— Hur många dagar hade din mamma tänkt stanna hos oss? frågade Anna och snurrade nervöst en hårslinga runt fingret medan hon såg på hur hennes man gjorde i ordning gästrummet, som i vanliga fall var barnrum åt deras treåriga dotter Sara.
Erik drog lätt på axlarna och slätade ut de nytvättade lakanen över sängen.
— Mamma sa bara att hon ville vara hos oss några dagar. Hon saknar oss, säger hon. Jag tror att hon åker tillbaka till landet efter helgen. Hon har ju sitt där hemma att ta hand om och kan inte vara borta hur länge som helst.
Anna nickade, men inom henne knöt sig allt av oro. Relationen till svärmodern hade varit spänd ända sedan hon och Erik gifte sig. Maria hade aldrig sagt rent ut att Anna inte dög, men hela hennes sätt att uppträda visade tydligt att sonens hustru inte motsvarade hennes förväntningar.
— Kan du åtminstone be henne att inte röra mina hudvårdsprodukter i badrummet? sa Anna efter en stund, när minnet av tidigare besök dök upp. — Förra gången använde hon upp nästan halva min ansiktskräm och sa att hon bara ville se vad jag egentligen slösade hennes sons pengar på.
— Äsch, Anna, lägg av, svarade Erik avvärjande. — Hon tog lite kräm, än sen? För henne är det naturligt att dela på saker. Men visst, jag ska säga till henne.
Anna valde att inte fortsätta diskussionen. Under deras tre år som gifta hade hon redan förstått att Erik alltid skulle hitta skäl att försvara sin mamma, oavsett hur sårande hon betedde sig mot hans fru.
Maria dök upp exakt klockan tolv nästa dag. Då hade Erik redan gått till jobbet och lämnat Anna ensam att ta emot gästen. När det ringde på dörren lät signalen nästan som ett förebud om oväder.
— God dag, Anna, hälsade svärmodern torrt och sträckte fram kinden för en stel, formell puss. Ansiktet var täckt av ett tjockt lager foundation och puder.
Bakom Maria stod två enorma resväskor och en proppfull väska med sådant hon kallade presenter.
— Välkommen, Maria, sa Anna och tvingade fram ett leende. — Kom in. Rummet är klart åt dig.
— Ja, det hoppas jag verkligen, svarade Maria. — Erik berättade att ni låter mig bo i barnrummet så länge. Jag får väl hoppas att det inte är alltför trångt där inne.
Hon lät blicken vandra kritiskt över hallen.
— Och min son är alltså fortfarande på jobbet? Kunde han inte ens ta ledigt en stund för att möta sin egen mor?
Anna hjälpte till att bära in väskorna i lägenheten.
— Erik hade ett möte som inte gick att flytta. Han lovade att försöka komma hem tidigare.
— Jag förstår. Arbetet går före mamman, muttrade Maria och fortsatte in i vardagsrummet, där lilla Sara satt på golvet och lekte med sina dockor.
När flickan fick syn på den okända kvinnan stelnade hon till och betraktade henne försiktigt. Maria gav sitt barnbarn knappt mer än en snabb blick.
— Så det där är alltså Sara. Hon har blivit större, konstaterade hon i förbifarten och gick direkt mot barnrummet. — Visa mig var jag ska sova.
Under hela dagen tilltalade Maria inte Sara en enda gång på riktigt. Inte ens när flickan blygt räckte fram sitt favoritgosedjur fick hon något vänligt svar. Svärmodern rynkade bara på näsan.
— Ta bort den där, Anna. Jag tycker inte om mjukisdjur. De samlar bara damm.
På kvällen kom Erik hem, trött efter arbetsdagen men uppenbart glad över att få träffa sin mamma. Sara rusade skrikande av förtjusning mot honom, och han lyfte upp henne i famnen och snurrade runt henne i rummet.
— Hur har mina favoritkvinnor haft det? Har ni saknat mig? frågade han och kysste Anna på kinden innan han omfamnade sin mor.
— Allt har varit så fint, min pojke, sa Maria och log plötsligt varmt. På ett ögonblick förvandlades hon till den ömma modern och omtänksamma mormodern. — Din fru har haft fullt upp hela dagen, så lilla Sara och jag har fått roa oss själva.
Anna höjde förvånat på ögonbrynen men sa ingenting. I själva verket hade Maria antingen pratat i telefon med sina väninnor eller suttit framför teven, helt utan att visa minsta intresse för barnbarnet.
Efter middagen, medan Erik bäddade åt Sara på en hopfällbar säng inne i deras sovrum, gick Anna in i barnrummet för att hämta dotterns pyjamas. Hon stannade tvärt på tröskeln.
Maria höll på att lägga in sina kläder i byrålådorna, prydligt och metodiskt. Det var samma lådor där Saras barnkläder vanligtvis låg. Dotterns tröjor, byxor och små klänningar hade svärmodern helt enkelt plockat ur och staplat på en stol.
— Maria, vad gör du? frågade Anna försiktigt.
— Jag gör mig hemmastadd, svarade hon utan att ens se upp och fortsatte fylla lådorna med sina otaliga blusar och klänningar. — Du kan väl inte mena att jag ska leva ur en resväska?
— Men du skulle ju bara stanna en kort tid…
Svärmodern rätade på ryggen och fäste en skarp blick vid Anna.
— Det får vi se, Anna. Det får vi se.
Den andra dagen av Marias besök började med lukten av vidbränd gröt. Anna for upp ur sängen, drog häftigt in luft genom näsan och skyndade ut i köket. Där stod svärmodern vid spisen i en blommig morgonrock och rörde i en kastrull med bovete som redan hade börjat bränna fast i botten.
— God morgon, sa Anna och försökte dölja irritationen i rösten. — Jag brukar faktiskt laga frukost åt familjen själv.
— Då är det hög tid att du lär dig kliva upp lite tidigare, svarade Maria utan att vända sig om.