— Det är inget att tacka för, mumlade Erik. — Jag borde ha gjort det långt tidigare.
Sex dagar senare bar de in sina saker i den nya bostaden. Lägenheten hade en doft av gammalt trä, blandad med den skarpa lukten av nyligen struken kalkfärg; hyresvärden hade fräschat upp taket innan de fick nycklarna. Tapeterna var småblommiga, badrummet trångt och köket knappt fyra kvadratmeter. Ändå, när Anna drog igen ytterdörren och vred om låset, lät klicket i hennes öron som den vackraste musik hon någonsin hört.
Erik såg sig omkring och drog efter andan.
— Lite trångt är det ju.
Anna nickade.
— Ja. Men här är det tyst.
Han log svagt. Kartongen med porslin ställde han försiktigt ner på golvet, sedan lade han armarna om henne. Så blev de stående mitt i det tomma rummet, omgivna av flyttlådor, kassar och hoprullade mattor. Ingen av dem sa något. Det behövdes inte.
Den första veckan gick förvånansvärt lätt. På morgnarna kokade Anna kaffe utan att någon slog sig ner mitt emot henne med ett häfte fullt av uträkningar. På kvällarna åt hon och Erik middag tillsammans, bara de två, och luften omkring dem darrade inte längre av förebråelser som aldrig uttalades men ändå tog all plats. Erik visade sig vara mer beslutsam än hon hade vågat hoppas. Han ringde inte sin mamma. Han förklarade sig inte. Han vände sig inte om.
Först på den tionde dagen kom samtalet från Margareta.
Hennes röst lät annorlunda. Inte hård. Inte befallande. Nästan försiktig.
— Erik, det är mamma.
— Ja, mamma. Jag hör dig.
— Hur har ni det?
— Bra. Vi har kommit i ordning.
— Det var skönt att höra. Jag… jag tänkte säga att vi kanske alla blev lite för heta på gröten. Kanske kan ni komma tillbaka?
Erik lyfte blicken mot Anna. Hon skakade långsamt på huvudet. Lugnt, utan ilska, utan triumf.
— Nej, mamma. Vi kommer inte tillbaka. Men om du vill träffas kan vi göra det. På ett vanligt sätt. Utan ultimatum.
Det blev tyst i luren en stund.
— Utan ultimatum, upprepade Margareta till slut.
I hennes ton fanns något Anna aldrig tidigare hade hört där. Inte ånger, inte riktigt. Snarare en förvirring, som hos någon som för första gången förlorat i ett spel hon hela livet varit säker på att hon alltid skulle vinna.
En månad passerade. Sedan ännu en.
Anna vande sig vid det lilla köket, vid golvbrädorna som knarrade när man gick över dem, vid utsikten mot gården där en gunga gnisslade i vinden. Bostaden var inte stor. Den var enkel, nästan anspråkslös. Men den var deras. Varenda vägg bar på en frihet som inte kunde tas ifrån dem av någon som plötsligt påminde dem om vem som egentligen bestämde.
Sedan ringde Sofia.
Inte till Margareta. Till Erik.
Hennes röst var märkligt tom. Hon grät inte, klagade inte heller. Det lät bara som om all kraft runnit ur henne.
— Erik, sa hon. — Jag måste berätta något.
— Jag lyssnar.
— Mamma… hon ställde krav på mig också. Efter att ni flyttade. Hon sa att jag skulle flytta in hos henne och lämna över hälften av allt jag tjänar. I gengäld skulle hon skriva över lägenheten på mig senare.
— Och vad gjorde du?
— Jag flyttade dit. För två månader sedan. Erik, det går inte. Hon styr varenda krona. Hon kontrollerar kvitton. Hon tittar i min telefon. Jag känner mig som en fånge.
Erik svarade inte genast. Anna stod bredvid honom och hörde allt genom högtalaren. Det fanns ingen skadeglädje i hennes ansikte, inget nöje över att ha fått rätt.
Till slut sa Erik:
— Sofia… förstår du nu vad Anna försökte säga till dig? Att det aldrig egentligen handlade om pengar? Att mamma inte hjälper människor. Hon gör dem beroende av henne.
Tystnaden som följde blev lång.
När Sofia till sist talade igen var rösten låg och hes.
— Ja. Nu förstår jag.
— Då måste du börja ta dig därifrån själv. Med egna steg. Vi kan inte bära dig, vi håller precis på att resa oss själva. Men jag kan ge dig ett råd: sluta vänta på att någon annan ska fatta besluten åt dig.
— Erik…
— Ja?
— Hälsa Anna… att hon hade rätt. Om allt.
Erik avslutade samtalet och såg på sin fru. Hon stod vid fönstret med båda händerna mot fönsterbrädan, som om hon behövde känna något stadigt under fingrarna.
— Hörde du? frågade han.
— Jag hörde.
— Tänker du inte säga: ”Vad var det jag sa”?
Anna vände sig om.
— Nej. Jag tänker säga att du kan hälla upp kaffe åt mig.
Han gjorde det. Hon sjönk ner i sin fåtölj, den enda mjuka möbeln i hela lägenheten, köpt på en loppis för sextio kronor. Med båda händerna kupade kring koppen lutade hon sig fram och andades in den varma ångan.
Margareta blev ensam kvar. Ensam med lägenheten, med räkningarna som ingen längre delade med henne, och med dottern som en vecka senare packade sina saker och gick utan att ens säga adjö. Sofia hittade ett rum någon annanstans — inte det där med fuktiga väggar, utan ett annat. Billigt, men torrt. Och hon fick en fast tjänst.
Margareta fortsatte ringa ett tag. Först till Erik, var tredje dag. Sedan mer sällan. Till slut upphörde samtalen helt. Lägenheten, den hon varit så stolt över, blev stor, tom och ekande. Fakturorna samlades i en hög på skänken. Häftet med alla uträkningar låg kvar på köksbordet, men ingen öppnade det längre.
Hon hade velat hålla alla i ett fast grepp och stod till sist utan någon alls. Hon hade försökt binda människor till sig med pengar, men förlorade just dem som aldrig hade kunnat köpas.
Anna drack sitt morgonkaffe i stillhet. Utanför fönstret föll ett fint, envist regn. Radion mumlade lågt ute i köket, och Erik skramlade med disken vid diskhon. Småblommiga tapeter. Fyra kvadratmeter kök. Ett golv som knarrade.
Och inte en enda främmande röst som räknade hennes pengar.