Maria följde modern med blicken tills hon försvann ut ur rummet. Sedan vände hon sig mot Anna.
– Så där ja. Fick du som du ville nu?
– Maria, kan du bara hålla tyst! fräste Erik.
– Nej, jag vill höra henne svara. Hon kommer hit, förstör födelsedagen, gör mamma ledsen och får dig att framstå som… ja, vad som helst. Är du nöjd nu?
Anna sköt undan stolen och reste sig.
– Jag visste inte att sanningen om överföringarna kunde rasera något här…
– Där kom det igen. Du måste alltid låta så förbannat överlägsen.
– Maria, nu räcker det, hördes Margaretas röst från det andra rummet. Kom och hjälp mig att plocka undan.
– Jag tänker inte plocka undan någonting.
– Då går du hem.
Färgen försvann ur Marias ansikte.
– Kör du ut mig?
– Jag kör inte ut någon. Jag säger bara att det får vara nog med skrikandet.
– Jag försvarar din son!
– Mot vem då?
Maria såg på sin bror. Erik satt kvar med hopsjunkna axlar och drog nervöst i kanten på duken.
– Jag förstår, sa hon lågt. Alla är emot mig.
Hon ryckte åt sig handväskan, slog till ett tomt glas med armbågen och hann fånga det precis innan det gled över bordskanten. Hon ställde tillbaka det, svor halvhögt för sig själv och försvann ut i hallen.
Erik gjorde inte en ansats att följa efter.
Några sekunder senare slog ytterdörren igen.
Margareta började samla ihop tallrikarna. Hon gjorde det hastigt, nästan mekaniskt, staplade dem ovanpå varandra utan att ens se efter om det låg mat kvar.
– Jag tar det, sa Anna.
– Nej.
– Margareta…
– Nej, Anna. Gå hem nu. Ni behöver prata.
Först då reste sig Erik.
– Mamma, jag ringer i morgon.
– Gå bara.
Hon lyfte upp traven med tallrikar och bar den mot köket. En gaffel gled av, slog i golvet med ett vasst klirr, men Margareta vände sig inte ens om.
Ute i hallen fick Erik länge inte in armen i jackärmen. Anna stod vid dörren och väntade medan han drog i tyget och irriterat svor över fodret som fastnat.
– Du hade inte behövt visa mobilen, sa han till slut.
– Nej. Det hade jag inte.
– Mamma hade lugnat ner sig då.
– Kanske.
– Fattar du att hon inte kommer lita på mig alls nu?
Anna öppnade ytterdörren.
Han gick ut i trapphuset före henne och tryckte flera gånger i rad på hissknappen.
När de satt i bilen startade Erik motorn och lät den gå på tomgång.
– Jag måste förstå vad du egentligen vill av mig!
– Just nu vill jag ingenting, Erik.
– Du drar igång allt där inne, inför alla, och nu vill du ingenting?
– Jag ställde en fråga.
– Och plockade fram kontoutdrag.
– För att du fortsatte ljuga.
– Jag blev ställd!
– Har du varit ställd i fem år?
Han slog handflatan hårt mot ratten.
– Jag kunde inte säga till mamma att jag lever på dig!
Anna knäppte loss säkerhetsbältet, trots att bilen ännu inte börjat rulla.
– Där kom det. Äntligen något ärligt.
– Jag skämdes över mig själv.
– Och därför gjorde du mig hjälplös i deras ögon… och gick runt och berättade att det var du som försörjde mig.
– Det var enklare att förklara så för dem!
Han backade hastigt ut från parkeringen, men fick bromsa direkt när en sopbil dök upp framför dem.
Resten av vägen hem sa ingen av dem ett ord. Erik slog på blinkersen för tidigt flera gånger, missade infarten till gården en gång och fick köra runt via nästa gata.
Vid porten klev Anna ur först. Erik hann ifatt henne precis vid entrédörren.
– Tänker du berätta det här för alla nu?
Hon höll nyckelbrickan mot porttelefonen.
– Vilka är ”alla”?
– Vänner. Kollegor. Jag vet inte…
– Tror du fortfarande att det här handlar om pengar, Erik?
– Vad handlar det annars om?
Låset klickade till. Anna höll upp dörren med handen.
– Om att du behövde göra mig till någon som lever på dig för att själv framstå som normal.
Hemma tog hon av sig örhängena och lade dem på hyllan i hallen. På väggen hängde fotot från inflyttningen. Erik stod där med lägenhetsnycklarna i handen, Margareta hade armen om hans axlar och Maria poserade bredvid med en flaska champagne. Anna syntes i kanten av bilden, med en påse från järnaffären i handen. Alla såg så lyckliga ut på det där fotografiet.
Hon gick in i sovrummet, tog fram en liten weekendväska ur garderoben och lade den på sängen.
Erik stannade i dörröppningen.
– Vart ska du?
– Jag åker till Sofia ett par dagar.
– På grund av det här?
Anna drog ut en låda och började lägga ner kläder.
– På grund av fem år, Erik.
– Ska vi skilja oss nu för att jag sa fel sak till mamma? Är du allvarlig?
– Jag har inte sagt ett ord om skilsmässa. Jag vill bara inte sova bredvid dig i natt.
– Kom igen, gör inte så här. Jag har ju bett om ursäkt.
– Nej.
– Okej. Förlåt.
Hon drog igen dragkedjan på väskan.
– För vad?
Erik blev stående med handen mot garderobsdörren.
– För att du blev sårad.
– Jag blev inte sårad.
– Då får du hjälpa mig. Hur ska jag säga?
– Kom på det själv. Du brukar vara bra på att hitta på versioner.
Han släppte garderobsdörren.
– Så nu ska du kasta vartenda ord tillbaka på mig?
– I dag tänker jag göra det.
Anna tog väskan och gick mot hallen. Erik följde efter.
– Jag ville inte förnedra dig.
– Det gjorde det inte lättare.
Hon drog på sig jackan. Mobilen vibrerade i fickan. På skärmen stod Margaretas namn, men Anna avvisade samtalet.
– Det är mamma, sa Erik.
– Ring upp henne du.
– Hon ringde dig.
– Då får hon ringa dig hädanefter.
– Kommer du tillbaka?
Anna öppnade dörren.
– När du kan förklara allt det här utan att använda ordet ”råkade”, Erik.
Han svarade inte.
Hon gick ut i trapphuset och tryckte på hissknappen. Dörrarna gled upp nästan omedelbart. Innan hon steg in tog hon fram den extra nyckelknippan ur fickan, lossade den lilla nyckeln till Margaretas lägenhet från ringen och lade den på hallbyrån innanför dörren.
– Ge den här till din mamma, sa hon.
Sedan klev hon in i hissen.