Anna dog i januari.
Hon vaknade helt enkelt aldrig. Kvällen innan hade hon lagt sig, trött men på gott humör, och skrattat åt något fånigt på tv. När morgonen kom lade Erik handen på hennes axel — och då förstod han. Huden var kall.
Ambulansen dröjde tre timmar. Den kom från närmaste tätort, långsamt fram över vägar som snön nästan hade suddat ut. Läkaren, en ung man med glasögon, mumlade något om hjärtat. Om en propp. Om att det hade gått fort, att hon inte hade lidit. Erik hörde orden utan att ta in dem. Han såg bara på Annas ansikte. Det var stilla, nästan fridfullt, som om hon bara sov. Och han kunde inte begripa det. Inte på något sätt.
Hon var fyrtioåtta år. Han hade fyllt femtio.
Begravningen hölls i snöyra. Anna låg i kistan, liten och mager, klädd i sin blå klänning som hon tyckt så mycket om. Erik stod vid gravens kant medan flingorna fastnade i ögonfransarna och skymde sikten. Någon höll tal. Någon snyftade. Själv grät han inte. Han stirrade på kistan och tänkte: Hur kunde det bli så här? Vi skulle ju äntligen börja leva för oss själva. Barnen var vuxna. Barnbarnen hade kommit. Vi skulle ju resa bort, ner till havet. Du ville ju få se havet. Hur kunde det bli så här?
Sedan följde minnesstunden. Grannar, släktingar, dämpade röster och glas som slog mot varandra. Erik satt längst in i ett hörn och sade ingenting. Någon fyllde på åt honom, och han drack. Första glaset. Det andra. Det tredje. Spriten rev i halsen, men någonstans där inne blev det underligt nog lättare att andas. Smärtan vek undan. Drog sig tillbaka. Blev tystare.
Den känslan glömde han inte.
Dagen efter begravningen drack han sig redlös. På riktigt. Ensam. Han satt vid köksbordet och drack direkt ur flaskan. Inte längre bara för att döva sorgen, utan för att slippa känna över huvud taget. För att stänga av. För att fylla det svarta tomrummet inom sig med vad som helst.
Så gick en dag. Sedan ännu en. Därefter en hel vecka.
Efter en månad var han nästan aldrig nykter.
Huset började förfalla inför allas ögon. Erik eldade inte längre i spisen utan sov med kläderna på, inlindad i en gammal filt. Han lagade ingen mat, utan levde på det de medlidsamma grannkvinnorna ställde på trappan. Han rakade sig inte. Tvättade sig inte. Gick knappt ut om det inte var absolut nödvändigt.
Han drack allt som gick att svälja och brände i strupen. Vodka. Hembränt. Hagtornsdroppar från apoteket. En gång till och med teknisk sprit som på något obegripligt vis låg kvar ute i boden. Efter det var han nära att dö; i två dygn låg han orörlig och väntade på att hjärtat skulle ge upp. Men hjärtat fortsatte slå. Och då fortsatte han också.
I början tyckte grannarna synd om honom. De kom med mat. Försökte prata. Karin, kvinnan som bodde på andra sidan vägen, tittade in nästan varje dag.
— Erik, nu räcker det. Anna skulle aldrig ha velat se dig så här. Du tar livet av dig.
Han svarade inte. Blicken vilade på väggen. Eller golvet. Eller på ingenting alls.
— Erik! hör du vad jag säger? frågade hon och skakade honom i axeln.
— Jag hör, sade han bara. Gå hem, Karin. Gå nu.
Med tiden tog medlidandet slut. Människor orkar inte tycka synd om någon hur länge som helst; det kräver kraft. Först suckade grannarna när de passerade hans hus, där fönsterluckorna hängde snett, staketet hade rasat och taket börjat läcka. Sedan slutade de sucka. Till sist slutade de nästan att se det. Eriks hus blev som en blind fläck i byn, som om det inte längre fanns.
Barnen kom två gånger. Sonen Lars dök upp efter ett år. När han fick syn på sin far kände han knappt igen honom. Framför honom satt en gammal man: smutsig, orakad, med grumlig blick och händer som darrade. Det luktade gammal fylla och otvättad kropp om honom.