— Erik… herregud… är det verkligen du?
Han nickade stilla.
— Det är jag, Karin. Det är jag.
Hon fick knappt fram orden.
— Men hur… när hände det här?
— Jag drömde, sade han lågt. Anna kom till mig. Hon sa att jag skulle leva.
Karin gjorde korstecknet, som om hon inte vågade säga mer. Sedan frågade hon ingenting. Det behövdes inte.
Efter den dagen började Erik ta itu med huset. Han bar ut skräp i säck efter säck; tre hela säckar fylldes bara med tomflaskor. Golven skurades rena, spisen lagades, taket som hade börjat läcka fick nya brädor och staketet restes upp igen. Grannarna stannade till vid vägen och såg på honom som om de bevittnade något omöjligt. Några försökte till och med räcka honom pengar, men han skakade bara på huvudet.
— Det här ska jag göra själv, sade han. Med mina egna händer. Jag är skyldig huset det. Och Anna.
Två månader senare gick han till verkstaden där han en gång hade arbetat. Hans gamla chef kände först inte igen honom. När igenkännandet väl kom, blev mannen stående tyst en lång stund.
— Finns det något jobb? frågade Erik.
Chefen kisade mot honom.
— Menar du allvar?
— Ja. Jag har slutat. Inte en droppe på tre månader.
Mannen betraktade honom länge, suckade tungt och lät sedan ett försiktigt leende glida fram.
— Okej. Kom på måndag. Men om du så bara en enda gång…
— Det händer inte, avbröt Erik. Jag ger mitt ord.
Och han höll det.
Efter ett halvår tog han kontakt med sin son. Han ringde själv, för första gången på tre år. Lars svarade inte direkt. När han till slut lyfte luren och hörde sin fars klara, nyktra röst blev det alldeles tyst i andra änden.
— Pappa? Är det du?
— Ja, Lars. Får jag komma och hälsa på?
— Hur… hur är det med dig?
— Jag lever. Och jag är nykter. Sedan sex månader tillbaka.
Det knastrade till i luren, som om Lars hade dragit efter andan för snabbt. Sedan sade han med hes röst:
— Kom. Vi väntar på dig.
Erik reste dit med tåg. På stationen stod Lars, svärdottern Eva och barnbarnen Olof och Sara och väntade. Olof, den äldste, tio år gammal, kände genast igen sin farfar och rusade rakt in i hans famn. Sara däremot gömde sig bakom sin mamma. Hon hade bara sett honom på ett gammalt fotografi, och mannen som nu stod där framför henne var längre, magrare och på något märkligt sätt ljusare.
— Det här är farfar, sade Lars mjukt. Vår farfar. Han har kommit.
På kvällen satt de alla runt bordet. Eva hade lagat mat som om det vore högtid. Av gammal vana tog Lars fram en flaska vin och började öppna den. Erik såg lugnt på flaskan och sade bara:
— Jag tar gärna te. Svart. Med mynta, om det finns.
Lars ställde undan flaskan utan ett ord. Eva hällde upp te. Sedan satt de kvar ända till midnatt. De talade, skrattade och grät om vartannat. Erik berättade om drömmen, om Anna och om de där fyra orden som hade dragit honom tillbaka. Ingen avbröt honom. Alla lyssnade tyst.
När han skulle åka sade han:
— Nu ska jag leva. För henne. Och för er.
Därefter reste han till sin dotter. När Maria öppnade dörren och fick se sin far på tröskeln sjönk hon bara ner på golvet och började gråta våldsamt. Erik böjde sig ner, hjälpte henne upp och slöt armarna om henne. Länge stod de så, tätt intill varandra: han gråhårig och mager, men inte längre krossad. Levande igen.
— Förlåt mig, min flicka.
— Nej, pappa… förlåt oss. Vi lämnade dig ensam.
— Ni lämnade mig aldrig, sade han. Det var jag som övergav mig själv. Ni fanns där hela tiden. Jag var bara för blind för att se det.
Efter två veckor återvände han till byn. Han klev in i det tomma huset, tände lampan och såg sig omkring. Det kändes inte längre som en grav. Det hade blivit ett hem igen. Hans hem. Hans och Annas.
Han gick fram till den gamla byrån och tog fram fotografiet av sin hustru, det där hon bar den blå klänningen. Varsamt ställde han det på bordet och lät blicken vila på hennes ansikte.
— Nå, Anna, viskade han. Jag lever nu. För oss båda.
Utanför fönstret sjönk solen bakom träden. Älven glimmade som guld.
Våren hade kommit.