”Kom”, sade han lågt.
”Vad fan håller du på med?” Erik for upp från stolen så glasen skallrade. ”Det där är min fru!”
”En fru som du trampar på inför alla”, svarade Johan.
”Det angår inte dig! Det här är mellan mig och henne.” Eriks ansikte hårdnade. ”Anna, jag sa åt dig att sätta dig. Nu.”
Hon stannade till. Kroppen lydde nästan av sig själv, som om åren hade lärt henne att inte tänka först. Tre års nötande hade satt spår.
Maria reste sig och kom fram till henne.
”Anna”, sade hon mjukt, ”följ med oss. Du kan sova hos oss i natt.”
”Har ni blivit fullständigt galna allihop?” Erik blev röd ända upp mot tinningarna. ”Det här är mitt hem. Hon är min fru. Anna går ingenstans.”
”Jo”, sade Anna.
Ordet var inte högt, men det skar genom rummet. Alla tystnade. Hon lyfte blicken och såg rakt på honom.
”Jag går, Erik.”
”Vad sa du?” Han skrattade till, men skrattet lät falskt. ”Du? Vart skulle du ta vägen, din idiot? Du har ju ingenting.”
”Jag har mig själv”, svarade hon. ”Det räcker.”
”Vem tror du vill ha dig? Trettio år, fet, tråkig, ser ut som en kärring. Jag har stått ut med dig för att jag tyckt synd om dig.”
”Tack”, sade hon stilla. ”Då vet jag.”
Hon vände sig mot hallen. Erik följde efter med tunga steg.
”Stanna! Menar du allvar? För ett skämt?”
”Det där var aldrig skämt, Erik. Det var förnedring.”
”Lägg av nu. Du vet att jag älskar dig.”
”Nej. Du älskar att få mig att känna mig liten. Det är inte samma sak.”
”Och vart ska du? Hem till mamma ute på landet? Ska du stå där och mjölka kor?”
”Om det behövs.” Hon tog ner jackan från kroken. ”Kor kallar åtminstone ingen för dum.”
Fingrarna darrade när hon drog upp dragkedjan, men hon fick igen den.
”Anna, sluta larva dig!” För första gången lät Erik rädd. ”Vi pratar om det här. Jag lovar, jag ska inte göra så mer.”
”Jo. Det kommer du.”
”Jag kan ändra mig!”
”Nej”, sade hon. ”Farväl, Erik.”
Sedan öppnade hon dörren och gick ut. Johan och Maria följde efter henne. Erik blev stående i hallen, först rasande, sedan tom i blicken. Till slut gick han tillbaka till gästerna. Ingen av dem sa något. De satt bara där och stirrade ner i bordet, som om de plötsligt inte visste var de skulle göra av sina händer.
”Hon kommer tillbaka”, sade Erik tvärsäkert. ”Vart skulle hon annars ta vägen? Hon sover hos sin väninna en natt och kryper hem igen. Så gör alla kvinnor.”
Men Anna kom inte tillbaka. Inte nästa dag. Inte veckan därpå. Inte ens efter en månad.
I början var Erik ursinnig. Han ringde gång på gång, krävde att hon skulle komma hem. Sedan övergick ilskan i böner. Han lovade förändring, skickade blommor till hennes arbete, dök upp utanför skolan. Anna gick förbi utan att stanna, utan att svara.
Efter tre månader lämnade hon in skilsmässoansökan. Först bodde hon hos Maria och Johan. Sen hyrde hon ett rum, litet och dragigt i ett gammalt hus, men det var hennes eget. Där fanns ingen som kallade henne ko.
”Hur mår du?” frågade Johan när han träffade henne ett halvår senare.
Anna log svagt.
”Jag håller på att lära mig leva igen. Lära mig se mig i spegeln utan att leta efter ett monster. Lära mig äta utan att höra hans röst säga att jag är en ko. Det är svårt. Men det går.”
Johan tvekade.
”Erik har frågat efter dig.”
”Nej”, sade hon genast. ”Jag vill inte veta något om honom.”
”Han har förändrats.”
”Kanske.”