Margareta kom in, slog sig ner vid bordet och kupade händerna runt tekoppen. Anna sköt fram en tallrik med smörgåsar åt henne. Det gjorde hon alltid först av allt; efter tre år i samma lägenhet hade det blivit mer än en vana, nästan en automatisk rörelse.
— Tack, sa Margareta och nickade, men hon rörde inte maten. — Sätt dig du också. Vi behöver prata.
— God morgon, Margareta, svarade Anna med ett försiktigt leende och satte sig mittemot. — Har det hänt något?
— Nej, inget särskilt har hänt. Men vissa saker måste man förr eller senare tala ordentligt om. Vi är ju ändå inte främlingar för varandra.
Det var inte orden som fick Anna att stelna till, utan tonfallet. Rösten var mjuk, nästan insvepande, på det där sättet människor använder när de har repeterat något länge och tänker börja långt från själva kärnan. Så lät det när någon var på väg att be om något som man helst inte skulle få säga nej till.
— Jag lyssnar gärna, sa Anna och tog en liten klunk te. — Säg vad det gäller.
— Du vet ju hur Sofia har det. Hon bor ensam, stackars flicka. Det är tredje året hon sliter med än det ena, än det andra. Hon är tjugosex, men har fortfarande inget eget, ingen fast punkt alls. Jag ligger vaken på nätterna och oroar mig för henne.
— Jag förstår, svarade Anna och nickade långsamt. — Det är svårt när ens barn inte hittar rätt väg. Men hon är fortfarande ung. Hon har gott om tid att ordna sitt liv.
— Gott om tid, gott om tid… Men var ska hon bo under tiden? I det där rummet hon hyr? Väggarna är fulla av mögel. Jag var där i går och såg det med egna ögon. Jag blev alldeles illamående.
— Margareta, det låter verkligen hemskt. Kanske kan vi hjälpa henne att hitta något bättre?
— Hon behöver inte ”något bättre”. Hon behöver ett eget hem. En första kontantinsats till ett bostadslån. Och då tänkte jag…
Hon tystnade. Sedan lyfte hon blicken och såg på Anna som om svaret redan var självklart, som om det bara återstod för Anna att uttala det högt.
— Du tjänar bra, Anna lilla. Jag vet att du har en ordentlig lön. Om du under ett halvår gav hela lönen till mig, varenda krona, skulle det räcka. Jag har räknat på det. Det skulle precis bli tillräckligt för kontantinsatsen.
Anna satte ner koppen. Något ryckte till inom henne, inte av rädsla utan av ren förbluffning, som när någon drar ett skämt vid helt fel tillfälle.
— Hela min lön? frågade hon lågt. — I sex månader?
— Du bor i min lägenhet, sa Margareta och lutade sig lite framåt. — Gratis. I tre år nu. Det är ingen liten sak. Jag begär inget orimligt. Jag ber dig bara hjälpa familjen.
— Margareta, Erik och jag betalar alla räkningar för el, vatten och annat varje månad. Vi köper maten, all mat, även det du äter. Förra året renoverade vi köket själva, med våra egna händer och våra egna pengar.
— Köket ligger i min lägenhet, svarade Margareta kyligt. — Att ni fräschar upp platsen där ni bor gör dig inte till någon välgörare. Det är helt normalt.
— Jag påstår inte att jag är någon välgörare. Jag säger bara att vi inte lever på dig. Och att lämna ifrån mig hela min inkomst för att en vuxen människa, efter tre år, fortfarande inte har bestämt vad hon ska göra med sitt liv… förlåt, men det kan jag inte.
Tystnaden som följde var kort, men tung. Margareta reste sig långsamt.
— Så min dotter är alltså ingenting för dig? En främmande människa? Och jag är väl också främmande då? I tre år har jag stått ut med er i mitt hem, och nu säger du mig rakt i ansiktet att du inte kan?
— Ja, jag säger att jag inte kan. För det där är inte hjälp. Det är ett offer. Och offer måste vara frivilliga.
— Otacksamhet, sa Margareta och pressade ihop läpparna. — Det är vad det heter. Ren, mänsklig otacksamhet.
Anna reste sig, tog väskan från hyllan och kände efter att nycklarna låg där. Sedan gick hon ut. Dörren slog igen bakom henne så hårt att klädhängaren i hallen gungade till.
Hela dagen hade Anna svårt att samla tankarna. Siffrorna på skärmen flöt ihop, bokstäverna bildade ord som inte betydde någonting. Hon gick ut på paus tre gånger, trots att hon annars brukade nöja sig med en enda. Hon stod vid fönstret, såg ner på gården och spelade upp morgonens samtal om och om igen, som en filmremsa som hakat upp sig.
Till viss del hade Margareta rätt. Taket över huvudet var inte deras. De hade bott där i tre år utan att betala hyra, och det var faktiskt inte lite. Men Anna mindes också varje månad av de där tre åren. Varenda kväll då hon suttit med räkningar och försökt få gamla skulder att försvinna en efter en.
Hon och Erik hade dragit på sig skulder redan före bröllopet, när de hjälpte hans pappa under sjukdomstiden. I två år hade de betalat av. Sedan hade det tagit ytterligare ett år att komma i balans. Och nu, just när de äntligen kunde andas, när de för första gången hade börjat få ihop ett litet sparande, skulle allt lämnas bort. Till Eriks syster, som på tre år inte hade klarat av att stanna på en enda arbetsplats längre än fyra månader.
På kvällen kom Anna hem före Erik. Margareta satt inne i sitt rum med dörren stängd. Köket låg tomt och stilla; det enda som hördes var kylskåpets låga surrande.
Erik kom tillbaka vid åtta. Han tog av sig jackan, såg Annas ansikte och satte sig genast bredvid henne.
— Vad är det?
— Din mamma krävde i morse att jag skulle ge henne hela min lön i ett halvår. Till en kontantinsats åt Sofia.
Erik stelnade till och gned handflatorna mot varandra.