— Var håller du hus?! Jag sa ju att vi skulle få gäster i dag! — skrek Erik i telefonen.
Men Anna lyssnade knappt längre. Hon avslutade samtalet utan ett ord och började samla ihop sina saker.
Hon mindes fortfarande dagen då Erik kom hem med ett brett leende och en flaska champagne i handen. Det var fyra år sedan. Då skrattade de fortfarande tillsammans i köket, då kysste han henne varje morgon innan han gick till jobbet, och då trodde hon ännu att de var ett par — inte en herre och hans tjänsteflicka.
— Anna, du kommer inte att tro det! — hade Erik ropat den kvällen, medan han snurrade runt henne i vardagsrummet. Hon skrattade och lutade sig mot hans axel. — Jag har blivit avdelningschef! Förstår du? Chef! Fast lön och dessutom procent på avdelningens intäkter. Det blir tre gånger mer än jag tjänade tidigare!
Hon hade blivit uppriktigt lycklig för hans skull. Erik hade kämpat länge för det där: arbetat sent, gått utbildningar, slitit sig igenom kurser och möten. Befordran var förtjänad. Just då kändes det som om livet äntligen skulle börja gå lättare för dem.
Och till en början blev det faktiskt så. Erik strålade av stolthet, köpte presenter, bjöd henne på restaurang. De började prata om en resa till Italien, om barn, om en större lägenhet. Anna stod inte heller stilla i sitt yrkesliv. På reklambyrån där hon arbetade fick hennes projekt pris efter pris, och kunderna bad ofta uttryckligen om att få arbeta med just henne.
Men steg för steg skiftade något. Erik stannade allt oftare kvar på kontoret och frågade allt mer sällan hur hennes dag hade varit. Efter ungefär ett halvår som chef kom han plötsligt med det där förslaget, som om det vore det mest självklara i världen.
— Anna, vad ska du egentligen med jobbet till? Tänk efter. Jag tjänar bra nu, jag kan försörja familjen. Du kunde ta hand om hemmet, om dig själv… Det känns faktiskt pinsamt när kollegorna frågar vad min fru arbetar med och jag måste säga att hon håller på med någon sorts reklam.
— ”Någon sorts reklam”? — Anna hade först trott att han skämtade. — Erik, jag är senior specialist. Jag leder ett team på tolv personer. Mina projekt…
— Och? — Han ryckte på axlarna. — Vi har pengar nu. Varför behöver du all den där stressen? Hemma kan du vara drottning i stället för att springa runt och leka kreativ.
Anna intalade sig att han bara var trött, att det skulle gå över. Men Erik återkom till ämnet gång på gång. Han sa att hustrur till verkligt framgångsrika män inte arbetade, att hennes karriär mest var ett spel jämfört med hans ansvar.
— Det är jag som försörjer oss! — upprepade han. — Och vad gör du? Leker med bilder och slogans?
I flera månader stod Anna emot. Men hans krav blev hårdare, hans ton kallare, och mellan dem växte ett avstånd som hon inte längre visste hur hon skulle överbrygga. Till slut gav hon upp. Hon lämnade in sin uppsägning, tog farväl av sitt team och av projekten som hon hade burit fram som om de vore hennes egna barn.
— Ser du hur bra det blev? — sa Erik första gången hon väntade på honom hemma med middagen färdig. — Nu är du en riktig hustru.
Men den titeln smakade bittert. Att vara ”riktig hustru” betydde snart att behandlas som personal. Erik bad inte längre om saker — han befallde. Och han tackade inte ens för maten.