— Pappa…
— Lars, är det du? Erik kisade och försökte få blicken att stanna. — Jag trodde det var brevbäraren.
— Pappa, vad håller du på att göra med dig själv?
— Inget särskilt. Jag lever väl.
— Det där är inte att leva. Det är… Lars tystnade ett ögonblick. — Följ med mig hem. Till stan. Jag ser till att du får komma in på sjukhus. Det finns läkare där. De kan hjälpa dig.
Erik skakade häftigt på huvudet.
— Jag behöver ingen hjälp. Jag behöver Anna. Och hon finns inte. Förstår du? Hon finns inte mer.
— Men mamma skulle aldrig ha velat att du…
— Säg inte så! vrålade han plötsligt. — Kom inte hit och tala om för mig vad hon skulle ha velat! Du vet ingenting! Ingen vet! Hon var min i trettio år, Lars. Trettio år! Och nu är hon borta. Då är jag också borta. Så enkelt är det.
Lars reste därifrån utan att ha fått honom med sig.
Ett halvår senare kom dottern, Maria. Hon försökte också. Hon hade matkassar med sig, började plocka undan och ville få lite ordning i huset. Men när hon sträckte sig efter de tomma flaskorna slet Erik säcken ur händerna på henne och skrek:
— Rör dem inte! De är mina!
— Pappa, har du blivit galen? Det där är ju skräp!
— Det är mitt liv! Han tryckte de tomma flaskorna mot bröstet som om de varit något levande. — Mitt! Du begriper inte. Utan det här är jag ingen. Utan det här ser jag henne. Och med det här ser jag henne inte. Fattar du?
Maria brast i gråt. Sedan åkte även hon.
Därefter fanns ingen kvar hos honom.
Tre år är en lång tid. Tre år är tusen dagar. Tusen dagar i rus och dimma. Tusen dagar längst nere på botten.
Erik miste sitt arbete. Eller rättare sagt: han blev avskedad. Han hade varit mekaniker i verkstaden ända sedan den gamla lantbrukstiden. Men när han började försvinna in i två veckor långa supperioder sade chefen till slut: ”Erik, förlåt mig. Jag har alltid respekterat dig. Men så här går det inte. Folk ser. Vi behöver någon som kan sköta maskinerna, inte… ja, du förstår själv.”
Han förstod. Samma kväll drack han mer än vanligt. På morgonen hittades han vid vägen, liggande i ett dike med snön över sig. Det var tur att en traktorförare kom förbi och fick syn på honom. Mannen släpade hem honom, lade honom på sängen och gick.
Sådant hände inte bara en gång. En natt somnade Erik på kyrkogården, rakt ovanpå Annas grav. Han vaknade av att något strök vått och varmt över hans ansikte. En hund. Någon mager gårdshund hade satt sig bredvid honom och slickade hans kinder. Tungan var sträv, nästan brännande varm mot huden.
— Gå härifrån, viskade Erik.
Hunden rörde sig inte. Den satt kvar och såg på honom. I dess ögon fanns något han inte kunde värja sig mot. Inte medlidande. Snarare en sorts vetskap. Som om den redan kände till allt: Anna, spriten och det faktum att han själv knappt längre var människa.
— Gå, upprepade han, men nu mycket lägre.
Till slut reste sig hunden och försvann. Erik blev sittande på graven. Och för första gången på tre år började han gråta. Inte av saknadens skärande smärta. Inte av bitterhet. Utan av skam. En het, outhärdlig skam inför sin hustru. Hon låg under jorden, och han, som fortfarande levde, låg full ovanpå henne.
Men inte ens den skammen räddade honom. Dagen därpå drack han igen.
Sedan kom drömmen.
Det var natten före trettondagen, under årets värsta köld. Temperaturen hade krupit ner mot fyrtio minusgrader. Huset var så utkylt att vattnet i hinken hade frusit till is. Erik låg under en hög av filtar och täcken, skakade okontrollerat och försökte få upp värmen i kroppen. Flaskan stod intill sängen, men för en gångs skull ville han inte dricka. Han ville bara sova.
Och till slut sjönk han ner i sömnen.
Då såg han Anna.
Hon stod vid älvstranden. Vid samma vatten där de en gång hade mötts för första gången. Hon var nitton år gammal igen, precis som den dagen. Hon hade en tunn klänning på sig.