Det var en rörelse Anna kunde utantill. Så gjorde han alltid när han ville vinna några sekunder och slippa svara direkt.
— Hela lönen? frågade han till sist.
— Hela. Varenda krona. Sex månader i sträck. Hon menar att eftersom vi bor här utan att betala hyra, så är vi skyldiga henne det.
— Men vi bor ju inte gratis. Vi står för el, avgifter, mat och allt möjligt annat…
— Det sa jag också. Då svarade hon att köksrenoveringen ändå är en förbättring av hennes lägenhet. Och att jag är otacksam.
Erik teg. Anna satt kvar och väntade. Sekunderna blev långa, sega, nästan fysiska. I varenda en av dem letade hon efter något hos honom — ett ord, en blick, minsta lilla gest — som kunde visa att han stod på hennes sida.
— Jag ska prata med henne, sa han till slut.
— Erik.
— Vad?
— Du ska prata. Och sedan då? Vad tänker du säga? Att hon har fel? Eller att du ”förstår hur hon känner”?
— Anna, hon är min mamma.
— Och jag är din fru. I tre år har vi betalat av skulder. I tre år har jag dragit in på allt för min egen del. Nu har vi äntligen börjat lägga undan pengar, och då ska jag plötsligt lämna över allt till Sofia, som under samma tre år inte ens försökt ordna upp sitt eget liv?
— Sofia är en annan sak.
— Nej, Erik. Det är exakt samma sak. Hon är frisk, vuxen och tjugosex år gammal. Varför ska jag bekosta hennes bostad?
— Ingen säger att du måste.
— Din mamma säger precis det. Ord för ord.
Erik reste sig och vände bort ansiktet.
— Jag pratar med henne. Jag lovar. Men inte i kväll. Hon är uppskruvad, och du också. Vi låter det lägga sig lite.
Anna nickade, men inom henne hade något redan klarnat. ”Vi låter det lägga sig” var bara ett finare sätt att säga att ingenting skulle hända. Hon hade sett det förut: hur Erik gled undan varje öppen konflikt med sin mor, hur han år efter år sköt upp det raka samtalet. Och varje gång slutade det på samma sätt. Margareta vann genom tystnad.
Nästa dag dök svärmodern upp i köket med det gemensamma anteckningshäftet i handen. Anna hade precis ställt på vattenkokaren. Så fort hon fick syn på häftet förstod hon att det här inte skulle bli en upprepning av gårdagen, utan ett angrepp.
— Jag har räknat på det, sa Margareta och slog sig ner vid bordet. Hon öppnade häftet och sköt det mot Anna. — Titta här. Din lön ligger runt tjugofem tusen. Tre månader blir sjuttiofem. Kontantinsatsen är ungefär sjuttio. Resten räcker till papper och avgifter. Allt går ihop.
— Margareta, vi gick igenom det här i går. Mitt svar är nej.
— Du sa det i affekt. Jag tänkte att du kanske inte förstod helheten. Nu har jag skrivit upp allt ordentligt. Se själv.
— Jag behöver inte titta på några uträkningar. Jag tänker inte lämna ifrån mig min lön. Inte i ett halvår, inte i en enda månad.
— Lilla Anna, du bor faktiskt i mitt hem. Jag har rätt att be om hjälp.
— Be, ja. Kräva, nej. Och det är precis det ni gör. Det är stor skillnad.
— Jag kräver ingenting. Jag förklarar hur situationen ser ut. Sofia är min dotter. Hon har det svårt. Och du sitter här, äter, sover, använder allt i bostaden — men när familjen behöver dig vill du inte bidra.
Anna kände hur den sista tråden av tålamod började ge vika. Det brast inte högt, inte dramatiskt. Snarare som en tunn sytråd som nötts av och plötsligt går av med ett nästan ohörbart knäpp.
— Jag bidrar. Varenda dag. Till det här hemmet, till den här lägenheten och till er personligen. Men att finansiera en vuxen människa som inte gör något själv är inte hjälp. Det är att belöna passivitet.
— Du har ingen rätt att tala så om min dotter.
— Jag säger sanningen. Sofia har inte kunnat bestämma sig för någonting på tre år. Tre år, Margareta. Det är inte otur längre. Det är ett val. Och det valet är inte mitt.
Margareta slog igen häftet. Hennes ögon smalnade, och munnen blev till ett tunt, blekt streck.
— Jaha. Då säger jag det rakt ut. Den här lägenheten är min. Att ni får bo här beror på min goda vilja. Om du inte vill hjälpa familjen kanske det är dags för er att fundera på om ni inte har stannat lite väl länge.
— Bra, sa Anna, och hennes röst var märkligt lugn. Den var inte mjuk längre, inte vädjande. Den hade blivit hård som metall. — Då flyttar vi. Jag börjar leta bostad i dag.
Det svaret hade Margareta inte räknat med. Hon hade väntat sig tårar, ursäkter, kanske ett försök att förhandla. I stället fick hon ett beslut, kort och definitivt som ljudet av ett lås som går igen.
— Du bluffar, sa hon, men osäkerheten hördes tydligt.
— Nej. Det är lättare för mig att betala hyra än att betala för någon annans samvete.
Anna gick mot hallen. Vid dörröppningen stannade hon och såg tillbaka.
— Häftet kan ni behålla. Sofia kanske själv vill räkna ut hur mycket hon behöver tjäna.
Dörren stängdes bakom henne. Margareta blev sittande med anteckningshäftet i knät, och för första gången på mycket länge fanns ingen självklar segervisshet i hennes ansikte. Bara förvirring, som snabbt började stelna till ilska.
Sedan följde en vecka av kallt krig. Margareta slutade tala med Anna. Hon gick förbi henne utan att se åt hennes håll och mumlade för sig själv, små avhuggna fraser som fräste som fett i en het panna. ”Inneboende… ska bestämma… i mitt eget hem…”
Anna svarade inte. På kvällarna slog hon upp sin laptop och gick metodiskt igenom bostadsannonserna. En etta för tolvtusen i månaden. Lite långt bort, men fräsch. En annan låg närmare, fast kostade mer. Den tredje var av ett helt annat slag och fick henne att stanna upp framför skärmen.