— Anna lilla, varför gör du en stor sak av ingenting? Det handlar ju om Maria. Min syster. Du vet mycket väl hur tungt hon har det. Hennes man är borta på jobbet från morgon till kväll, och hon står där ensam med tre barn. Hon är helt slutkörd, det är allt. Vi borde finnas där för henne, försöka förstå hennes situation. Var inte så självisk.
Ordet självisk föll ner i kökets stillhet som en gnista i torrt fnöske. Anna vred långsamt på huvudet mot honom. Det fanns ingen vrede i hennes blick. Det som syntes där var värre än ilska: ett svalt, stilla förakt.
— Förstå hennes situation? Erik, jag har förstått hennes situation varannan helg i flera år. Jag förstår den när jag skrubbar bort feta små handavtryck från väggarna. Jag förstår den när jag ligger på knä och plockar fram smulor, kladd och trasiga leksaker under soffan. Jag förstår den när grannarna klagar på stampande fötter, skrik och oväsen. Tycker du inte att det kanske är dags att någon försöker förstå min situation också? Till exempel min egen man?
— Jag försöker alltid förstå dig! Alltid! Men jag begriper dig aldrig! För mig har det alltid varit självklart att hjälpa min syster, min enda syster, det är nästan det viktigaste som finns. Och så står du här och säger rakt ut att du inte vill ha hennes barn i vårt hem! Att du vägrar hjälpa till! Försök fatta, hon har tre barn. Tre! Hon behöver vila…
— Jag struntar fullständigt i att din syster har tre barn och behöver vila! Hon har en man! Då får väl han hjälpa henne! Sluta tvinga mig att vara gratis barnvakt hela tiden!
Han drog efter andan för att svara. Munnen öppnades redan, redo att ännu en gång tala om familj, ansvar och att ställa upp. Men just då skar en skarp och envis ringsignal genom lägenheten. Den lät inte som en artig förfrågan, utan som en order. Som ett slag på en gonggong före strid. Erik ryckte till och kastade en blick mot ytterdörren, tydligt lättad. Förstärkningen var här. Nu skulle Anna väl ändå inte våga skapa en scen.
Där misstog han sig.
För Anna blev ringningen gränsen som passerades. Hon såg hur han genast släppte deras gräl ur tankarna och skyndade ut i hallen. Hon hörde låset klicka. Sedan kom Marias ljusa, kvittrande röst, nästan dränkt av skrik, spring och dunsar som på ett ögonblick fyllde trapphuset.
— Hej! Perfekt, då åker vi nu, annars blir vi sena! Pojkar, sköt er ordentligt! ropade Maria glatt, utan att ens verka ha för avsikt att kliva över tröskeln.
Anna gick långsamt ut från köket.
Synen som mötte henne var exakt den mardrömsbild hon redan hade målat upp inom sig. I dörröppningen stod Maria, strålande och uppiffad, med smink, parfym och en tunn sommarklänning, uppenbart redan halvvägs i tanken till spaavdelningen. Bakom henne fanns hennes tre söner, åtta, sex och fyra år gamla, och de uppförde sig redan allt annat än ordentligt. Den äldste försökte hasa sig nerför ledstången. Den mellerste slog en plastbil mot grannens dörr med metodiska, hårda smällar. Den yngste stod bara stilla och gnällde högt, utdraget och monotont.
Erik stod mitt i alltihop med ett osäkert leende, fångad mellan sin familj och sin hustru. Med ena handen försökte han få tag i en av pojkarna, med den andra gjorde han någon hjälplös gest, som om han med blicken kunde be Anna att lugna sig.
Då brast det för henne.
All trötthet, all irritation och all förödmjukelse från otaliga förstörda helger pressades samman till ett enda rasande vrål, så starkt att det studsade mellan väggarna i trappuppgången.
— Vänd om och försvinn härifrån!
Maria stelnade. Det knallrosa leendet på hennes läppar sprack först, och föll sedan helt bort. Kvar blev bara oförstående chock. Barnen tystnade för en sekund. Erik stod orörlig, som om han förvandlats till sten, blek i ansiktet som ett lakan.
Anna tog ett steg framåt, rakt mot sin häpna svägerska. Hon höjde inte rösten längre, men varje ord var hårt och kallt som metall.
— Din vila är ditt ansvar. Och din mans. Lös det med honom. Anställ en barnvakt. Be din mamma. Gör vad du vill. Men det här hemmet är inget gratis lekland. Ni får vila någon annanstans.
Hon tog Maria under armen, inte brutalt, men med en sådan bestämdhet att Maria ofrivilligt backade ut på trappavsatsen. Därefter föste Anna den äldste pojken mot henne, han som fortfarande hängde vid ledstången, och styrde den mellerste åt samma håll med en kort, tydlig rörelse. Den yngste, skrämd av förflyttningen, tryckte sig själv mot sin mammas ben.
— Maria, gå, sade Anna helt lugnt. Nu med detsamma.
Sedan vände hon sig mot Erik. Han stod fortfarande kvar i dörröppningen, stum och oförmögen att få fram ett enda ord. Anna såg nästan genom honom, vidare mot hans syster och systersönerna som trängdes ute på avsatsen.
— Och du… sade hon, och rösten sjönk till en iskall viskning. Om du tycker så synd om henne kan du följa med henne direkt och hjälpa till själv.
Med de orden klev hon tillbaka in i lägenheten och drog dörren mot sig. Den gick igen med ett tungt, dovt ljud.