— Anna, din semester blir det inget av med, meddelade Erik vid middagsbordet och drog ut läpparna i ett belåtet leende. Det syntes tydligt att han njöt av sitt lilla ögonblick. — Jag har köpt resan till mamma i stället. Hon har drömt om havet i hela sitt liv, förstår du? Så nu får hon åka till Gotland i ditt ställe och äntligen komma bort lite. Det har hon faktiskt förtjänat.
Anna lyfte långsamt blicken från tallriken. Hon såg på sin man länge, nästan prövande, som om hon försökte läsa något i hans ansikte. Sedan sa hon ingenting. Hon log bara svagt — inte elakt, inte spydigt, utan med ett märkligt, nästan overkligt lugn.
Just det där leendet fick Erik att bli misstänksam. Han hade ju förberett sig mentalt på ett utbrott, på skrik, kanske till och med på tallrikar som flög genom köket. Men i stället möttes han av tystnad. Och av det där obegripliga, stillsamma leendet.
— Så… du har alltså inget emot det? frågade han igen, nu med betydligt mindre självsäkerhet i rösten. — Menar du det?
— Nej då, älskling, svarade Anna mjukt och fortsatte äta som om ingenting särskilt hade hänt. — Självklart har jag inget emot det. Om din mamma har längtat efter havet, då ska väl hennes dröm få gå i uppfyllelse. Hur skulle det annars vara?
Erik blev fullständigt ställd. Var kom den där änglalika tonen ifrån? Kunde det verkligen ha gått så enkelt? ”Det var som sjutton”, tänkte han lättat. ”Anna är tydligen mycket mer förstående än jag trodde.”
Tre dagar senare reste Maria. En semestervecka på Gotland, en ny baddräkt, en resväska proppfull till bristningsgränsen och ett ansikte som lyste av lycka. Hon kvittrade oavbrutet:
— Titta, Anna, visst passar den här hatten mig? Den tjatade jag till mig av grannfrun Sofia, och lämna tillbaka den tänker jag inte — hon kan gott få vara avundsjuk. Erik, min son, tack så hemskt mycket! Du är verkligen en riktig karl. Och du, Anna, sakna oss inte för mycket nu. Fast… — hon fnissade till — du kanske får dåligt samvete över att jag ligger och njuter vid havet medan du sitter instängd i den här kvava lägenheten.
Svärmoderns humor var av det mer speciella slaget, men Anna gjorde inget annat än att nicka och le.
Samma kväll satt Erik i godan ro framför tv:n med en öl i handen och såg på fotboll. Han kände sig som en hjälte. Han hade gjort sin mamma glad och dessutom lyckats undvika bråk hemma. ”Det här”, tänkte han nöjt, ”är ett moget och harmoniskt familjeliv. Allt är under kontroll.”
Sedan började det.
Nästa kväll kom Anna inte hem. Telefonen svarade hon inte i. Först framåt midnatt började Erik på allvar bli orolig, och när han gick in i badrummet upptäckte han att hennes tandborste var borta.