Maria satt tyst och såg på medan han bröt av en bit av det färska franskbrödet och bredde på ett tjockt lager av den rubinröda sylten, så generöst att den nästan rann över kanten.
— Riktigt gott, mumlade han med munnen full. — Jag får komma ihåg att tacka honom.
— Vem då, honom? frågade Maria med en jämn, nästan uttryckslös röst. Hon lutade hakan mot handen och höll blicken fäst vid sin man. — Vad är det för klient? Vad heter han?
— Erik, svarade Johan utan att ens blinka. Lögnen kom så snabbt att den nästan lät inövad. Han sträckte sig efter tekoppen. — Han driver någon liten verksamhet ute i länet, ett slags lantbruk. Hade strul med entreprenörer, så jag hjälpte honom att hitta ett par juridiska kryphål och reda ut pappren. En riktig hederskarl, gammal skola.
— Jaså minsann, sade Maria och lade huvudet en aning på sned. — Och var ligger det där stället? Är det långt bort?
— Utanför Örebro, sade Johan och ljög nu med allt större inlevelse, samtidigt som han såg henne rakt i ögonen. Det syntes nästan att han började trivas i rollen. Han kände sig trygg när han uppfann detaljerna i samma ögonblick som han uttalade dem. — Han har biodling där också, och bärbuskar. Han sa: ”Johan, du har räddat mig, det här glömmer jag aldrig.” Och så kom han förbi kontoret med burken i dag.
Maria lyssnade på hans ström av påhitt, och inom henne reste sig något kallt och mörkt. Hon förstod mycket väl vad som dolde sig bakom den där belåtna minen.
Medan hon själv bar hela vardagen på sina axlar, amorteringarna, räkningarna och allt det osynliga arbetet som fick familjen att fungera, hade Johan hittat en plats där han fick känna sig stor. Där någonstans fanns antagligen unga Anna — troligen den där späda baristan från kaféet på bottenvåningen i hans kontorshus, hon som han nämnt i förbifarten ett par gånger. Anna med de långa ögonfransarna, som såg på Johan underifrån och upp, som blev rädd när borrmaskinen lät och inte visste hur man betalade en faktura. Och Johan, som hade tröttnat på att vara en liten kugge i Marias väloljade system, hade plötsligt kunnat räta på ryggen.
Han hade alltså åkt ut till ”Annas mamma” och hjälpt till vid deras sommarstuga. Maria såg scenen framför sig med obehaglig klarhet: Johan som stånkande försökte laga en gammal kran, grävde ner stolpar till ett växthus eller bar tunga lådor med plantor. Runt honom sprang två kvinnor och pysslade, kom med te eller kaffe, beundrade hans ”händiga händer” och kallade honom en riktig karl i huset. Där var han inte något kontorsgrus med bolån och begynnande mage. Där fick han vara räddaren, alfahannen, den självklara framtida ledaren för flocken. Ett ego-lyft av monumentala proportioner.
— Den där Erik verkar vara en intressant människa, sade Maria långsamt och förde ner handen i fickan på koftan. — Omtänksam också.
— Det kan man verkligen säga! Johan tömde sin kopp och lutade sig bakåt på stolen medan han strök sig över magen. — En varm och rejäl typ.
Maria tog upp en liten rutig papperslapp ur fickan, vikt på mitten. Hon vecklade ut den, slätade till den mot bordsskivan med fingertopparna och sköt den sedan utan ett ord över hela köksbordet, rakt fram till Johans tomma kopp.
— Och din Erik har förvånansvärt prydlig handstil. Nästan kvinnlig, skulle jag säga.
Johans blick sjönk mot bordet motvilligt, som om han redan anade vad som väntade men inte kunde låta bli att se efter. Han läste orden på lappen. Under en sekund hände ingenting alls. Det var som om hjärnan vägrade ta emot informationen. Sedan steg en mörkröd färg upp över hans ansikte. Han svalde krampaktigt, som om sylten plötsligt hade fastnat i halsen på honom, och började hosta.
Hans ögon for rastlöst runt i köket. Han grep tag i papperslappen, vände på den, som om ett osynligt dementi skulle stå på baksidan, och kastade sedan en snabb blick mot locket som låg en bit bort på bordet.
— Maria, det här… Hans röst sprack först och sjönk sedan ner i en hes ton. — Det här måste vara ett skämt. Något idiotiskt, korkat skämt! Grabbarna på jobbet har drivit med mig, helt säkert! Lars från säljavdelningen håller ju alltid på med sånt där…
— Johan, sade Maria lågt.
Det var inget högt tonfall, men i stillheten fanns en sådan hård, metallisk klang att han tvärt tystnade.
— Sluta nu. Du ser bara ynklig ut. Erik, alltså? Lantbruk utanför Örebro?
En tung, kvav paus lade sig mellan dem. Johan förstod att han inte hade någon väg ut. Han var trängd mot väggen. Och som det ofta blir med fega människor som tas på bar gärning förvandlades rädslan i honom blixtsnabbt till ilska. Det var den klassiska försvarsmetoden: att gå till angrepp.