tänkte inte gråta eller kasta anklagelser omkring sig. Utbrott var bara till nytta för den som saknade bevis. Hon behövde kyla, fakta och vittnen.
När hon låste upp dörren till sin egen lägenhet möttes hon av livliga röster från köket. Erik hade hunnit tillbaka från affären, och som om allt varit planerat satt även Margareta där. Doften av ugnsstekt kyckling fyllde hallen. Svärmodern rörde sig vid spisen i Annas förkläde, självklar och hemtam, som om det var hon som bestämde i köket.
– Åh, där är ju Anna! ropade Margareta glatt från köket.