Med en häftig rörelse slungade han ifrån sig lappen, sköt stolen bakåt så att benen skar i klinkergolvet med ett vasst gnissel och for upp.
— Vad hade du väntat dig?! vrålade han och drog efter andan som om luften inte räckte till. En åder bultade tjockt på halsen. — Varför står du där och glor på mig som om du satt i någon jävla domstol? Ja, Annas mamma! Ja, jag har åkt dit och hjälpt till! För där är jag åtminstone en karl! Här då? Vad är jag här?
Han kastade ut armarna och svepte med handen över köket.
— Säg det, Maria, vad är jag i det här hemmet? En plånbok med ben! En bankomat och en allt-i-allo som inte ens får öppna munnen! Vi har ju gemensam ekonomi, fast det är du som bestämmer över varenda krona. ”Johan, köp inte det där, vi har en räkning.” ”Johan, rör inte rören, jag ringer fastighetsskötaren, du gör det bara värre.” Du ska avgöra allt, kontrollera allt! Jag kommer hem som om jag rapporterade till en befälhavare på en kasern! Men där… — rösten sprack till, bara för ett ögonblick — där väntar de på mig. Där lyssnar de. Jag lagade en kran och de tog emot mig som om jag vore en hjälte. Som en människa.
Maria stod kvar och lät hans utbrott rinna förbi utan att röra en min. Det enda som förändrades var blicken; den mörknade.
— Hjälte? sade hon och drog på munnen, ett kort, kyligt leende som träffade honom hårdare än en örfil. — En riktig karl? Kranen här hemma höll du på att ”laga” i tre månader. Vattnet droppade från mars, mätaren tickade på, och du låg i soffan och gnällde om att du var slut efter jobbet. Till sist gav jag upp och ringde en rörmokare för två tusen kronor. Men åt någon annans mamma kunde du tydligen rusa så fort hon knäppte med fingrarna? Gräva land och skruva rör?
— Där uppskattar folk när man hjälper till! fräste Johan, men kraften i rösten hade redan börjat läcka ut. Han började gå fram och tillbaka över köksgolvet. — Anna klarar ju ingenting själv, hon skulle gå under utan mig! Och hennes mamma är bara en enkel, godtrogen kvinna från landet. De ser upp till mig där!
— Godtrogen kvinna från landet? Maria smalnade med ögonen. — Och hur länge har du åkt dit för att odla den där godtrogenheten?
— Ett halvår! Och sen då? Johan stannade, flämtande, och försökte plötsligt låta mer resonlig, som om allt gick att släta över med rätt tonfall. — Maria, lyssna på mig… Det är bara en liten affär. Anna är ung och dum. Hennes mamma tror faktiskt att jag är fri. Anna vågade inte säga att jag var gift, fattar du? Lappen… den var en ren tillfällighet! Tanten blandade väl ihop burkarna, eller så skrev hon bara något vänligt utan att tänka sig för. Hon visste ju inte!
Maria svarade inte. Hon såg bara på honom. I hennes huvud föll bitarna på plats med en hastighet som Johan, förblindad av sin egen påhittade betydelse, inte ens var i närheten av att begripa. En tillfällighet? En lapp fasttejpad på insidan av locket så hårt att den knappt gick att få loss?
Hon sträckte sig hastigt över bordet, grep Johans mobil och kastade den mot honom.
— Lås upp den.
— Varför? Maria, börja inte med…
— Lås upp telefonen, Johan. Annars åker du ut genom dörren på en gång, tillsammans med din sylt.
Med skakande fingrar lade han tummen mot läsaren. Så fort skärmen tändes ryckte Maria åt sig mobilen, bläddrade snabbt bland kontakterna, hittade ”Anna logistik” och tryckte på ring. Sedan slog hon på högtalaren och lade telefonen mitt på bordet.
Signalerna gick fram, utdragna och obarmhärtiga. Johan stod där som fastfrusen, blek och blank av kallsvett.
— Ja, Johan? kvittrade en ljus, mjuk flickröst ur högtalaren. — Är du hemma nu? Gick resan bra?
Maria lät honom inte ens dra in luft för att svara.
— Hej, Anna. Det här är Maria, Johans fru, sade hon med en röst som var så isig att köket tycktes bli kallare. — Vi har öppnat sylten. Tack.
I andra änden blev det dödstyst. Bara ett svagt ljud hördes i bakgrunden, som från en tv där någon bytte kanal.
— Öh… jag… alltså… stammade Anna, och all den nyss så sockriga värmen försvann ur rösten på en sekund. — Jag förstår inte…
— Ge telefonen till din mamma, sade Maria skarpt. — Nu.
Det prasslade till. Någon viskade. Steg hördes, dämpade men snabba. Sedan fylldes högtalaren av en helt annan röst. Lugn, stadig, en aning hes. Rösten tillhörde inte någon förvirrad liten lanttant, utan en vuxen kvinna som visste exakt vad hon gjorde.
— God kväll, Maria, sade Annas ”naiva” mamma.
Inte ett spår av förvåning fanns i tonen. Inte heller rädsla.
— Jag antar att det var ni som skrev meddelandet? frågade Maria och lade armarna i kors över bröstet, utan att släppa den likbleke Johan med blicken.