Strax därefter slet han upp garderobsdörrarna. Där gapade tomma galgar mot honom: nästan hälften av hennes kläder var borta. Från sminkbordet hade parfymflaskorna försvunnit, liksom burkarna med krämer och till och med den där nya baddräkten som hon så stolt hade köpt inför semestern.
Det var som om Anna aldrig hade bott där.
Dagen därpå plingade det till i mobilen. Meddelandet var kort, men varje rad slog som en örfil:
”Farväl, Erik. Om du inte kan ordna hav åt mig, får jag som vacker kvinna ordna det själv. Sakna mig inte för mycket och drick inte ihjäl dig — du är ingen gåva ens när du är nykter. Anna.”
Under texten låg ett foto.
Anna stod framför ett nästan overkligt turkost hav, med en bredbrättad hatt på huvudet, en kort klänning med djup urringning och ett cocktailglas i handen. Bredvid henne syntes en lång man med skägg, klädd i kritvit skjorta. De log båda två på det där löjligt lyckliga sättet som människor gör när de vill visa hela världen att de är förälskade.
Erik stirrade på skärmen utan att förstå vad han såg. Vad betydde det här? Hade hon bara stuckit med någon främmande karl? Och allt de hade då — hemmet, äktenskapet, familjelivet, allt det där som skulle föreställa stabilitet?
I tre dygn lämnade han knappt lägenheten. Han drack först öl, sedan vodka, och till sist något mörkt och misstänkt ur en plastflaska som han inte ens mindes att han hade köpt. Tv:n stod avstängd. Den enda som bröt tystnaden var den hungriga katten, som jamade ynkligt och överlevde på smulor och rester den lyckades sno från bordet när husse låg utslagen.
Anna var borta. Inte bara bortrest, inte bara arg — hon hade försvunnit som om hon lösts upp i luften.
På sjunde dagen kom Maria tillbaka till lägenheten. Hon var solbränd, pigg, bar solglasögon trots att hon var inomhus och höll triumferande upp en liten kylskåpsmagnet formad som en kamel.
— Min pojke, nu är jag hemma! ropade hon glatt. Du anar inte hur underbart det var! Havet var kristallklart, maten smakade som på fin restaurang. Visserligen åt jag alldeles för mycket vindruvor och fick tillbringa ett helt dygn på rummet, men vilket rum! Utsikten över poolen var fantastisk. Förresten, var är Anna?
Erik satt nedsjunken i fåtöljen. Han var orakad, svullen i ansiktet, klädd i kalsonger och ett urtvättat linne. Framför honom stod en tom flaska och en skål med kalla makaroner.
— Anna… är vid havet, kraxade han. Hon drog med en älskare. Andra dagen efter att du hade rest stack hon. Hon skrev att hon åkte för att jag inte kunde ge henne något hav. Sedan skickade hon bilden… Där står hon och kramas med någon skäggig typ och dricker drink.
Maria blev stående helt orörlig. Först sade hon ingenting. Sedan spärrade hon upp ögonen, drog in luft och exploderade.
— Men vad i all världen är det här?! Vad är det för vansinne?! Hon tog ett steg mot honom, röd i ansiktet av ilska och redo att fortsätta utskällningen.