— Förresten kommer Maria hit med barnen om en timme, slängde Erik ur sig, lika lättvindigt som om han bara nämnde väderprognosen.
Han stod vid köksbänken och bredde smör på en skiva rostat bröd. Inte ens en blick gav han sin fru.
Anna blev stående med koppen i handen. Morgonen hade varit fullkomlig. En sådan där morgon som bara finns när man äntligen har en efterlängtad ledig dag framför sig. Lägenheten var tyst på ett nästan kroppsligt sätt, som om stillheten gick att röra vid. Solen föll in genom fönstret och lade varma, gyllene stråk över parketten. Doften av nybryggt kaffe blandades med lukten av den olästa boken som väntade på armstödet till fåtöljen.
Hon hade inte planerat något stort. Bara kaffe, boken och kanske ett långt, varmt bad utan stress. En liten privat ö av ro mitt i den stormiga vardagen med arbete, krav och måsten. Och nu hade en enda slarvigt uttalad mening från Erik kastats rakt ner i den spegelblanka ytan som en sten.
Långsamt satte hon ner koppen på fatet. Porslinet slog mot porslinet med ett ljud som i tystnaden kändes nästan öronbedövande.
— Nej.
Ordet kom lågt och utan dramatik, men det fanns en sådan hårdhet i det att Erik till slut lyfte blicken från frukosten. Han vred på huvudet och stirrade på henne med äkta oförstående.
— Vad menar du med nej?
— Precis det jag säger. Nej. Barnen ska inte vara här i dag, svarade Anna.
Hon såg rakt på honom. Hennes blick var klar och kall, lika obeveklig som den stilla lördagsmorgonen.
Erik slutade till och med tugga. Ansiktet föll i total förvirring, som om hon plötsligt hade börjat tala ett språk han aldrig hört.
— Anna, vad är det med dig? Vi har ju bestämt det. Maria räknar med oss.
— Du har bestämt det, Erik. Inte vi, sade hon och varje ord kom tydligt, avvägt och skarpt. — Du tog beslutet, du lovade henne, och jag förväntas bara acceptera det. Som om jag vore en möbel i hemmet, något som står där men inte har någon röst.
Han lade ifrån sig kniven och vände sig helt mot henne. Den första förvåningen började långsamt hårdna till irritation.
— Men vad spelar det för roll? Hon ska på spa med tjejerna. Stackaren är helt slut. Är det verkligen så jobbigt för dig? Det är ju inte främlingar vi pratar om. De är här några timmar, leker lite, och sedan åker de.
Anna gav ifrån sig ett kort, torrt skratt.
— Leker lite? Menar du allvar, Erik? Har du glömt hur det såg ut förra gången de ”lekte lite”? Soffan blev nedklottrad med tuschpennor, och vi fick aldrig bort allt. Min laptop dränktes i juice och överlevde bara av ren tur. Och det där oavbrutna skrikandet gjorde att mitt huvud höll på att sprängas innan kvällen ens kom. Dina syskonbarn är inga små tysta änglar. De är en lokal naturkatastrof som sveper genom rummen och river med sig allt. Och den katastrofen landar alltid på min enda riktiga lediga dag.
Erik rynkade pannan. Hans uttryck blev sårat och envist på samma gång. Anna kände igen den minen alltför väl. Det var ansiktet hos någon som inte tänkte förstå, eftersom förståelse skulle kräva att han gav upp sin egen bekvämlighet.
— Anna, det är min syster. Det är mina syskonbarn. Vi är familj. Familj hjälper varandra. Det är väl inget konstigt med det.
— Hjälp är något man ber om, inte något man dumpar i knät på någon en timme innan invasionen börjar, svarade hon. Rösten var fortfarande behärskad, men under ytan började spänningen höras. — Och hjälp ska gå åt båda håll. Har din syster någonsin frågat om jag är trött? Om jag kanske också vill gå på spa? Eller om jag bara vill få vara ensam i tystnad en enda dag? Nej. Hon ringer dig, ni två kommer överens, och jag får veta sist av alla, eftersom min åsikt tydligen inte räknas från början. Så nu ändrar jag villkoren. Jag tänker inte vara med på det här längre.
Erik reste sig och stödde båda händerna mot bordet. Han såg ner på henne, och nu fanns inte ett spår kvar av den bekymmerslösa morgonstämningen.
— Jag fattar inte vad som har flugit i dig. Det har alltid gått bra förut, och nu ska du plötsligt spela svår? Maria är redan på väg. Vad ska jag säga till henne? Att min fru har blivit galen över en natt?
Anna reste sig också och mötte hans blick utan att vika undan.
— Du kan säga sanningen. Säg att din fru hade egna planer för den här dagen. Säg att hon är trött på att vara gratis barnunderhållning dygnet runt åt din systers barn. Säg vad du vill, faktiskt. Det spelar ingen roll för mig. Mitt svar är nej.
Erik drog handen genom håret, den där rörelsen som alltid avslöjade hur nära kokpunkten han var. Han var inte van vid motstånd, särskilt inte från Anna, som i åratal tyst hade uthärdat alla nycker från hans släkt. Hennes plötsliga fasthet gjorde honom osäker och tog ifrån honom de gamla, välbekanta sätten att pressa henne.
Han tog sats för ännu ett försök och lät förvirringen glida över i en mer överseende ton.