— Det var ju bara en helt vanlig iakttagelse! fortsatte Maria, som om det hon sagt varit det mest oskyldiga i världen. — Och om din fru genast började skrika, då kanske det beror på att hon har något att dölja!
Erik gick in i vardagsrummet och sjönk tungt ner i soffan. Han kände sig som någon som plötsligt hamnat mitt i ett minfält, där minsta rörelse kunde få allt att explodera.
— Mamma, lyssna på mig, sa han långsamt och verkade väga varje ord innan han släppte fram det. — Jag älskar dig, det gör jag verkligen. Men Anna är min hustru. Och Sara är min dotter. Jag tänker inte låta någon, inte ens du, slå sönder min familj.
— Slå sönder? utbrast Maria upprört. — Jag försöker inte förstöra något! Jag vill ju bara få vara en del av ert liv. Hjälpa till, finnas nära, stötta er. Vad är det för fel med det?
Erik såg rakt på henne.
— Varför sa du då till Anna att jag hade gått med på att du skulle flytta in här? frågade han. — Vi har aldrig bestämt något sådant.
Maria tystnade. Blicken flackade ett ögonblick, som om hon sökte efter en utväg.
— Inte bestämt rakt ut kanske… mumlade hon. — Men du har ju själv sagt att du saknar mig. Att du vill att jag ska komma oftare.
— Komma och hälsa på, mamma. Inte bosätta dig hos oss, svarade Erik med eftertryck. — Det är två helt olika saker.
Just då öppnades sovrumsdörren. Anna kom ut med den sömniga Sara i famnen. Flickan gnuggade sig i ögonen, men så fort hon fick syn på sin pappa sträckte hon armarna mot honom.
— Pappa! Pappa är hemma!
Erik tog emot henne och höll henne hårt intill sig. Den lilla varma kroppen tryckte sig mot hans bröst, och Sara lade huvudet mot hans axel med en självklarhet som fick något i honom att värka. I samma stund blev likheten mellan dem nästan omöjlig att bortse från: näsans form, ögonens snitt, till och med det lilla sättet att rynka pannan när hon var trött.
Han vände sig mot sin mor utan att släppa dottern.
— Hur kan du påstå att du inte ser det? frågade han lågt. — Hon är ju som en liten kopia av mig.
Maria knep ihop munnen.
— Håret är inte ditt, sa hon stelt. — Och humöret har hon verkligen inte fått från dig heller.
— Håret kommer från Annas mormor, svarade Erik lugnt. — Och humöret är nog en blandning av oss båda. Fast envisheten, den tar jag gärna på mig.
Han satte försiktigt ner Sara på golvet och strök henne över håret.
— Älskling, gå in och lek en stund på ditt rum, är du snäll. Pappa behöver prata med farmor.
Sara såg från den ena vuxna till den andra, utan att förstå allvaret, men nickade sedan och tassade iväg.
När hon hade försvunnit vände Erik sig åter mot Maria. Nu fanns det inget mjukt kvar i hans ansikte.
— Mamma, jag älskar dig. Det vet du. Men det här… det här har gått alldeles för långt. Du försöker riva sönder det som är mitt liv, min trygghet, min lycka. Och jag begriper inte varför.
— Jag river inte sönder någonting! protesterade Maria. — Jag vill bara komma närmare dig. Det är din fru som har bestämt sig för att hata mig från första stund. Hon vänder dig mot din egen mor!
Erik skakade sakta på huvudet.
— Anna har aldrig talat illa om dig. Inte ens när du gång på gång gick över gränsen och pikade henne. Hon har visat dig respekt, för att du är min mamma. Men du…
Han avslutade inte meningen. Det behövdes inte. I hans ögon såg Maria en besvikelse som träffade hårdare än ett utbrott hade gjort.
En stund stod de bara där. Sedan drog Erik ett djupt andetag.
— Jag tror att det bästa är att du åker hem, sa han. — Nu. Jag beställer en taxi till stationen och ordnar en biljett. I morgon bitti är du hemma igen.
Maria stirrade på honom.
— Kör du ut mig? frågade hon, och rösten darrade av sårad stolthet.
Erik blundade kort, som om orden gjorde ont även i honom.
— Anna är min fru. Sara är min dotter. Jag låter ingen såra dem eller sprida lögner om dem. Inte ens du.
Sedan gick han in i barnrummet, där Maria redan hunnit packa upp en del av sina saker. Utan att säga något började han lägga tillbaka kläder, necessär och småsaker i resväskan.
— Vad håller du på med? fräste hon.
— Jag hjälper dig att packa, svarade han stilla. — Taxin kommer om en halvtimme.
När Maria till slut förstod att han inte tänkte ändra sig föll masken. Den förolämpade, lidande modern försvann på ett ögonblick. Kvar stod en kvinna fylld av vrede.
— Hur vågar du, Erik? väste hon. — Hon har snärjt dig fullständigt. Förblindat dig. Lurat på dig någon annans unge, och du står här som en idiot och tror på henne! Karlar är då likadana allihop, ni tänker aldrig med huvudet.
Erik svarade inte. Han fortsatte bara att vika ihop hennes saker och lägga dem i väskan. När taxin kom bar han ner bagaget, öppnade bildörren och hjälpte sin mor in. Han försökte räcka henne pengar till resan och biljetten, men Maria satt med bortvänt ansikte och låtsades inte märka honom.
Han stod kvar vid bilen ett ögonblick.
— Mamma, sa han, tydligt nog för att hon inte skulle kunna låtsas att hon inte hörde. — När du är redo att be Anna om ursäkt och när du kan acceptera Sara som mitt barn, då kan du höra av dig. Men innan dess kommer du inte hit igen.
Taxin rullade bort från trottoaren och försvann längs gatan.
När Erik kom tillbaka in i lägenheten satt Anna vid köksbordet. Hennes händer var knutna runt en kopp te som för länge sedan hunnit kallna. Hon såg upp när han steg in.
— Hon har åkt, sa han och satte sig bredvid henne. — Jag trodde aldrig att hon skulle kunna bete sig så där. Inte på riktigt.
Anna drog ett trött andetag.
— Vad trodde du då? Jag har ju försökt säga hur hon är, svarade hon lågt. — Ändå ville du tro att allt bara var missförstånd. Till och med efter allt hon sa.
— Jag vet, erkände Erik. — Men försök förstå… hon är min mamma. Jag ville inte se det. Inte förrän jag tvingades.
Han lade handen över Annas.
— Men du och Sara… ni är mitt liv. Det enda jag ångrar är att jag inte såg hennes verkliga ansikte tidigare.
De satt tysta en stund, sida vid sida. Sedan reste de sig tillsammans och gick in till dottern.
Sara hade inte förstått något av det drama som nyss utspelat sig. Hon satt på golvet bland färgpennor och papper och log stolt när hon höll upp sin teckning. På bilden fanns tre enkla figurer med händerna sammanlänkade.
En liten familj.
Deras familj.
Och den var verklig.