– Anna, ta nu inte illa upp, men mamma har bestämt att sommarstugan ska gå till Erik.
Maria sa det redan ute i hallen, medan Anna stod på ett ben och försökte få av sig stöveln utan att sätta strumpbyxorna på den blöta dörrmattan. Rösten var låg, nästan förtrolig, och hon log med det där särskilda leendet som alltid brukade komma precis innan något obehagligt. Sedan vände hon sig genast mot spegeln och började rätta till håret.
– Varför skulle jag ta illa upp? frågade Anna.
– Man vet aldrig. Folk är ju så lättstötta nuförtiden.
Inifrån rummet hördes Margaretas röst:
– Tänker ni stå där ute hela kvällen? Ankan kallnar!
Maria grep sin väska och gick först in till bordet. Anna blev kvar i hallen några sekunder med den andra stöveln i handen. Erik satt redan inne i vardagsrummet bredvid sin mamma och berättade högljutt hur han på morgonen hade fått åka runt till tre olika butiker innan han äntligen hittade en tårta som dög.
Om sommarstugan hade han inte sagt ett ord till henne.
– Mamma, jag sa ju att jag skulle köpa en ordentlig, sa Erik medan han skar upp kartongen med en kniv. – Du oroade dig helt i onödan för att jag skulle komma med något skräp.
– Oroade mig gjorde jag väl inte, svarade Margareta. – Jag känner dig. Tar du på dig något, då blir det ordentligt gjort.
Maria nickade, som om den meningen inte bara handlade om tårtan utan om hela hennes brors sätt att leva.
Anna satte sig bredvid Erik. Han sköt fram en tallrik åt henne, snuddade vid hennes arm med armbågen och frågade tyst:
– Varför blev du kvar där ute?
– Stöveln ville inte lossna.
– Du kunde ha ropat på mig.
Hon såg på honom, men han hade redan vänt sig mot sin mamma och föreslog att de skulle öppna champagnen.
Sommarstugan kom inte upp direkt. Först pratade de om Margaretas hälsa, om den nya chefen på vårdcentralen och om grannen ovanför som återigen rökte i trapphuset. Maria talade högst av alla, avbröt sin mamma flera gånger och började gång på gång leta i mobilen efter bilder på den renovering hon planerade till våren.
Erik åt med god aptit och lade mer anka på Annas tallrik, trots att hon två gånger hade sagt att hon inte ville ha mer.
– Varför är du så tyst i dag? frågade han.
– Jag är inte tyst. Jag är som vanligt.
– Bra då.
Han sa det med en lättnad som fick det att låta som om han just hade kontrollerat en viktig lampa och konstaterat att den fortfarande lyste.
När varmrätten var avklarad sköt Margareta undan salladsskålarna mot bordskanten och tog fram en blå mapp ur skåpet. Hon lade den framför sig, strök handflatan över pärmen och rättade av någon anledning till duken.
– Jag har inte bjudit hit er bara för att fira födelsedag, började hon. – Födelsedag är en sak, men vissa saker behöver vi bestämma i god tid.
Erik slutade tugga. Maria rätade genast på ryggen och kastade en blick mot Anna.
– Mamma, måste vi ta det här nu? frågade Erik.
– När annars? Ni är båda här, och Maria är här. Jag tänker inte dö i morgon, så sluta titta på mig på det där sättet. Jag vill bara att ingen ska börja bråka senare.
Margareta slog upp mappen. Anna såg en kopia av handlingarna till sommarstugan, en gammal tomtkarta och flera papper fyllda med Margaretas prydliga handstil.
– Jag har bestämt mig för att skriva över stugan på Erik, sa hon. – Maria fick ju lägenheten efter sin pappa, hon har redan sitt. Och Erik är en händig karl, tycker om att ta hand om saker och håller alltid ordning.
– Mamma, varför behöver du säga det här just nu? Erik sträckte handen mot mappen, men Margareta tryckte ner den med handflatan.
– Därför att det är mitt beslut. Du är pålitlig, Erik. Du köpte bostaden själv, bytte bil, försörjer din fru. Då kan jag känna mig lugn med att stugan inte förfaller.
Anna vred långsamt huvudet mot sin man. Han stirrade ner i tallriken och skrapade med gaffeln mot den stekta ytan.
Maria lade märke till hennes blick.
– Vad är det? sa hon. – Jag tycker faktiskt att det är rättvist. Erik har alltid varit duktig på att hålla ordning på pengar. Det var ju tack vare honom ni kunde köpa er bostad, och dessutom en så fin.
– Tack vare honom? upprepade Anna och satte nästan i halsen.
Erik sköt snabbt fram brödkorgen mot henne.
– Anna, ta lite bröd.
Hon rörde inte korgen.
– Maria, vad menar du med tack vare honom?
– Att han fick ihop kontantinsatsen. Du hade ju precis börjat på ett nytt jobb då. Eller minns jag fel?
Maria vände sig mot sin bror och väntade uppenbart på att han skulle bekräfta det. Erik tog sitt vattenglas, drack en klunk och ställde ner det igen alldeles för nära bordskanten.
– Maria, vi behöver inte göra någon redovisning av allt, sa han. – Det är faktiskt mammas födelsedag.
– Men vad är problemet? Jag berömmer ju bara min bror.
– Vem har sagt till dig det där om kontantinsatsen? frågade Anna, och rösten blev hårdare.
Maria ryckte på axlarna.
– Erik sa det. För länge sedan.
Erik sköt undan tallriken så häftigt att besticken skallrade.
– Det var inte så jag sa.
– Hur sa du då? frågade Anna.
– Jag minns inte. Det där var ju evigheter sedan.
– Fem år.
– Där ser du. Du minns, inte jag.
Han försökte få fram ett litet skratt, men ingen följde med. Margareta höll fingrarna vilande på den uppslagna mappen och såg först på sin son, sedan på Anna.
– Vad är det som är fel med kontantinsatsen? undrade hon.
– Inget alls, mamma, skyndade Erik sig att säga. – Börja inte nu.
– Jag börjar ingenting. Jag ställde bara en fråga.
Maria himlade med ögonen och tog sitt glas.
– Herregud, nu ska det alltså göras tragedi av en helt vanlig kommentar. Spelar det verkligen någon roll vem som betalade vad? De är ju gifta.
– Varför sa du då nyss att det var Erik som köpte bostaden? frågade Anna.
– För att han skötte lånet, sprang på banken, förhandlade, samlade ihop papperen.
– Det var jag som skötte lånet.
– Ni kanske gjorde det tillsammans.
– Maria, hur vet du allt det här?
– Vad exakt?
– Att jag precis hade börjat på ett nytt jobb då. Att Erik påstås ha samlat ihop kontantinsatsen. Att han skulle ha sprungit runt på banker.
Maria vände blicken mot sin bror.