”Gör något”, viskade hon mellan tänderna.
Johan reste sig från stolen.
”Jag går ut en stund”, sade han.
I stället hittade han Anna inne på toaletten. Hon stod framåtböjd över handfatet och höll så hårt i porslinet att knogarna vitnade. Hon grät utan ljud. Mascaran hade runnit i svarta streck längs kinderna och läppstiftet låg utsmetat över munnen. Just då såg hon nästan ut som Erik försökte få henne att känna sig: förstörd, ful, förminskad.
”Anna”, sade Johan lågt. ”Hur är det med dig?”
Hon ryckte till, som om hon blivit ertappad, och gnuggade snabbt bort tårarna med handryggen.
”Det är ingen fara. Jag sköljer av mig bara och kommer strax.”
”Varför står du ut med det här?”
Hon vände sig långsamt mot honom.
”Vart skulle jag ta vägen? Jag äger ingenting. Lägenheten är hans, bilen är hans. Jag är lärare och får knappt ihop till mina egna utgifter. Mamma och pappa bor ute på landet och har det redan tufft. Om jag flyttar hem igen blir det en skam för hela släkten.”
”Det är ingen skam att lämna någon som behandlar dig illa.”
”För dem är det det. De gifte bort mig med en man från stan, en som hade ordnad ekonomi. Mamma har skrutit för varenda granne om vilken fantastisk make jag fått. Vad ska jag säga nu? Att han kallar mig kossa inför folk?”
”Var han sådan från början?”
Anna skakade på huvudet.
”Första året var som en saga. Blommor, presenter, fina ord. Han bar mig nästan på händerna. Sedan började det smått. Först var det att jag lagade maten fel. Sedan att jag klädde mig som en lantis. Efter det att jag var dum i huvudet. Och sedan bara fortsatte det. Nu förnedrar han mig inför andra, och hemma…”
Hon bet sig i läppen och tystnade.
”Vad händer hemma?” frågade Johan. ”Slår han dig?”
”Nej.” Hon svalde. ”Det är nästan värre. Han tiger. Han kan gå en hel vecka utan att säga ett enda ord till mig, som om jag inte fanns. Sedan exploderar han plötsligt över något obetydligt. Att jag diskat på fel sätt. Att tofflorna står på fel plats. Han säger att jag är värdelös, att ingen annan skulle vilja ha mig och att han bara låter mig stanna av medlidande.”
”Anna, det där är vansinne. Du är vacker, klok…”
”Jag vet inte längre vad jag är.” Hennes röst brast. ”När jag ser mig i spegeln hör jag bara hans ord. Kossa. Idiot. Ful. Tänk om han har rätt?”
Från vardagsrummet hördes Eriks höga skratt.
”Och i sängen är hon som en planka!” ropade han. ”Ligger där och glor upp i taket som om hon räknar får!”
All färg försvann ur Annas ansikte. Johan knöt händerna.
”Nu räcker det. Ta dina saker, jag kör dig härifrån.”
”Vart då?”
”Vart du vill. Till dina föräldrar, till en väninna, till ett hotell. Säg bara vart.”
”Han kommer inte låta mig gå.”
”Det är inte han som bestämmer det.”
De gick tillbaka in i vardagsrummet. Erik hade hunnit dricka en hel del och var mitt uppe i ännu en av sina ”roliga” historier om sin fru.
”Kan ni tänka er, i går letade hon efter sina glasögon i en timme”, flinade han. ”Och de satt på huvudet hela tiden. Hur korkad får man bli?”
”Vi går nu”, sade Johan.
Erik slutade le.
”Vart då?”
”Jag kör Anna.”
”Hon ska ingenstans.” Eriks röst blev hård. ”Anna, sätt dig.”
Av gammal vana tog hon ett steg mot bordet. Då fångade Johan hennes hand och höll den stadigt.