Hans röst mjuknade plötsligt, som om han i stället tänkte tala henne till rätta med tålamod och överseende.
— Anna lilla, varför gör du en sak av ingenting? Det är ju Maria. Min syster. Du vet själv hur jobbigt hon har det. Hennes man är borta på jobbet hela dagarna och hon står ensam med tre barn. Hon är helt slutkörd, det är allt. Vi borde stötta henne, visa lite förståelse. Var inte så självisk.
Ordet självisk föll ner i köket som en gnista i torrt krut. Anna vred långsamt på huvudet mot honom. Det fanns ingen öppen ilska i hennes blick. Det som syntes där var värre: ett stilla, iskallt förakt.
— Visa förståelse? Erik, jag visar förståelse för henne varannan helg. Jag visar förståelse när jag skrubbar bort flottiga små handavtryck från väggarna. När jag plockar fram smulor och trasiga leksaker under soffan. När jag får ta emot grannarnas klagomål om spring, skrik och oväsen. Tycker du inte att det någon gång kunde vara dags att någon visade förståelse för mig också? Till exempel min egen man?
— Jag försöker alltid förstå dig! Alltid! Men jag begriper dig aldrig! För mig har det alltid varit självklart att hjälpa min syster, min enda syster. Det har varit viktigt för mig. Och nu står du här och säger att du inte vill ha hennes barn i vårt hem! Att du inte tänker hjälpa till! Förstår du inte att hon har tre barn? Tre! Hon behöver få andas ut…
— Jag struntar fullständigt i att din syster har tre barn och behöver vila! Hon har en man! Då får han väl hjälpa henne! Sluta tvinga mig att vara gratis barnvakt hela tiden!
Erik drog efter andan för att svara. Munnen öppnades, redo att ännu en gång börja tala om familj, plikt och att ställa upp för varandra. Men innan han hann få fram ett ord skar en skarp, envis ringning genom lägenheten.
Det lät inte som ett besök. Det lät som ett krav. Som ett gongslag före en strid.
Erik ryckte till och såg mot hallen med en lättnad han inte lyckades dölja. Räddningen var här. Nu, inför Maria, skulle Anna väl ändå inte våga ställa till med en scen.
Där misstog han sig.
För Anna blev ljudet från dörrklockan den sista gränsen som passerades. Hon såg hur hennes man genast släppte deras gräl och skyndade ut i hallen. Hon hörde låset klicka upp. Sedan kom Marias ljusa, kvittrande röst, blandad med barnskrik, steg, skrap och ett dån som på ett ögonblick fyllde trapphuset.
— Hej! Bra, då sticker vi, annars blir vi sena! Pojkar, uppför er nu ordentligt! ropade Maria glatt, utan minsta tecken på att hon ens tänkte kliva över tröskeln.
Anna lämnade köket med långsamma steg.
Synen som mötte henne var exakt den hon hade fruktat. I dörröppningen stod Maria och log strålande, sminkad, parfymerad och klädd i en tunn, ljus klänning, redan med tankarna långt borta på någon behandling och avslappning. Bakom henne fanns hennes tre söner, åtta, sex och fyra år gamla, och de uppförde sig redan precis tvärtom mot vad hon nyss hade bett dem om. Den äldste försökte hasa längs trappräcket. Den mellerste bankade en plastbil mot grannens dörr. Den yngste stod bara stilla och gnällde högt och monotont, som en trasig siren.
Mitt i alltihop stod Erik. Han log förvirrat, höll med ena handen fast en av sina syskonbarn och försökte med blicken vädja till Anna att lugna sig.
Då brast det för henne.
All irritation som samlats i åratal, all trötthet, all bitterhet över helger som gång på gång förstörts, vällde upp och förenades i ett enda rasande vrål som slog ut i trapphuset och studsade mellan väggarna.
— Vänd om och försvinn härifrån!
Maria stelnade. Det rosa, glättiga leendet på hennes läppar sprack först lite, sedan försvann det helt och lämnade efter sig ren chock och oförståelse. Barnen tystnade för en sekund. Erik blev stående som förstenad, blek i ansiktet som om blodet runnit ur honom.
Anna tog ett steg framåt, rakt mot sin mållösa svägerska. Hon skrek inte längre, men rösten var hård och blank som stål.
— Din vila är ditt ansvar. Och din mans. Prata med honom. Anställ en barnvakt. Be din mamma. Gör vad du vill. Men det här hemmet är inte något gratis lekland där du kan lämna av barnen när det passar dig. Ni får vila någon annanstans.
Hon fattade Maria om armen. Inte våldsamt, men med sådan bestämdhet att Maria ofrivilligt backade ut på trappavsatsen. Sedan styrde Anna den äldste pojken bort från räcket och knuffade honom mot sin mamma. Den mellerste fick en lätt men tydlig vink åt samma håll. Den yngste, som såg rörelsen, tryckte sig genast mot Marias ben.
— Maria, gå nu, sade Anna helt lugnt. — Genast.
Därefter vände hon sig mot Erik. Han stod fortfarande kvar vid dörren utan att få fram ett enda ord. Anna såg nästan igenom honom, mot hans syster och barnen som samlats ute på avsatsen.
— Och du… viskade hon, med en röst som blivit iskall, — om du tycker så fruktansvärt synd om henne kan du följa med henne nu direkt och hjälpa till själv.
Med de orden tog hon ett steg tillbaka in i lägenheten och drog dörren mot sig. Den slog inte igen med en smäll, utan föll igen med en tung, dov duns.