— Unga fruar ska vara uppe i ottan, fortsatte hon syrligt. — Inte ligga och dra sig medan barnet går hungrigt.
— Sara vaknar aldrig hungrig, vi har rutiner, svarade Anna och gick fram till spisen. När hon tittade ner i kastrullen såg hon att botten redan var hopplöst förstörd. — Och vi äter inte bovete till frukost. Sara tål det inte, hon får utslag.
Maria fnös föraktfullt.
— Trams. På landet äter barn det som ställs fram och håller inte på och krånglar. Det där med allergier är sådant ni stadsbor hittar på.
Anna insåg att det inte fanns någon mening med att fortsätta. Hon tog tyst fram yoghurt åt dottern och började skära frukt i små bitar. Erik hade redan åkt till arbetet och lämnat en lapp på köksbordet: han skulle vara tillbaka till middagen och köpa med sig något gott till dem allihop.
Dagen kröp fram, seg och tung. Trots att Maria så högtidligt hade förklarat att hon kommit för att hjälpa till med sitt barnbarn, ägnade hon knappt flickan en blick. Däremot hann hon gå två gånger till mataffären i kvarteret och återvände båda gångerna med välfyllda kassar.
— Jag har köpt inlagda grönsaker, meddelade hon och radade upp burkarna på bordet. — Riktig mat, inte allt det där butiksskräpet ni stoppar i er här. Konstiga frukter och annat elände.
— Tack, men vi har faktiskt redan mat hemma. Och inläggningar också, sa Anna medan hon såg hur svärmodern utan att fråga började flytta runt saker i kylskåpet.
— Inte tillräckligt bra, slog Maria fast. — Det här kan jag inte äta. Och min son vill säkert inte heller ha sådant, det känner jag honom väl nog för att veta. Förresten lagar du alldeles för lite riktig husmanskost.
Anna bet ihop så hårt att käkarna värkte, men hon svarade inte. Hon hade lovat Erik att försöka vara tålmodig.
Efter lunchen, när Sara hade somnat för sin vila, satte sig Maria plötsligt mitt emot Anna vid köksbordet. Hon höll en kopp te mellan händerna och hade ett uttryck i ansiktet som fick Anna att ana oråd.
— Vi behöver prata, Anna, började hon med en ton som lät mer som ett beslut än en inbjudan. — Jag har tänkt igenom en sak.
— Vad då? Anna lyfte blicken från datorn, där hon just höll på att gå igenom jobbmejlen.
— Jag har bestämt mig för att flytta hit. För gott.
Anna blinkade till. Ett ögonblick var hon osäker på om hon verkligen hade hört rätt.
— Förlåt, vad sa du?
— Jag ser ingen anledning att åka tillbaka till huset ute på landet, fortsatte Maria, lika obesvärat som om hon kommenterade vädret. — Där finns ju ingenting att göra, särskilt inte på vintern. Här har man affärer, parker, människor. Och jag kan ta hand om Sara medan du och Erik arbetar.
— Men… vi har inte plats, fick Anna ur sig. Hon kände hur orden fastnade i halsen. — Lägenheten är för liten för fyra personer.
— Dumheter. Barnrummet duger utmärkt åt mig, avfärdade Maria henne med en handrörelse. — Sara kan sova inne hos er, eller i vardagsrummet. Hon är ju fortfarande liten. Ett barn behöver inte så mycket utrymme.
En het våg av ilska steg inom Anna.
— Maria, det där går inte. Sara ska ha sitt eget rum. Och Erik och jag har aldrig planerat att bo tillsammans med…
— Med vem? Med hans mamma? avbröt Maria och knep ihop ögonen. — Jag visste väl att det var du som försökte hålla mig borta från min son. Erik har alltid velat ha mig nära. Först tänkte han till och med flytta tillbaka ut på landet, men sedan träffade han dig. Och nu är det du igen som står i vägen. Dessutom har jag redan pratat med honom om saken.
— Vad? Anna stirrade på henne. — Erik har inte sagt ett ord till mig.
— Då var han väl rädd för hur du skulle reagera, sa Maria triumferande. — Men beslutet är fattat. Jag säljer huset och flyttar hit. Sara får helt enkelt vänja sig vid de nya förhållandena.
Utan att vänta på något svar reste sig svärmodern och gick mot barnrummet. Anna följde efter henne och stannade förfärad i dörröppningen när hon såg hur Maria började plocka ner Saras teckningar och fotografier från väggarna.
— Vad håller du på med? utbrast Anna och ryckte åt sig en ram med ett foto från Saras ettårsdag.
— Jag gör i ordning mitt rum, svarade Maria fullständigt oberört. — De här barnsliga bilderna får packas undan. Och sängen borde flyttas bort till fönstret. Eller helst ut helt och hållet, den tar alldeles för mycket plats.
— Maria, sa Anna och försökte hålla rösten stadig, men vreden fick den att darra. — Du kan inte bara komma hit och ta min dotters rum. Erik och jag har inte diskuterat det här, och vi…
— Jag sa ju att Erik är med på det, högg Maria av. — Du får acceptera situationen. När allt kommer omkring är jag hans mor, medan du bara är hans fru. Hustrur kan komma och gå, men en mamma finns kvar för alltid.
— Lägg tillbaka Saras saker genast, Maria, sa Anna nu utan att längre försöka dölja hur rasande hon var.
Hon såg hur svärmodern började lägga dotterns leksaker i en stor kartong som Anna inte ens visste fanns i deras hem.
— Du ska inte tala om för mig vad jag får göra, svarade Maria med samma självsäkra min. — Om du hade uppfostrat barnet ordentligt skulle hon inte sprida ut leksaker över hela rummet.
Anna drog ett djupt andetag och kämpade för att inte tappa fattningen helt. Utanför fönstret hade skymningen börjat falla, och Erik hade fortfarande inte kommit hem från jobbet.