— Och du stod bara där och lät din fru ge sig av? Är du karl eller vad är du? Vem är den där skäggige typen över huvud taget? Var höll du hus när hon packade sina saker?
— Jag drack.
— Ja, naturligtvis! Varför frågar jag ens? Klart att du drack. Och under tiden tog hon sitt pick och pack och stack till värmen med någon älskare. Inte ett uns skam i kroppen har hon. Och du sitter här som en slokande höna. Fy skäms! Res dig genast, åk efter henne, leta rätt på henne!
— Varför skulle jag göra det, mamma? Erik drog på munnen, men leendet blev snett och tomt. — Hon skrev ju tydligt: ”Farväl.” Det finns inte så mycket att tolka där. Och dessutom… nu har hon allt. Pengar, pass och antagligen lycka också.
— Åh, Erik, Erik… Din dumma stackare. Och jag är inte bättre, gammal dåre som jag är. Maria sjönk ner på kökspallen och fäste blicken i golvet. — Det är jag som har förstört allt. Jag borde ha köpt resan åt dig och Anna, inte åt mig själv.
En månad gick. Anna kom inte tillbaka.
Genom bilderna på sociala medier fick Maria veta att Anna inte alls befann sig i Turkiet, utan på Cypern. Sedan dök hon upp i Rom. Därefter i Paris. På varje fotografi log hon, skrattade eller poserade framför Eiffeltornet i en klänning med samma nyans som rökt lax. Den skäggige mannen hette Johan — frånskild, företagare och bosatt någonstans i Europa.
Under en av bilderna hade Anna skrivit: ”När en kvinna slutar vänta på mirakel från sin man, skapar hon miraklet själv.”
Kort därefter kom skilsmässopappren. Erik läste dem inte ens. Han satte bara sin namnteckning där det krävdes, mekaniskt, som om handen inte tillhörde honom, och lämnade tillbaka kuvertet på posten.
Maria satt vid köksbordet. Under de här veckorna hade hon blivit märkbart gråare, som om all färg dragits ur henne. Hon viskade mer för sig själv än till honom:
— Jag ville ju bara att min son skulle få det bra… Och nu sitter han ensam. Jag längtade efter havet, och vad blev det av alltihop? Ensamhet. Och skam.
Ytterligare två veckor passerade. En dag ringde det på dörren.
Erik gick för att öppna, långsamt och ovilligt. På tröskeln stod Anna. Vacker, välvårdad, i en modern blus och med en mjuk, solkysst ton i huden som avslöjade Medelhavet. Han stirrade på henne utan att först kunna ta in att hon verkligen var där.
— Hej, Erik! sade hon och klev in i hallen, som om hon bara varit ute ett par timmar. — Jag behöver hämta några saker. Gamla fotografier, papper och sånt. Det är väl okej?
Han nickade utan ett ord. En stund stod han bara där. Sedan kom frågan ändå, hes och försiktig:
— Är du… är du lycklig med den där Johan?
— Ja. Det är jag. Väldigt lycklig, faktiskt. Men det viktigaste är inte det. Det viktigaste är att han respekterar mig. Det gjorde du aldrig.
— Är det för att jag köpte resan till mamma den gången i stället för till dig?
— Nej då, Erik.