Någonting inom henne brast, tyst men oåterkalleligt. Den där sköra bron av förtroende som ett äktenskap måste vila på föll samman på en sekund och splittrades i vassa skärvor. Mannen som skulle ha stått på hennes sida, som borde ha varit hennes trygghet, hade just försvarat stöld inför allihop. Han hade ursäktat att hans mor gått bakom ryggen på hans hustru och utnyttjat hennes egendom för att betala för sin slöe sons bekvämlighet.
– Familj? sade Anna och reste sig långsamt från stolen.
Till sin egen förvåning kände hon sig plötsligt alldeles lugn. Ilskan hade dragit sig undan och lämnat efter sig något kallt, klart och obevekligt.
– En familj stjäl inte nycklar av varandra, Erik. En familj förfalskar inte namnteckningar på avtal. Och en familj gömmer inte svek bakom orden ”vi är ju släkt”.
Hon vände sig mot Margareta, som stod med armarna i kors och ett segervisst uttryck i ansiktet, uppenbart övertygad om att sonen hade valt hennes sida.
– I morgon lämnar du tillbaka nycklarna till min lägenhet. Hyresgästerna har fått tre dagar på sig att flytta ut. Om de fortfarande är kvar därefter kontaktar jag polisen, och då får du förklara hur du hyrt ut någon annans bostad utan tillstånd. Varenda krona du har fått in under de här sex månaderna ska betalas tillbaka till mig. Jag kommer att räkna efter marknadshyra. Dessutom betalar du alla kostnader för el och vatten. Finns pengarna inte på mitt konto före månadens slut går jag vidare till tingsrätten. Jag har hyresgästens uppgifter, och han kommer mer än gärna att vittna mot dig om det krävs, bara för att själv slippa dras in som medskyldig.
Färgen försvann ur Margaretas ansikte. Den självsäkra hållningen sjönk ihop som om någon dragit ur luften ur henne. Hon öppnade munnen för att protestera, men inget kom. I samma ögonblick förstod hon att Anna inte hotade tomt.
– Anna, har du blivit galen? Domstol? Ska du dra din mans mamma inför rätta? Erik flög upp från stolen och försökte ta henne i armen, men hon ryckte sig undan innan han hann röra vid henne.
– Hon är inte min mamma. Hon är en kvinna som har stulit från mig, svarade Anna utan att vika undan blicken. – Och du är mannen som lät henne göra det och sedan sa att det inte var så farligt.
– Men Anna, snälla, sluta nu, försökte Erik och bytte genast ton. Rösten blev mjukare, nästan bedjande. – Mamma kan be om ursäkt. Hon betalar räkningarna, och sedan lägger vi det här bakom oss. Pengarna för hyran kan hon ju inte bara trolla fram, det förstår du väl. Marcus har redan gjort av med dem. Ska vi verkligen kasta bort vårt äktenskap på grund av en liten etta?
– Jag kastar inte bort något äktenskap, Erik. Det finns inget kvar att kasta bort.
Hon drog av vigselringen från ringfingret. En stund höll hon den mellan fingertopparna, som om hon vägde alla år de hade haft tillsammans. Sedan lade hon den på bordet bredvid sin telefon. Det lilla metalliska ljudet när ringen slog mot bordsskivan lät märkligt högt i det tysta köket.
– Jag packar en väska och åker till mina föräldrar ett par dagar. Du har till onsdag på dig att samla ihop dina saker och flytta. Till din mamma, till Marcus, vart du vill. Det spelar mig ingen roll. Bostaden får vi dela upp juridiskt. Sjuttio procent av pengarna som lagts in här kommer från mig, och alla överföringar från mina föräldrar finns dokumenterade. Skilsmässoansökan skickar jag in själv.
– Skilsmässa för en lägenhets skull?! tjöt Margareta och grep sig dramatiskt om bröstet. – Jag visste att du bara tänkte på pengar! Min Erik har gjort allt för dig, och nu tänker du kasta ut honom på gatan för några ynka kronor!
Anna svarade inte. Hon hade inget mer att säga till dem.
Utan ett ord gick hon ut i hallen, öppnade garderoben och tog ner sin resväska från översta hyllan. Därefter gick hon in i sovrummet och började lägga ner sina saker, lugnt och metodiskt. Kläder, laddare, necessär, dokumentmapp. Rörelserna var exakta, nästan automatiska. Erik stod kvar i dörröppningen, blek och förvirrad, och mumlade att hon överdrev, att hon skulle ångra sig i morgon, att man inte fattade sådana beslut i affekt.
Men Anna visste att hon inte skulle ångra sig.
När taxin kom drog hon igen dragkedjan, tog väskan och gick mot ytterdörren. Från köket hördes Margaretas högljudda jämmer, men Anna vände sig inte om. Hon stängde dörren bakom sig och lät deras röster försvinna på andra sidan.
På onsdagskvällen åkte hon, precis som hon hade sagt, till sin etta. Hyresgästen Johan hade uppenbarligen förstått allvaret, för lägenheten var tom. Nycklarna låg i brevlådan. Inomhus hängde en tung lukt av cigarettrök, och golven behövde skuras ordentligt. Köket var flottigt, badrummet ovårdat och fönsterbrädorna dammiga. Men bostaden var hennes igen. Bara hennes.
Anna väntade på låssmeden, som kom i tid och arbetade snabbt. På mindre än en halvtimme satt nya, stabila lås i dörren. När hon fick de blanka nycklarna i handen kände hon för första gången på länge att kontrollen återvände. Hon låste noggrant, drog i handtaget för att försäkra sig om att dörren verkligen var stängd och gick sedan ut på gatan.
Kvällen hade hunnit lägga sig över staden. Luften var kylig, gatlyktorna speglade sig i våt asfalt och vinden drog genom jackan. I fickan vibrerade hennes mobil. Hon tog upp den och såg en banköverföring från Margareta: första delen av hyrespengarna samt full betalning för el- och vattenkostnaderna. Tydligen hade risken för polisanmälan och en riktig rättsprocess vägt tyngre än omsorgen om den yngre, arbetsovillige sonen.
Under notisen låg ett meddelande från Erik. Han ville träffas och prata. Han skrev att ”mamma har förstått allt nu” och att de behövde rädda äktenskapet.
Anna lät blicken glida över raderna utan att öppna meddelandet. Sedan svepte hon bort aviseringen och låste skärmen.
Det fanns ingenting kvar att rädda.
För första gången på mycket länge drog hon in luften djupt, utan den där tyngden över bröstet. Friheten kändes nästan overklig, men den var hennes. Hon hade sin lägenhet, sitt arbete och framför allt sin självrespekt kvar. Den hade de inte lyckats trampa sönder.
Och renoveringen i ettan skulle hon göra. Inte genast, kanske, men snart. Den här gången skulle ingen stå i vägen för henne.