Situationen höll på att glida henne helt ur händerna.
— Hör på nu, sa Anna och ansträngde sig för att låta saklig, trots att rösten darrade av återhållen ilska. — Jag vet inte vad du har sagt till Erik, eller vad han i så fall har svarat, men han och jag har aldrig kommit överens om att du ska flytta in hos oss. Och vi har definitivt inte tänkt ta ifrån vår dotter hennes rum.
Maria rätade på ryggen och lade armarna i kors över bröstet, som om hon just hade blivit djupt förolämpad.
— Så det är så det ligger till? För dig betyder alltså det där barnet mer än din mans mor? Typiskt en svärdotter. Jag har alltid sagt till Erik att du aldrig passade in i vår familj.
— Sara är inte ”det där barnet”, svarade Anna skarpt, och kände hur hettan steg i kroppen. — Hon är ditt barnbarn, om du nu har glömt det.
— Barnbarn? Maria skrattade till, kort och hånfullt. — Men titta på henne. Hon har ju ingenting gemensamt med vår släkt. Inte med Erik, inte med mig. Man kan ju undra varifrån du egentligen fått henne.
Anna blev alldeles stilla. För ett ögonblick var det som om luften i rummet frös till is.
— Vad var det du sa? frågade hon lågt.
— Du hörde mycket väl. Maria höjde hakan och såg på henne med överlägsen min. — Jag är inte blind. Min son kanske inte märker något, men i vår familj har alla mörkt hår, och din lilla Sara är rödhårig. Ögonen stämmer inte heller. Och temperamentet… alla de där utbrotten, allt gnäll och alla nycker.
— Min mormor hade rött hår, pressade Anna fram mellan tänderna. — Och Saras humör är en kopia av Eriks när han var liten. Det kanske du inte minns, eftersom du inte direkt ägnade dig särskilt mycket åt din egen son.
Marias ansikte vitnade av raseri.
— Hur vågar du? väste hon. — Jag har uppfostrat Erik så gott jag kunnat i hela mitt liv. Men du… du är bara ute efter pengar. Du snärjde min son och prackade på honom någon annans unge. Tror du inte att jag vet hur du går omkring på jobbet och kastar blickar på din chef? Sådana som du gör alltid så.
Anna tog instinktivt ett steg bakåt.
— Har du blivit helt vansinnig? Har du sett för många dåliga serier? Min chef är en kvinna, och hon är sextio år gammal.
— Ljug inte för mig! Marias röst steg. — Jag har tagit reda på saker om dig. Erik är för snäll, för godtrogen, men jag vet minsann hur sådana där storstadstjejer fungerar.
Just då slog ytterdörren igen ute i hallen, och Eriks röst hördes genom lägenheten:
— Jag är hemma! Var är mina älsklingar…
Han tystnade tvärt när han fick syn på sin hustru och sin mor. De stod mitt emot varandra som två motståndare som bara väntade på nästa slag.
— Vad är det som händer här? frågade Erik och såg oroligt från den ena till den andra.
— Min son! Marias ton förändrades på en sekund. Hon skyndade fram till honom med ett plågat uttryck. — Åh, vad skönt att du kom. Din fru… hon har blivit fullständigt hysterisk. Hon kastar ut mig och förolämpar mig.
— Va? Erik stirrade förvirrat på Anna. — Anna, vad pratar hon om?
— Din mamma påstår att du har gett henne klartecken att flytta in här för gott, svarade Anna torrt. — Dessutom tänker hon ta Saras rum och låta vår dotter sova i vardagsrummet. Och det efter att hon kallat henne… Hon avbröt sig, för orden fastnade i halsen. Hon ville inte upprepa Marias anklagelse inför Erik, inte på det sättet.
Erik vände sig långsamt mot sin mor.
— Mamma, stämmer det här?
— Naturligtvis inte! utbrast Maria förnärmat. — Jag föreslog bara att jag kunde bo hos er ett tag och hjälpa till med barnet. Men hon började genast skrika och skapa skandal. Hon hotade mig!
— Hon ljuger, sa Anna med hård röst. — Och hon sa dessutom att Sara inte är din dotter. Att jag… att jag skulle ha fått henne med någon annan.
All färg försvann ur Eriks ansikte. Han stod orörlig ett par sekunder innan han sakta såg på sin mor igen.
— Mamma. Sa du verkligen så?
— Älskade pojken, hon vrider allt, hon manipulerar dig! började Maria jämra sig. — Jag nämnde bara att flickan inte är särskilt lik vår sida av familjen, och då flög hon på mig direkt.
— Jag höjer aldrig rösten inför Sara, invände Anna. — Till skillnad från dig tänker jag faktiskt på barnet.
Erik såg ut som om någon dragit undan golvet under honom. Han öppnade munnen, men innan han hann säga något hördes ett svagt snyftande från sovrummet. Sara hade vaknat.
— Jag går till henne, sa Anna och vände sig mot dörren. Men i tröskeln stannade hon och såg tillbaka.
Erik mötte hennes blick, osäker och frågande.
Då sa Anna, med en röst som var iskall av beslutsamhet:
— Om din mamma inte har lämnat min lägenhet före morgonen, min käre, då får du leta efter ett nytt hem tillsammans med henne.
Orden blev hängande mellan dem, tunga och orubbliga. Erik stod kvar med halvöppen mun och stirrade efter henne, som om han inte riktigt kunde förstå att hon verkligen hade sagt det.
— Ser du hur hon är? viskade Maria genast och grep tag i sin sons arm. — Jag har alltid sagt att hon inte älskar dig. Så fort hon inte får som hon vill hotar hon med att lämna dig. Du och jag hade det bra tillsammans, ända tills hon dök upp.
Erik drog långsamt loss armen ur hennes grepp. När han såg på henne fanns där något i blicken som Maria inte var van vid: kyla, avstånd, misstro.
— Mamma, jag vill höra sanningen, sa han lågt. — Nu. Exakt vad sa du om Sara?
— Ingenting särskilt… Maria försökte lägga ansiktet i oskyldiga veck, som om hon inte förstod varför han reagerade. — Jag påpekade bara att flickan inte är särskilt lik dig.