Hon vände sig mot sin svärdotter med en skål sallad i händerna.
– Erik och jag tänkte att vi skulle fixa middag, fortsatte hon i samma muntra ton. Men vad blek du är. Har det hänt något på jobbet?
Anna svarade inte. Hon tog av sig skorna, ställde dem prydligt på skohyllan och gick in i köket. Erik satt redan vid bordet och bläddrade frånvarande i mobilen.
– Det är inte på jobbet problemet finns, Margareta, sade Anna och drog ut en stol mitt emot sin man. Det är här. I vår familj.
Hennes röst var låg, jämn och så kontrollerad att Erik genast lyfte blicken från skärmen. Han såg vaksamt på henne. Margareta blev stående med kökshandduken i handen, och det påklistrade leendet tappade en aning av sin glans.
– Vad är det nu, Anna? frågade Erik.
Anna tog upp sin telefon, öppnade bildgalleriet och lade den mitt på bordet med skärmen uppåt.
– Jag var i min lägenhet i dag. Den där du sa att din mamma hade sina plantor i.
Margaretas ansikte slog om på ett ögonblick. Röda fläckar kröp fram över kinderna och halsen. Hon svalde hårt och vände sig mot diskhon, som om hon plötsligt fått ett akut behov av att tvätta händerna.
– Och? sade Erik, fortfarande utan att förstå hur stort det som närmade sig faktiskt var.
– Där bor främmande män, Erik. De har bott där i ett halvår. De klampar runt med smutsiga skor på mitt parkettgolv, lagar mat i mitt kök och använder min el och mitt vatten. Och det mest intressanta är det här. Anna sköt mobilen närmare honom. Titta ordentligt.
Erik tog telefonen. Hans blick for över skärmen. Han svepte till nästa bild och stirrade på namnteckningarna. Tystnaden i köket blev tät och tung, nästan fysisk. Det enda som hördes var vattnet som fortsatte rinna ur kranen, eftersom Margareta glömt att stänga av den.
– Mamma? Eriks röst sprack till. Han höjde blicken mot henne. Vad är det här? Har du hyrt ut Annas lägenhet?
Margareta vred hastigt av kranen. Långsamt vände hon sig om medan hon torkade sina våta händer på Annas förkläde. Det skyldiga uttrycket var borta. I stället hade något hårt och trotsigt tänts i hennes ögon, som hos en människa som blivit trängd men tänkte slå tillbaka.
– Och vad skulle det vara för fel med det? sade hon spänt. Lägenheten stod ju tom! Den samlade damm och gjorde ingen nytta. Ni bor inte där, ni renoverar inte där. Varför ska något bara stå och förfalla? Det är ju idiotiskt.
– Det är min egendom, Margareta, sade Anna tydligt utan att höja rösten. Min privata egendom. Det är bara jag som bestämmer om den ska stå tom eller inte. Du hade ingen rätt att släppa in okända människor där, och ännu mindre att ta betalt för det. Det du har gjort är bedrägeri.
– Bedrägeri! Margareta slog ut med händerna och himlade teatraliskt med ögonen. Hör på henne, plötsligt är hon jurist också! Jag drog ju in pengar till familjen.
– Till vilken familj? Anna lutade sig en aning framåt. Till min familj kom du bara med en el- och vattenräkning på tusen kronor. Vart tog hyran vägen? Till Marcus bil? Till hans nya dator?
Erik såg förvirrat från sin mamma till sin fru.
– Mamma, stämmer det? Gav du pengarna till Marcus? frågade han, och i rösten fanns en svag, nästan barnslig förhoppning om att hon skulle neka.
– Ja, det gjorde jag! svarade Margareta trotsigt och tog ett steg närmare bordet. För Marcus behöver dem mer. Ni två har det ju hur bra som helst, ni har ordentliga löner och ingen bolånepanik. Pojken måste få en chans att komma på fötter. Han har det svårt, han försöker hitta sin väg. Vem ska hjälpa honom om inte hans mamma?
– Med någon annans pengar? Anna skrattade kort, utan glädje, och kände hur den absurda fräckheten nästan stal luften ur henne. Du bestämde alltså att din yngre son skulle hjälpas med hjälp av din svärdotters lägenhet? Hör du själv hur det låter?
– Hur vågar du tala till mig på det där sättet! skrek Margareta. Jag tog emot dig i min familj som om du vore min egen dotter!
– Vilken familj? Och vilket hem? Vi står i min lägenhet, sade Anna och lät handen svepa över köket. Bostaden de befann sig i hade köpts under äktenskapet, men den största delen av pengarna hade kommit från Annas föräldrar. Margareta hade inte bidragit med en enda krona. Du är gäst här. Och i den andra lägenheten var du också bara en person som fick låna nycklarna tillfälligt, medan rören skulle ses över.
Anna vände sig mot Erik. Han satt hopsjunken på stolen och stirrade ner på sina händer. Han verkade inte ha bråttom att försvara henne.
– Erik, tänker du säga något? frågade hon tyst.
Han drog en tung suck, strök handen över ansiktet och mötte till slut hennes blick. Men i hans ögon fanns inte beslutsamheten hos någon som tänkte stå upp för rättvisa. Där fanns mest irritation över att han tvingats in i en konflikt.
– Anna, ärligt talat… måste du göra det så stort? började han med en medlande ton. Visst, mamma borde ha frågat dig först. Det säger jag inget om. Men samtidigt stod lägenheten faktiskt tom. Hon tänkte väl bara praktiskt. Och Marcus har det verkligen inte lätt just nu. Vi är ju en familj, vi ska väl hjälpa varandra? Låt oss inte blåsa upp det här mer än nödvändigt. Några människor bodde där ett tag, men inget verkar ju vara förstört.
Anna såg på sin man och kände hur en iskall tomhet började breda ut sig inombords.