Ändå härdade hon ut. Hon intalade sig att det bara var en period, en mörk svacka som skulle gå över. Snart, tänkte hon, skulle han samla sig, ta sig igenom krisen och bli den man han en gång varit.
Sedan kom dagen då något inom henne brast.
Anna satt kvar på kontoret och arbetade med ett koncept för en stor kund. Deadline var redan nästa morgon, och materialet från designern hade inte landat hos henne förrän för knappt en timme sedan. Hon förstod att kvällen skulle bli lång; det fanns ingen chans att hon skulle komma därifrån i tid.
Klockan sju ringde mobilen.
— Hallå, sade Erik, och missnöjet hördes redan i första andetaget. — Du ska vara hemma till åtta. Peter och Anders kommer förbi. Du lagar kött och köper öl. Uppfattat?
— Erik, jag har ett jobb som måste vara klart i natt. Jag hinner inte…
— Vad sa du? Hans röst sjönk, blev låg och hotfull.
— Det är ett viktigt projekt. Det ska lämnas in i morgon bitti. Jag kan inte vara hemma till åtta.
— Ditt projekt skiter jag i! Du ska vara hemma!
Sedan bröt han samtalet.
Anna blev sittande med blicken fäst vid den svarta skärmen. Kontoret hade tömts för länge sedan; alla andra hade gått hem. Själv satt hon kvar, böjd över skisser och presentationer, och försökte få ihop ett arbete som kunde ge byrån ett stort avtal.
Vid halv nio ringde telefonen igen.
— Var fan håller du hus?! Jag sa ju att jag skulle ha gäster i kväll! vrålade Erik i luren.
Anna svarade inte. Hon lyssnade bara. På skriket, på förolämpningarna, på anklagelserna som haglade över henne. Han kallade henne självisk, påstod att hon inte respekterade honom, att hon var en usel hustru.
Till slut lade hon bara på.
Hon reste sig från datorn, samlade ihop sina saker och åkte hem.
Dörren till lägenheten stod på glänt. Gästerna var ute på balkongen och rökte. Erik gick fram och tillbaka i vardagsrummet, viftade med händerna och förklarade något högljutt för sina vänner. Så fort han fick syn på Anna rusade han mot henne.
— Var har du varit?! Vi har väntat i två timmar! Peter och Anders är här, och det finns inte ens något att äta!
Anna gick förbi honom utan ett ord och fortsatte in i sovrummet. Hon drog fram en stor väska ur garderoben och började lägga ner hans saker. Skjortor. Jeans. Strumpor. Underkläder.
— Vad håller du på med? frågade Erik från dörröppningen och stirrade på hennes händer.
Hon teg. Lugnt och metodiskt packade hon vidare: hans kläder, böckerna, rakgrejerna.
— Anna, vad fan gör du?! Nu var hans röst högre.
Hon svarade fortfarande inte. När väskan var full drog hon igen dragkedjan, lyfte upp den och bar ut den i hallen. Erik följde efter henne, sa något, krävde svar, men orden nådde henne inte längre.
Hon öppnade ytterdörren och ställde väskan ute i trapphuset. Sedan vände hon om för att hämta nästa omgång.
— Anna, har du blivit galen?! skrek Erik. — Vad sysslar du med?!
Ute på balkongen tystnade gästerna. De kikade in genom dörröppningen, nyfikna men tydligt obekväma.
— Pojkar, sade Anna med märkligt stadig röst, förlåt, men kvällen är slut. Jag vill att ni går nu.
Peter och Anders ryckte åt sig sina jackor i hast och smet generat ut genom dörren. De mumlade något om att de visst hade kommit olägligt och att de kunde höras senare.
Anna fortsatte att bära ut Eriks ägodelar. Skorna. Portföljen. Hans favoritmugg med logotypen från det gamla företaget.
— Anna! Erik grep tag om hennes arm. — Vad är det med dig? Säg åtminstone något!
Hon slet sig loss, gick tillbaka och tog den sista omgången saker. Då gled en av väskorna ur greppet och föll tungt mot golvet.