Anspråkslös, ja, men den hyrdes ut möblerad och gick att flytta in i nästan direkt.
På den fjärde dagen åkte Anna dit för att titta. Lägenheten var inte stor: blommiga tapeter i smått mönster, golvbrädor som knarrade för varje steg och ett kök där två personer knappt kunde vända sig samtidigt. Ändå fanns där det hon längtade efter mer än allt annat. Stillhet. Ingen som väste bakom ryggen på henne. Ingen som satt med penna och anteckningsbok och vägde varje krona som om den vore stulen.
Samma kväll lade hon fram bilderna för Erik.
— Titta här, sa hon och sköt mobilen mot honom. Tolv tusen åttahundra i månaden. Området verkar okej. Det finns en butik på andra sidan gatan. Inflyttning om tio dagar.
Erik stirrade på skärmen och sedan på henne.
— Anna… menar du allvar?
— Helt och hållet. Jag har redan betalat handpenningen.
— Utan att prata med mig först?
Hon såg lugnt på honom.
— Erik, jag pratade med dig för fem dagar sedan. Du sa att du skulle ta upp det med din mamma. Gjorde du det?
Det blev tyst. Han sänkte blicken och drog handen över nacken.
— Jag försökte. Hon ville inte höra.
— Precis, sa Anna. Och jag tänker inte stå kvar och vänta längre.
— Men det här borde vara något vi bestämmer tillsammans.
— Då får du bestämma dig nu. Tillsammans med mig. Antingen flyttar vi båda, eller så flyttar jag ensam. Något tredje alternativ finns inte.
Han betraktade henne länge. Det fanns något nytt i hans blick, något som inte var ilska och inte heller sårad stolthet. Det var som om han för första gången verkligen såg henne: en kvinna som inte längre orkade invänta att andra skulle dela ut hennes liv åt henne.
Till slut nickade han sakta.
— Okej, sa han lågt. Vi flyttar.
Margareta fick veta det dagen därpå. Inte genom Erik, utan genom Anna, som satt på golvet mitt i rummet och packade ner kläder och böcker i flyttkartonger.
— Vad är det här för något? frågade svärmodern från dörröppningen.
Anna fortsatte vika en tröja utan att vända sig om.
— Vi packar. Vi har hittat en bostad. Om en vecka flyttar vi in.
— Du tänker alltså ta min son ifrån mig?
— Jag tar ingen någonstans. Erik har bestämt sig själv. Fråga honom.
— Det är dig jag frågar! Det här är ditt verk. Du har vänt honom mot mig!
Anna lade ner tröjan, jämnade till den i kartongen och svarade utan att höja rösten:
— Margareta, det var du som ställde ett ultimatum. Jag accepterade det bara. Vad är det som är oklart?
— Allt är oklart! fräste Margareta. Jag trodde att du skulle komma till sans. Att du skulle förstå hur mycket jag faktiskt gör för er.
— Du gör inte mer för oss än vi gör för dig. Där är vi kvitt. Och nu går vi skilda vägar, så får var och en ta ansvar för sitt.
Margareta gick inte därifrån. Hon stod kvar, stel i dörren, och Anna såg hur tankarna arbetade bakom hennes panna. Hur hon prövade möjlighet efter möjlighet, letade efter något att gripa tag i, någon punkt där hon fortfarande kunde trycka.
Tre dagar senare hade hon hittat den.
När Anna kom hem den kvällen satt två personer i köket. Margareta hade placerat sig vid kortändan av bordet som om hon ledde ett familjeråd. Bredvid henne satt Sofia, tunn och hopkrupen i en urtvättad, för stor tröja. Ögonen var rödkantade och kinderna svullna, som om hon hade gråtit i timmar. För ett ögonblick kände Anna ett sting av medlidande. Men bara för ett ögonblick.
Sofia lyfte blicken.
— Anna, sa hon hest. Mamma berättade. Jag visste inte att hon hade bett dig om pengar. Jag skäms så fruktansvärt.
— Du har inget att skämmas för, sköt Margareta snabbt in. Du har rätt att få hjälp. Du är familj.
Sofia svalde hårt och vred fingrarna i ärmen.
— Anna… jag vet hur det låter. Men jag har faktiskt ingenstans att ta vägen. Rummet jag hyr är hemskt. Väggarna är fuktiga, grannarna väsnas hela nätterna, jag sover nästan inte alls. Om du bara kunde hjälpa till med en del… bara lite…
Anna drog ut en stol och satte sig mitt emot henne.
— Sofia, jag är ledsen att du har det så svårt. Det menar jag verkligen. Men jag kan inte lösa ditt problem med mina pengar. För det skulle inte lösa någonting. Om ett år ligger lånebetalningarna på dig. Vem ska betala då?
— Jag ska hitta något…
— Du har försökt hitta något i tre år.
— Anna! Margareta slog handflatan i bordet så att kopparna skallrade. Nu räcker det! Du sitter här och förnedrar min dotter i mitt eget kök!
— Jag förnedrar henne inte. Jag säger det alla redan vet men ingen vågar säga högt.
Sofias läppar darrade.
— Du är grym, viskade hon.
— Nej, sa Anna. Jag är ärlig. Det gör mer ont, men det hjälper mer.
Margareta reste sig så hastigt att stolen skrapade mot golvet. Hennes ansikte hade blivit mörkrött.
— Då säger jag det en sista gång. Antingen hjälper du till, eller så packar ni och försvinner. Båda två. Jag behöver ingen son som väljer en främmande kvinna framför sin egen syster.
Tystnaden som följde blev tät och tung. Sofia stirrade ner i bordsskivan. Margareta såg bara på Anna, med hård, uppfordrande blick. Just då hördes steg från hallen.
Erik stod vid dörrkarmen. Han hade hört allt. Eller åtminstone tillräckligt.
— Mamma, sa han.
Margareta ryckte till.
— Erik…
— Vi flyttar.
— Du förstår inte—
— Jo. Vi flyttar. Inte för att Anna har tvingat mig. Utan för att jag väljer det. Du ställer ett ultimatum, och jag tar det. Om vi inte behövs här, så får det vara så. Då klarar vi oss utan det här.
— Du sviker din familj!
Erik stod kvar utan att vika undan med blicken.
— Nej. Jag skyddar min familj. Den jag själv har byggt. Om du kallar det svek, då betyder det ordet inte samma sak för oss.
Sofia började gråta, tyst och hjälplöst, med ansiktet nedtryckt mot tröjärmen. Margareta stod orörlig, med munnen lätt öppen och ögonen vidgade, som en människa som just klivit fram till en avgrund och först då upptäckt att marken redan tagit slut.
Anna sa ingenting. Hon tog bara Eriks hand. Tillsammans gick de in i sitt rum och stängde dörren bakom sig. Där lutade hon pannan mot hans axel, och något inom henne gav äntligen efter: en hårt dragen knut som länge hade suttit kring bröstet och hindrat henne från att andas.
— Tack, viskade hon.