— Ursäkta min kossa! Hon kan tydligen aldrig sluta vräka i sig! Eriks röst skar rakt igenom den festliga stämningen, hård och plötslig som ett skott.
Anna blev sittande orörlig med gaffeln i handen. Salladen hann aldrig ner på tallriken. Hon var smal, nästan bräcklig — knappast mer än femtio kilo — och satt mitt emot sin man medan hon kände hur allas blickar fastnade på henne.
Johan satte champagnen i halsen. Hans fru Maria gapade till, som om hon tänkte säga något, men orden kom inte. Runt bordet lade sig en sådan tystnad att till och med andetag kändes olämpliga.
— Erik, vad är det du säger? frågade Johan till slut, den förste som lyckades samla sig.
— Vadå? Får man inte säga sanningen längre? Erik lutade sig bakåt mot stolens ryggstöd, tydligt nöjd över reaktionen han hade fått. — Min idiot till fru har lagt på sig igen. Man skäms ju för att visa sig med henne.
Anna satt där med hettande kinder. Inte ens av skam, utan av ren smärta. Tårarna brände bakom ögonlocken, men hon höll dem tillbaka av gammal vana. Det hade hon lärt sig under tre års äktenskap. I början hade hon gråtit. Sedan hade hon slutat. Vad tjänade det till?
— Äh, lägg av nu, Erik, försökte Lars från andra änden av bordet, osäkert och tafatt, som om han ville rädda kvällen. — Anna är ju jättefin.
— Fin? Erik brast ut i ett skratt. — Har du sett henne utan smink? Ett riktigt spöke. Ibland vaknar jag på morgonen och undrar vem det är som ligger bredvid mig. Var kom den varelsen ifrån?
Någon fnissade nervöst. Någon annan sänkte blicken ner i sin tallrik. Anna reste sig. Långsamt, försiktigt, som om minsta hastiga rörelse kunde få henne att gå sönder.
— Jag går på toaletten, sade hon lågt och lämnade rummet.
— Där blev hon stött! fnös Erik belåtet. — Snart kommer hon tillbaka och tiger resten av natten. Kvinnor måste hållas på plats, annars spårar de ur.
Johan betraktade sin vän och kände inte längre igen honom. De hade varit vänner sedan skoltiden, i femton år. Erik hade alltid varit den glada typen, den som fick alla att skratta, navet i varje sällskap. När han gifte sig med Anna hade alla blivit uppriktigt glada. De såg ut som ett perfekt par. Hon var mjuk, stillsam, med stora bruna ögon. Han verkade trygg, självsäker och framgångsrik.
Men någonstans hade allt börjat vrida sig fel. Först kom “skämten”. Inför andra kallade Erik sin fru för “min lilla dumskalle”, “pucko” och “hopplöst fall”. Alla skrattade stelt och låtsades att det bara var deras interna humor, något man fick acceptera i ett äktenskap. Sedan blev det värre.
“Min kossa har slukat tårta igen!” kunde han ropa över hela restaurangen när Anna beställde efterrätt.
“Ursäkta henne, hon kan inte laga mat!” sade han till gästerna, trots att middagen varit utmärkt.
“Vad kan man vänta sig av henne? Hon tog sig knappt igenom utbildningen och tjänar småpengar!” sade han om kvinnan som hade gått ut med toppbetyg och arbetade som lågstadielärare.
Maria stötte till sin man med armbågen.