Den där korta blicken räckte för att Anna skulle förstå.
Erik sträckte sig efter flaskan, men handen lydde inte riktigt. Han stötte till glaset i stället, och vattnet välte ut över duken. En mörk fläck bredde ut sig snabbt och rann i riktning mot mappen. Margareta gav ifrån sig ett litet skrik, ryckte åt sig papperen, och Maria började febrilt torka med servetter.
– Där kom det, muttrade Erik irriterat. Det gick alltså inte att bara äta middag i lugn och ro.
Anna såg inte på vattnet. Hon såg på honom.
– Har du själv sagt det där till henne?
– Sagt vad?
– Att det var du som köpte lägenheten.
– Det har jag aldrig sagt.
– Jo, det har du, lade Maria sig i. Du sa att du fick dra hela lasset, att Anna knappt tjänade något då.
Erik stirrade på sin syster som om hon plötsligt hade bytt sida mitt under samtalet.
– Jag sa inte att hon inte tjänade pengar.
– Erik, du sa att du fick klara allt själv. Jag minns det, för mamma var orolig över att ni tog ett så stort bolån.
– Det där har aldrig hänt.
– Jo, sade Margareta lågt. Du berättade för mig att Anna fortfarande höll på att komma in på sitt nya jobb, och att du därför skulle stå för betalningarna själv.
Anna drog fingertoppen längs bordskanten där vattnet fortfarande låg kvar. Erik ryckte åt sig en servett och började gnugga på en fläck som redan var torr.
– Jag kan ha uttryckt mig klumpigt, sa han. Jag mådde fruktansvärt då. Jag hade ju inget ordentligt jobb.
– Du var utan jobb i fyra månader, svarade Anna. Lägenheten köpte vi ett år senare.
– Och? Ska du börja kontrollera datum nu också?
– Jag försöker bara begripa hur länge du har gått runt och berättat det här.
– Jag har inte gått runt och berättat någonting. Jag sa väl något till mamma en enda gång, och hon missförstod.
Margareta lade de räddade papperen på fönsterbrädan för att de inte skulle bli blöta.
– Jag missförstod inte alls, Erik. Du sa att du tog lägenheten själv och att Anna hjälpte till med det hon kunde.
– Mamma, nu gör du också…
– Vad gör jag? Hennes röst blev märkligt dämpad. Jag har ju berättat för mina väninnor hur duktig min son är.
Maria slängde de våta servetterna på en tom tallrik.
– Men vad är det med er? Varför kastar ni er över honom allihop? Han sa väl bara till sin mamma att han klarade av situationen. Vad skulle han säga då? Att hans fru betalade åt honom?
– Åt honom? Anna vände sig långsamt mot henne. Varför måste det heta åt honom?
– För att det låter normalt när en man försörjer sin familj. Inte när hustrun plötsligt plockar fram miniräknaren inför alla.
– Jag har inte plockat fram någonting.
– Precis, sa Erik snabbt. Så då kan vi väl släppa det här.
Han sträckte sig efter mappen och började samla ihop arken, som om Margaretas beslut redan krävde hans omedelbara medverkan. Anna lade handen över ett av papperen.
– Vänta.
– Vad är det nu?
– Bilen. Köpte du den också helt själv?
Eriks hand ryckte till.
– Vad har bilen med saken att göra?
– I somras, ute vid sommarstugan, sa Maria att du äntligen hade unnat dig en bra bil. Då tänkte jag att hon bara uttryckte sig slarvigt. Nu förstår jag plötsligt exakt vad hon menade.
– Ja, men han unnade sig väl den då, sa Maria. Ni lever ju tillsammans.
– Det var mina pengar.
– Nu börjar det igen, suckade Erik och lutade sig bakåt mot stolsryggen. Mina pengar, dina pengar. Du har själv alltid sagt att allt är gemensamt mellan oss.
– Det är gemensamt.
– Vad är då problemet?
– Problemet är att du har låtit din familj tro att du gjort allt ensam. Och det är inte sant.
– Jag har inte låtit någon tro det.
– Erik, sa hans mamma och bröt in. Du sa till mig att du sålde den gamla bilen bra, lade till dina sparpengar och köpte den nya.
Han slöt ögonen och masserade näsroten.
– Mamma, jag hade ingen skyldighet att redovisa varifrån pengarna kom.
– Men du redovisade, sa Anna tyst. Du redovisade bara fel.
– Varför säger du att jag ljög? Bilen hör till familjen. Jag kör den. Spelar det verkligen någon roll vem som gjorde överföringen?
– Om det inte spelar någon roll, varför sa du då inte att pengarna var mina?
Erik öppnade munnen, men det var Maria som hann svara.
– För att det är förnedrande.
Margareta vände sig skarpt mot sin dotter.
– Vad är förnedrande?
– När en man står utan pengar och frun betalar allt. Varför låtsas ni som att ni inte fattar?
Anna såg på Erik. Han protesterade inte mot sin systers ord. I stället tog han åter tag i glaset, trots att det knappt fanns något vatten kvar i det.
– Så det var alltså förnedrande, sa Anna långsamt. Men att berätta att jag levde på dig som någon sorts börda, det var inte förnedrande?
– Ingen har sagt att du levde på mig.
– Din mamma sa nyss att du försörjde mig.
– Det var mamma som sa det.
– Därför att du berättade det så för henne.
– Anna, sluta gå i cirklar. Jag har redan sagt att jag kan ha formulerat mig dåligt.
– Hur många gånger? Säg det.
Han reste sig så hastigt att stolen slog i väggen bakom honom. Margareta ryckte till.
– Hur ska jag veta hur många gånger? fräste Erik. Vad är det du vill höra? Att jag är ett monster? Att jag stal din lägenhet?
– Jag vill höra varför du gjorde det. Varför?
– Jag gjorde ingenting med flit.
– Rätta till det då. Nu.
Erik blev stående med handen hårt kring stolsryggen.
– Rätta till vad?
– Allt. Säg till din mamma vem som betalade kontantinsatsen. Vem som löste ditt lån. Vem som köpte bilen.
– Menar du allvar? Tänker du sitta här på mammas födelsedag och rada upp sådant?
– Det var inte jag som började räkna upp dina bedrifter.
Maria rätade på sig.
– Nu är det fullständigt uppenbart. Du har bara väntat på ett tillfälle att förödmjuka honom.
– Maria, håll dig utanför, sa Erik.
– Nej, nu tänker jag säga det. Mamma vill skriva över sommarstugan på honom, och genast sätter det här igång. Min lägenhet, min bil, mina pengar. Väldigt lägligt, måste jag säga.
Anna såg på henne i flera sekunder, som om orden först inte ville bli begripliga.