– Tror du på fullt allvar att jag gör det här för sommarstugans skull?
– Vad skulle det annars handla om? Du har varit tyst i fem år, men så fort du fick syn på pappren började du prata.
Anna drog på munnen, kort och utan glädje.
– Vilka papper? Jag vill inte ha er stuga.
– Det säger alla i början.
– Maria, nu räcker det! sa Margareta skarpt.
Dottern vände sig mot henne med sårad min.
– Mamma, jag försöker ju försvara dig. Du är på väg att skriva över egendom, och sedan visar det sig väl att Anna också anser sig ha rätt till den, eftersom hon tydligen är den stora huvudpersonen här och försörjer alla.
– Jag gör inte anspråk på någonting, sa Anna. – Ni kan skriva över stugan redan i morgon om ni vill. Jag behöver inte vara inblandad.
– Så ädelt.
– Maria, jag sa att det är nog! Eriks röst blev hårdare, och han slog handflatan mot stolsryggen. – Varför blandar du ens in det där?
– Jag blandar in? Hon sitter här och smutskastar dig!
– Jag ställer frågor till honom, svarade Anna.
– Inför hans mamma. På hennes födelsedag.
– Därför att det var inför hans mamma han ljög.
Maria for upp från stolen.
– En normal fru skulle inte förnedra sin man på det här sättet!
Anna såg på Erik. Han stod mellan fönstret och bordet, röd i ansiktet, med översta skjortknappen uppknäppt.
– Och en normal man, är det en man som i flera år går runt och säger att hans fru levde på honom? Tycker ni att det är normalt?
– Jag har aldrig sagt så! ropade han igen.
– Visa då, sa Margareta.
Alla blickar vändes mot henne.
– Visa vad? frågade Erik.
– Vem som betalade. Om ni inte kan höra vad den andra säger, lägg fram det svart på vitt och avsluta saken.
– Mamma, har du blivit tokig? Vi sitter inte i en rättegång.
– Det var inte dig jag bad, Erik.
Margareta såg på Anna. Det fanns ingen anklagelse i hennes röst, bara en förvirring hos någon som desperat ville hitta ett enkelt missförstånd, något som kunde föra samtalet tillbaka till den plats där sonen fortfarande var pålitlig och alltid gjorde rätt.
Anna tog fram sin telefon.
– Jaha, sa Erik med ett bittert skratt. – Utmärkt. Nu blir det redovisning.
Hon svarade inte. Hon öppnade bankappen, bläddrade bland sparade kontoutdrag och letade fram överföringarna som hörde till bostadsaffären. Beloppet för den första insatsen fyllde nästan hela raden.
Sedan räckte hon telefonen till Margareta.
– Det här är handpenningen. Datumet står där.
Margareta satte på sig glasögonen och höll skärmen närmare ansiktet.
– Det är ditt namn här.
– För att det var jag som gjorde överföringen.
– Det kan ju ha varit från ett gemensamt konto, sa Maria snabbt.
– Från mitt privata konto. Vi hade inget gemensamt konto då.
Anna tog tillbaka telefonen, öppnade mappen med bilder och letade fram ett foto av ett digitalt utdrag som hon en gång sparat för säkerhets skull. På skärmen syntes lägenhetens adress, registreringsdatumet och namnen på ägarna.
– Lägenheten står på oss båda, sa hon. – Det var så vi kom överens. Jag har aldrig ifrågasatt det.
Hon gick tillbaka till bankappen och visade överföringen som gällde Eriks lån. Därefter plockade hon fram betalningen för bilen, en transaktion som banken hade sparat separat.
Telefonen låg framför Margareta. Maria sträckte på halsen och försökte zooma in bilden med fingrarna, men Margareta drog undan skärmen från henne.
– Erik, sa hon tyst. – Varför ljög du för oss?
Han satte sig igen, men hamnade snett vid stolskanten och fick snabbt dra stolen rätt med handen.
– Jag ljög inte… Jag berättade bara inte alla detaljer.
– Du sa att du hade köpt lägenheten själv. I flera år har du sagt det.
– För att vi är en familj! Vad spelar det för roll vem som gjorde överföringen?
– Då kunde du väl ha sagt att pengarna kom från Anna? frågade hans mamma.
– För att jag inte ville att du skulle oroa dig.
– Oroa mig för vad?
Erik såg först på sin syster och sedan på Anna. Till sist suckade han tungt.
– Jag hade problem med jobbet då. Du fick högt blodtryck av vartenda telefonsamtal på den tiden, har du glömt det?
– Mitt blodtryck steg inte av sanningen.
– Mamma, snälla, börja inte nu.
– Jag börjar ingenting. Jag har i fem år gått omkring och berättat för folk att du köpte en lägenhet själv. Då betyder det att jag också har ljugit.
– Bad jag dig berätta det för alla?
Maria sköt stolen närmare bordet.
– Okej, han drog en lögn en gång. Vad ska vi göra nu, skjuta honom? Han skämdes. En man blev av med jobbet och hans fru tjänade mer. Det går faktiskt att förstå.
– Det går att förstå, sa Anna. – Och då förstod jag honom också.
– Men fortsätt förstå honom då! Vad är problemet nu?
– Problemet är att han senare arbetade igen, men ändå fortsatte säga att han hade betalat allt själv.
– För att du lät honom göra det!
Erik ryckte upp huvudet.
– Maria!
– Vadå Maria? Hon teg i fem år. Det passade henne alldeles utmärkt, ända tills stugan skulle skrivas över på dig.
Anna lade ner telefonen i väskan.
– På en punkt har du rätt. Jag var tyst.
– Där ser du.
– Jag trodde att ni själva hade byggt upp den där bilden. Jag tänkte att ni bara var vana vid att se Erik som mer framgångsrik än han egentligen var. Jag visste inte att han serverade er färdiga detaljer.
– Vilka detaljer då? frågade Erik.
– Om den gamla bilen som du påstod att du hade sålt. Om handpenningen som du sa att du hade sparat ihop till. Om mitt jobb, där jag enligt dig bara höll på att komma in i allt.
– Jag kan ha sagt det en gång!
– Tre olika historier, och allt på en gång?
– Herregud, Anna, hur länge ska du hålla på?
– Det undrar jag också.
Han mötte hennes blick, men bara för ett ögonblick. Sedan såg han bort.
Margareta stängde mappen med handlingarna till sommarstugan.
– Jag kommer inte att skriva över någonting just nu.
– Mamma, stugan har faktiskt ingenting med det här att göra, sa Erik.
– Jag vet. Det är just därför jag inte tänker göra det.
Hon tog mappen och bar den till skåpet där de gamla fotoalbumen stod, tillsammans med lådan med julsaker.