— Förresten, Maria kommer hit med barnen om en timme, sa Erik i förbifarten, lika lättvindigt som om han nämnt vädret. Han stod vid köksbordet och bredde smör på en skiva rostat bröd utan att ens kasta en blick mot sin fru.
Anna blev stående med koppen i handen. Morgonen hade varit perfekt. Precis sådan som en efterlängtad ledig dag kan vara när man bara har en enda. Lägenheten vilade i en nästan påtaglig tystnad, bara genombruten av solstrålarna som lade gyllene band över parketten. Doften av nybryggt kaffe blandades med lukten av sidorna i den nya boken som väntade på fåtöljens armstöd. Hennes planer för dagen var enkla: kaffe, boken och kanske ett långt, varmt bad där hon kunde släppa allt. En liten privat ö av ro mitt i det stormiga hav som arbetsveckorna brukade vara. Och nu hade en enda slarvigt uttalad mening från Erik fallit som en sten rakt ner i den sköra, blanka vattenytan.
Långsamt satte hon ner koppen på fatet. Porslinets klirr lät öronbedövande i stillheten.
— Nej.
Ordet kom lågt och utan synlig känsla, men det bar en sådan hårdhet att Erik till slut slet blicken från sin frukost. Han vred på huvudet och stirrade på henne med äkta oförståelse.
— Vad menar du med nej?
— Jag menar exakt det jag säger. Nej. Barnen ska inte vara här i dag, svarade Anna och såg honom rakt i ögonen. Hennes blick var lika klar och kylig som den där lördagsmorgonen.
Erik slutade till och med tugga. Förvirringen i hans ansikte var total, som om hon plötsligt hade börjat tala ett språk han aldrig hört.
— Anna, vad är det med dig? Vi har ju bestämt det här. Maria räknar med oss.
— Nej, du har bestämt det, Erik. Inte vi, sa hon med skarp precision, som om varje ord vägdes innan det släpptes fram. — Du tog beslutet, du gav löftet, och sedan förväntar du dig att jag bara ska acceptera det. Som om jag vore en möbel här hemma, något som finns men inte har någon röst.
Han lade ifrån sig kniven och vände hela kroppen mot henne. Hans förbryllade min började långsamt hårdna till irritation.
— Men vad spelar det för roll? Hon ska på spa med tjejerna, stackaren är helt slut. Är det verkligen så svårt för dig? De är ju inte främlingar. De är här ett par timmar, leker lite, och sedan åker de.
Anna gav ifrån sig ett kort, torrt skratt.
— Leker lite? Erik, hör du själv vad du säger? Har du glömt hur de ”lekte” förra gången? Soffan som de målade på med tuschpennor och som vi fortfarande inte fått helt ren. Min laptop som dränktes i juice och bara överlevde av ren tur. Och det där oavbrutna skrikandet som fick mitt huvud att kännas som om det skulle sprängas framåt kvällen. Dina syskonbarn är inga stillsamma små änglar. De är en lokal naturkatastrof som river med sig allt i sin väg. Och den katastrofen råkar alltid landa här på min enda lagliga lediga dag.
Erik drog ihop ögonbrynen. Ansiktet fick det där sårade, envisa uttrycket som Anna kände alltför väl. Det var minen hos någon som inte tänkte förstå, än mindre acceptera, något som störde hans egen bekvämlighet.
— Anna, hon är min syster. Det är mina syskonbarn. Vi är familj, och familj hjälper varandra. Det är väl inget konstigt med det.
— Att hjälpa någon betyder att man blir tillfrågad, inte att man ställs inför fullbordat faktum en timme före invasionen, svarade hon. Rösten var fortfarande behärskad, men under ytan växte spänningen. — Hjälp ska dessutom gå åt båda håll. Har din syster någonsin frågat om jag är trött? Om jag kanske också vill gå på spa? Eller om jag bara vill få vara ifred i tystnad en enda dag? Nej. Hon ringer dig, ni gör upp allt mellan er, och sedan får jag veta det sist, eftersom min åsikt tydligen inte räknas i den här frågan. Så nu ändrar jag ordningen. Jag tänker inte vara med på det längre.
Erik reste sig och stödde händerna mot bordsskivan. Han såg ner på henne, och den morgonlätta nonchalansen var helt borta ur hans blick.
— Jag fattar inte vad som har flugit i dig. Det har alltid fungerat förut, och just i dag ska du plötsligt visa humör? Maria är redan på väg. Vad ska jag säga till henne? Att min fru har blivit galen?
— Du kan säga sanningen, sa Anna och reste sig också, utan att vika undan med blicken. — Säg att din fru hade egna planer för den här dagen. Säg att hon är trött på att vara gratis barnvakt och underhållare dygnet runt åt hennes barn. Säg vad du vill. Det spelar ingen roll för mig. Mitt svar är nej.
Erik drog handen genom håret, en gest som alltid avslöjade att han var på väg att tappa tålamodet fullständigt. Han var inte van vid motstånd, särskilt inte från Anna, som i åratal tyst hade stått ut med hans släkts alla nycker och krav. Hennes oväntade fasthet gjorde honom osäker och ryckte undan de vanliga möjligheterna att pressa henne. Till slut försökte han en sista gång och bytte taktik.