När dörren fallit igen bredde en bedövande tystnad ut sig. Inte den mjuka, fridfulla morgontystnaden, utan en tom, död stillhet, som om all luft sugits ur hallen efter stormen som just dragit fram. Från trapphuset hördes ingenting längre. Inga barn som snyftade, inga upprörda utrop från Maria. De hade gått.
Anna stod kvar mitt i hallen. Ryggen var rak, axlarna sänkta men fasta, andningen jämn. Hon kände ingen segerglädje. Inte heller ånger. Bara en kall, klingande tomhet — och samtidigt en märklig lättnad, som om hon i samma ögonblick hade lyft av sig en börda hon burit alldeles för länge.
Erik vände sig långsamt om. Färgen hade försvunnit ur hans ansikte; huden såg nästan askgrå ut. Han betraktade henne som om hon inte längre var hans fru, inte den tysta, fogliga Anna han trodde sig känna, utan någon helt annan. En främmande människa. Oförutsägbar. Farlig.
— Vad. Var. Det. Där? sade han, med varje ord avskilt från nästa, som om han spottade ut glassplitter.
Utan att svara gick Anna förbi honom och tillbaka in i köket. Hon tog den sedan länge kalla kaffekoppen från bordet och hällde ut innehållet i vasken. Varje rörelse var lugn, avmätt, nästan kliniskt exakt.
— Det där var mitt svar, Erik, sade hon. Ett väldigt tydligt sådant.
— Du förnedrade henne! Hans röst sprack och skar genom tystnaden. — Du förnedrade min syster framför hennes egna barn! Du kastade ut dem som om de vore hundar! Har du blivit fullständigt galen?
Hon vred sig mot honom. Det orubbliga lugnet i hennes ansikte retade honom mer än vilket skrik som helst.
— Hundar hade jag kanske släppt in, svarade hon torrt. De brukar åtminstone inte rita på soffor. Och det var inte jag som förnedrade henne. Det gjorde du. Varje gång du lovade bort min lediga tid, min vila och mitt hem utan att ens fråga mig först. Du har behandlat mig som en möbel, som ett gratis tillbehör till lägenheten. Hon vande sig vid det. Du också. Men i dag tog den vanan slut.
Han tog ett steg mot henne. Händerna knöts vid sidorna.
— Det är min familj! Mitt eget kött och blod! Jag kommer alltid att hjälpa dem, oavsett om du gillar det eller inte!
— Hjälpa? Anna gav ifrån sig ett kort, humorlöst skratt. — Kalla det inte hjälp. Hjälp är när du själv sitter med barnen. När du själv skrubbar bort deras små konstverk från väggarna. När du byter kläder på dem, skiljer dem åt när de slåss och är vaken halva natten för att den yngsta håller på att få tänder. Men när du dumpar dem på mig och sedan åker iväg på ”ärenden”, eller stänger in dig i rummet med datorn — då heter det något annat. Det kallas att snylta.
Varje ord träffade honom med obehaglig precision. Hon höjde inte rösten, hon kastade inte ur sig anklagelser i affekt. Hon räknade bara upp sådant som hade hänt, punkt för punkt. Just därför blev det värre för Erik. Han sökte efter minsta spricka i hennes uttryck, efter tvekan, skam, ånger. Men där fanns ingenting.
— Det där är småsaker! utbrast han till slut. Några teckningar, lite smulor! Tänker du verkligen förstöra relationen med min familj på grund av sådant trams? Är en soffa mer värd för dig än levande människor? Än mina systersöner?
— Det handlar inte om soffan, Erik. Och inte ens om laptopen de hällde cola över förra gången. Det handlar om mig.
Hon tog ett steg framåt, och nu stod de tätt framför varandra. Blicken hon fäste i honom var hård och stadig.
— Efter varje sådant där ”besök” är jag helt slut. Som om någon vridit ur mig all kraft. Jag orkar ingenting. Min enda lediga dag förvandlas till ett mardrömspass på en förskola, och inte ens ett tack får jag. Din syster rusar hit, lämnar av sin börda och flyger vidare för att vila upp sig. Och jag får stanna kvar med kaoset. Och du? Du ser alltihop och tycker att det är normalt. Som om min tid, mina nerver och min energi inte var värda ett öre.
Han backade ett halvt steg, nästan som om hon faktiskt hade knuffat honom. Orden han haft redo började ta slut. Kvar fanns bara sårad stolthet.
— Jag trodde inte att du var sådan, sade han lågt. Så hård. Så hjärtlös.
— Och jag trodde inte att min man såg mig som gratis personal åt hela sin släkt, svarade hon utan minsta dröjsmål. — Jag trodde att mitt hem var min trygga plats, inte en vänthall där vem som helst kan kliva in och lämna över sina problem. Tydligen hade jag fel. Men som du märker lär jag mig fort. Från och med i dag gäller nya regler. Det här hemmet är till för oss två. För vårt liv. Marias barn har ett eget hem. Och en egen pappa. Då får han väl lära sig att vara far på riktigt, inte bara någon som bidragit med gener och pengar.
Erik stirrade på henne. I hans ögon skiftade känslorna snabbt: ilska, förolämpning, förvirring. Men längst därinne, under allt det andra, började något annat gro. Ett litet, giftigt frö av tvivel. Annas ord — ”snylta”, ”gratis personal” — var brutala, men de hade en fruktansvärd, avväpnande exakthet. Han ville säga emot, ville skrika att inget av det där stämde.