Ljusblå var den, med en liten vit krage som lyste mot tyget. Vinden tog tag i hennes hår och rörde det mjukt kring ansiktet. Hon log mot honom.
— Anna, viskade han. — Du…
— Jag är här, Erik.
— Men du är ju… du finns ju inte längre.
— Och du då? frågade hon och såg på honom med en blick som var klar och allvarlig, men utan anklagelse. — Finns du?
Han försökte svara, men orden fastnade någonstans på vägen.
— Jag har kommit för att säga farväl, sade hon stilla. — Du håller mig kvar, Erik. Med din sorg. Med spriten. Med alla tårar du aldrig släpper taget om. Jag kan inte gå vidare. Det gör ont där jag är, när jag ser dig så här.
— Jag menade aldrig… mumlade han. — Jag ville inte binda dig vid mig. Jag klarar bara inte att vara utan dig. Förstår du? Jag kan inte.
— Jo, det kan du, sade Anna. — Du kan mer än du tror. Det har du alltid kunnat. Du har bara glömt det.
— Glömt vad?
— Vem du är.
Hon kom närmare. Hennes hand sträcktes mot honom och lade sig mot hans kind. Då kände han värme. Inte en drömvärme, inte något inbillat, utan verklig, levande värme, som om hon stod alldeles intill honom.
— Jag älskar dig, Erik. Det har jag alltid gjort. Men nu måste du släppa mig. Och du måste släppa dig själv också. Det räcker nu. Tre år är lång tid. Barnen ber för dig. Grannarna oroar sig. Och du ligger där och låter dig dö bit för bit. Men du är inte död, Erik. Du lever. Och de som lever måste leva. Hör du mig?
— Jag hör.
— Kom då ihåg en sak. Du är inte ensam. Du har aldrig varit ensam. Jag är nära dig, alltid. Bara… på ett annat sätt. En dag förstår du.
Hon tog ett steg bakåt. Leendet kom igen, det där gamla leendet som bara Anna hade haft. Sedan sade hon fyra ord:
— Lev, Erik. För oss.
Så var hon borta. Älvstranden försvann med henne, vinden tystnade och vattnet löstes upp i mörker. Kvar fanns bara en mjuk, varm svärta, len som hennes hand mot hans kind.
Erik slog upp ögonen.
Morgonen hade kommit. Solen höll just på att resa sig över skogsbrynet. Frosten hade målat rutorna med vita blad och tunna, slingrande mönster. Hela huset låg i en tystnad så klar att den nästan ringde. Mitt i den tystnaden förstod han plötsligt att någonting hade rubbats inom honom. Knuten som i tre år hade dragits åt runt bröstet hade lossnat. Kanske hade den öppnat sig av sig själv. Kanske hade någon knutit upp den åt honom.
Han satte sig upp i sängen. Blicken gled över flaskorna, smutsen, oredan, förfallet. För första gången på tre år såg han inte längre detta som sitt liv. Han såg det som en sjukdom som tillhörde någon annan, som om han betraktade en främling på avstånd.
— Nog nu, sade han högt. — Nu räcker det.
Det var inget löfte, ingen högtidlig ed. Det var ett beslut. Stilla, orubbligt och kallt som isen en klar januarinatt.
De första dagarna blev värst.
Kroppen gjorde uppror. Den krävde sitt, skrek efter det han vägrade ge den. Lederna värkte, musklerna vred sig, febern kastade honom mellan hetta och frossa. Erik låg kvar i sängen och höll ut. Bara höll ut. Med tänderna sammanbitna, med naglarna i täcket, med allt han hade kvar.
Suget efter sprit var nästan outhärdligt. Tankarna viskade att ett enda glas skulle räcka, bara ett, så skulle plågorna lätta. Men han mindes drömmen. Han mindes de fyra orden. Därför drack han inte.
Den tredje dagen släppte det en aning. Den femte blev det lite lättare igen. Efter en vecka gick han ut ur huset för första gången på tre år utan att vara på väg efter en flaska. Han gick bara ut för att andas.
Luften var kall och vass, men ren. Så ren att han nästan blev yr. Han stod på trappan och såg ut över skogen, älven och himlen. Då slog det honom att han hade saknat allt detta. Världen. Ljuset. Själva livet, det liv han inte hade deltagit i på tre långa år.
Grannarna märkte det inte genast. När de till slut gjorde det, hade de svårt att tro sina ögon.
Först kom Karin. Hon fick se Erik nykter, rakad och klädd i en ren skjorta, och då började hon gråta.